
Jag ska ju ha mitt "stickgäng" hos mig imorgon och vi har ju inte köpt några ordentliga utemöbler ännu. Vi har lite udda saker, men inget att få ihop till en hel matsittning med. Vi har en soffa och en stor ute-saccosäck, men inget bord. Lite torftigt väl? Så, jag önskar mig lite halvkasst väder så att man med gott samvete kan duka upp inomhus utan att folk börjar skruva på sig. I uterummet kan man ju tyvärr inte sitta längre (där har vi både bord och stolar) för det blir för varmt.
Den här kommentaren skrev jag förra veckan i min kompis Ninas blogg, när hon berättat att hon fyllt i sina barns "första-åren"-bok:
Kommentarer
Postat av: Cissi
Åh den där jävla boken. Om jag fick önska att någon del av mitt hus ska brinna ner, så är det just det hyllplanet i Elsalies garderob där jag förvara hennes "första åren"-bok. Den ger mig grav ångest och jag orkar inte med all skit jag kommer få från henne senare i livet för att den är tom.
Lite hårt kanske det kan låta, men jag menar faktiskt varje ord. Jag får verklig ångest av den där boken och att jag inte tar mig den tiden att fylla i den. Jag vet själv hur jag har lusläst varje rad i min egen bok och varit så arg på mina föräldrar att de inte dokumenterat mer. Särskilt "en vanlig dag" eller "så här är jag" eller varför inte "det här tycker jag om att göra/säga". Jag har till och med i 6-7 årsåldern printat ner ett knaggligt CECILIA över alla sidorna så ingen skulle kunna tveka på vems boken är... Jag har läst sönder den lilla informationen som finns tillgänglig. Och nu missköter jag Elsalies bok.
Hon är ju ändå dessutom mitt första barn, hur ska det gå för räkan? Hen kommer kanske i bästa fall bara ha sin födslovikt noterad?
Så nu har jag gått och haft ångest över det här i några dagar och i alla fall beslutat mig för att plocka fram boken...och kanske öppna den...och EVENTUELLT skriva in något. Men för att ursäkta mig själv och mitt dåliga föräldrabeteende, så finner jag det otroligt svårt att fånga en karaktär och en barndom på bara några futtiga sidor med förutbestämda rubriker så som "min favoritmat". Tur att jag i alla fall har bloggen...där jag mest skriver om mig själv...men vänta nu, jag har ju alla bilder man tar så lättvändigt med sin telefon...just det ja, jag är ju en av dem som inte tycker att fotografera "är livet"och bara gör det om någon påminner mig...faan!








Självklart tog jag ju ingen bild. Vad tror ni om mig? Att jag skulle ha lärt mig något och faktiskt börjat dokumentera viktigare saker än kakor? Nej, nej jag har lång väg att vandra.
Annars har jag och Elsie testat Onsalas vårdcentral nu på morgonen med godkänt resultat. Vi skulle kolla upp hennes ena tå som vi varit helt säkra på hade fått nagelsvamp, men trots behandling inte blivit bättre. Hon kände sig dock som en vinnare när det visade sig att det var en fotvårta som lagt sig på det otroligt ovanliga stället UNDER en tånagel.
-Vad bra! Jag gillar ju inte svamp, bara i små bitar. Men vårta, det rimmar ju på tårta!
Så vi skuttade där ifrån med ett nytt medel att behandla tån med. Nu återstår bara frågan hur man lättast penslar en vårta under en nagel...men det löser sig alltid. Det rimmar ju ändå på något smaskigt.

1. Ösa båten. Ok, jag vet hur man gör och det är inte komplicerat. Jag ska bara komma i båten och trycka på en knapp, så pumpar båten själv snällt ut vattnet. Lätt som en plätt....om det vore så att jag bara kunde skutta i den där förbannade tingesten. Den RÖR ju sig med vattnet och är fastsatt på ett avstånd som kräver en Erica Johansson-spänst. Lägg till också ett kapell som måste knäppas loss först, för att ens kunna landa i båten. Detta knäppes loss hängandes från bryggan mot båten i en väldigt riskabel ställning. Lägg till min frodiga kropp och dåliga psyke...
2. Elsalie ska med. Hon ska lyckas stå stilla på bryggan utan att röra sig eller mig. Hon ska inte trilla i under tiden. Flytvästen finns EVENTUELLT inne i båten, så den kommer inte att kunna tas på förrän ungefär allt jobb är klart.
Jag är svettig och ber en stilla bön. Håll tummarna för mig vid cirka 16.30-tiden i eftermiddag.
Jag var precis på väg att slänga kakan bakom soffan i ren desperation, men sansade mig och samlade ihop ett försvarstal snabbt i hjärnan (jag är vuxen, jag får äta kaka...). Hon tittade dock bara ointresserat på kakan men ögonen blev stora när hon gjorde den verkliga upptäckten:
- Mamma, har du BÅDE Ipaden och tv:n?! Det får man inte!!












Jag gillar ju att vara ensam och kan se fram emot att bli själv. Jag tankar energi i ensamhet och har behov av att vara just själv. Men inte så satans länge! Två, tre dagar är ju bra men en månad är lite väl länge.
När Michael kommer hem i juni är det ju sommar (hoppas vi!) och jag har bara en månad kvar att jobba. Då kommer han ha missat hela fina maj. Vi var lite sorgsna över det igår samtidigt som vi verkligen fick till en otroligt mysig avslutningskväll. Efter gräsklippning och fix, åt vi en jättehärlig middag i uterummet (första gången för bara oss), sedan tog vi en promenad ner till båten för att kika på den och för att jag skulle få instruktioner om den pump som jag ska ösa den med vid regn. Det kändes som en sommarkväll och att vi i princip skulle vara på väg hem från en hel dag på sjön, när vi sedan igen vandrade upp till huset. Härligt när vardagskvällar kan få känslan av helg- eller semesterkvällar. Tur att vi fick en sådan fin innan han åkte. Annars har vi stressat runt så mycket den här gången.
Idag ska jag dock hämta Elsalie för min veckobonusnatt i pappaveckan. Hon vet inte om att det väntar en present innanför dörren när hon kommer hem och det ska bli så kul att se hennes min. Hon har nämligen sedan i i höstas önskat sig gula foppa-tofflor (jag vet, men hon är bara 3 år och gult är dessutom favoritfärgen). Det var det enda som hon uttryckligen önskade sig i både julklapp och födelsedagspresent. Jag tog väldigt lätt på det och tänkte att jag köper väl om jag ramlar över ett par. Det misstaget gjorde hela släkten vilket ledde till att hon blev så djupt besviken efter jul att hon inte hade fått några gula tofflor.
Så efter det har jag försökt att leta lite mer, men vet ni hur svårt det är att hitta just gula i barnstorlek?? det finns enormt mycket rosa, röda, svarta, gröna och blå. Inte gula. Så i förra veckan tog Michael tag i det och beställde från nätet. Ett par gula crocs! Visserligen med Nalle Puh på, men det tror jag inte spelar någon roll. Dessa står nu på skohyllan i hallen och väntar. Hon kommer bli så glad!





Igår åkte våra flickor upp på väggen. Vi älskar dom men vet inte om de är lite väl sorgliga/hemska för gemene man? Jag tänker på dem som en uppgraderad "gråtande barnet"-tavla som de flesta hade hängandes på väggen när man växte upp




