sjömanshustrun.blogg.se

Den här veckan nådde jag en ny "längtansnivå". Jag är ju van att sakna att se Michael, att kunna prata ordentligt. Jag är ju tyvärr också van vid att sakna beröring. Det blir så tydligt när man får oväntad beröring genom tex att någon vill få ens uppmärksamhet genom att peta på en och man liksom får ett skalv i hela kroppen, för att den blir påmind. Inget sexuellt alltså utan bara en fysisk reaktion på att någon annan rör vid en. OBS! Får dock inte skalv av tvååringsfötter i ansiktet när man sover eller hårdhänta slag mot kroppen av diverse leksaker som skall lagas, utan när det är beröring som så tydligt signalerar "hej, jag ser dig och för att ytterligare få din uppmärksamhet så rör jag försiktigt vid dig". Mina hejkramar till vänner brukar bli extra långa under Michaels bortatid.

 

Nu har jag ju då tydligen nått en ny nivå...Jag doftsaknar. Häromdagen fastnade jag stenhårt för ett doftljus, som jag köpte hem och nu knarkar jag det. Det brinner otroligt mycket mer än vad adventsljusen brunnit under hela december och jag inhalerar djupt. Jag kände ju direkt att det var en manlig doft, men nu inser jag att det luktar ju Michael. Jag går nu runt och spinner som en marskatt här hemma och eldar dyrljus för glatta livet. Bara en vecka kvar nu...

 

Nu börjar jag tycka att det är mycket ensamt här. Michael jobbar och sedan julaftons morgon saknas även stora tjejen, som är hos sin pappa. Halva familjen borta! Det märks tydligt och efter en längre tid saktar hela tillvaron ner lite. Idag och imorgon jobbar jag och till och med på jobbet är det mer livat.

 

Det är till och med deppigt att göra maten i småportioner. Lasagnen fyller inte ens ut hela, lilla ugnsformen.

Så är vi nu äntligen på plats i Vänga för julfirande. Jag är dock helt slut redan nu. Först två veckor själv i värsta jul- och jobbstressen, lite vab och förkylningar, sedan paketinslagning fram till midnatt igår och så toppat med en morgon som fullkomligt ballade ur. Allt skulle packas, stuvas in i bilen, sopor slängas, barn badas och mitt i allt blir jag tvungen att ta ett jobbmöte per telefon. En svettig timme där jag hysshade på barnen, mutade, hotade, allt medan jag försökte svara någorlunda tydligt på frågorna från Holländska fabriken. Mute-knappen trycktes in och ut konstant!

 

Men vi kom iväg, 2 timmar försenade och kaffet fick intas på en mack.

Michael hörde av sig och ville ha bilder på Penny och granen, så jag lyder.

 

Jag har gått från att tycka ensamhelgerna med Penny är lite långa och jobbiga till sköna, lugna återhämtningshelger. Superhärligt! 

Detta trots en hel vecka med vab hit och dit samt något "utvecklingssprång" (för är det hennes personlighet som gett sig till känna, har vi ett problem...) som gör henne otroligt utåtagerande.

 

I fredags firades Lucia på förskolan och jag kikade på en sångglad tomte-Lucia. 

 

Åh idag blev jag så smärtsamt påmind om min duschfadäs i förra veckan. Jag och Åsa hade kört ett pass på gymmet och stod i duschen. Jag blir färdig först och börjar torka mig grundligt. Jag lägger extra mycket vikt vid att torka rumpa och underliv torrt eftersom jag sedan skall ta på mig varma, täta strumpbyxor.

 

Jag ser hur Åsa studerar mig lite underligt innan hon frågar försiktigt:

 

- Är inte det där min handduk?

 

Så där står jag och, ursäkta klarspråket, riktigt gnider in Åsas handduk mellan benen. Usch vad jag kände mig dum. Hon fick så klart låna min (som tur var nytvättad) men ändå. Skammen att bara rycka någon annans handduk och besudla den med all kraft, jobbigt ändå.

 

Jag tittade extra noga idag...

Att jag överlevde den här dagen med humöret i behåll! Efter tre timmars usel sömn i natt pga Pennys snoriga näsa som inte ville samarbeta med nappsugeriet, trodde jag att jag skulle bryta ihop redan till lunch.

 

Men säg vad inte lite träning kan råda bot på? Under lunchen lockade Åsa ut mig på en löptur. Jag stretade emot i omklädningsrummet, men väl ute var jag så tacksam. 8km blev det. Jobbigt var det, men härligt. Vi råkade köra på för hårt i början och fick sota för det under hela banan, men man lär sig.

 

Glad och fylld av endorfiner bokade jag in en Boozt-helg i Stockholm till våren med Julia. Så kul! Äntligen kommer jag iväg på en träningsresa , även om det ingick både make up-skola och shopping i paketet. Något att se fram emot!

 

 

Väl hemma kom jag dock ner på jorden när ingen av barnen (inklusive lekkompis till Elsie) gillade mina potatis- och laxwraps. Nederlag att få slänga så mycket mat!

 

Barnen blev dock lite ivrigare när jag plockade fram julgodiset vi gjorde igår, för en smakbit. "Mätt i magen" var visst ljug, Penny!

 

Hallonchokladtryffel med jordgubbar och bipollen. Se där, lite nyttigt i allt det onyttiga. Bipollen, som ju tydligen skall vara det "mest kompletta födoämnet". Som om vi inte har hört det förut (Hej, jag tittar på dig: Ägg, chiafrön, kakaoböna, gojibär, acaibär, kokos, avokado....)...?

Jag klagar alltid på Michael för att han så sällan låser ytterdörren. Detta är vad som mötte mig och tjejerna idag efter att vi hämtat från skolan:

 

En del kanske fortfarande undrar varför Penny har tofs varje dag...?

 

Inget gott som inte för något ont med sig...eller hur man nu säger...

 

Igår fick jag världens sovmorgon. 8.30 vaknade Penny och ville sedan gosa i min säng. Vi småslumrade till 9 innan Elsalie kom. Då fortsatte vi busa och gick inte upp förrän 10.10. Jättehärligt!

 

Jag insåg då naturligtvis att Pennys värme inte bara kom från alla lager av täcken och filtar. Hon hade givetvis feber. Det borde jag ju förstått, mina barn sover ju inte friska till halv nio!

 

Så vi fick ställa in avdventsfikan hos grannarna och rikta in oss på ännu en slö dag inomhus. Tack gode Gud för Frost. Vad hade jag gjort utan denna film? Penny, som inte ens orkade bygga tågbana kollade nog en sisådär 4-5 gånger på hela filmen under dagen. Hon var så tät i näsan att hon var tvungen att andas med öppen mun och vägrade ändå att släppa nappen. Resultatet, en ständig salivström ned för hakan. Fräscht! Jag fick till och med återinföra hakklapp för att skona tröjorna.

 

Häromnatten (!) möblerade vi om i vardagsrummet förresten. Pö om pö har vi ju försökt få in myskänsla i detta rum.

 

Vi startade med att köpa två ljust turkosa puffar som matchar mattan, sedan målade vi väggarna mörkt smutslila och började sätta upp diverse tavlor och posters på väggarna. 

 

Nästa steg har fått vänta på sig men nu har vi äntligen fått upp elementskydd samt höga fotlister.

 

Tidigt, tidigt i morse kom taxin och hämtade Michael för vidare färd mot Landvetter och sedan jobbåten. Kvar var vi, en trio morgontrötta tjejer som sorgset blinkade gruset ur ögonen. Lilla tjejen är extra skör när pappa åker, så stämningen var minst sagt dämpad. Nu får vi vänta ända tills 2016 innan vi ses igen.

 

Men däremellan ska vi ju fira jul och mysa så mycket vi orkar!

 

Vi har i alla fall hunnit att mjölka ur en del juligheter redan nu, hela familjen. I söndags samlade vi släkten för brunch på Heaven 23 och gick sedan vidare till Liseberg. Stormen Gorm gjorde jobbet med att hålla folk inomhus och vi kände oss nästan ensamma på stället. Inga köer, alltså verkligen inga köer. Penny åkte attraktionerna som enda barn och i kaninhuset var det ungefär två barn till. Så skönt! 

 

Vi klappade och matade renar, Penny åkte karusell med sin moster, vi shoppade julpynt och glögg. Varmt var det också och supermysigt!