sjömanshustrun.blogg.se

Det är ju lite lustigt hur man hela tiden tror att man har kläm på saker för att i nästa sekund inse att det inte stämmer alls.

 

Häromdagen konstaterade vi glatt att Penny verkar vara bättre i magen, att hon inte har så ont längre. Detta i samband med att Minifom-flaskan tog slut, så vi tänkte att det inte behövdes mer. Skönt att slippa ge de där dropparna innan varje måltid!

 

I två dagar har vi nu haft flera rejäla skrikfester med en plågad Penny, så idag traskade jag till Apoteket och köpte en STOR flaska. 

Hm, skulle aldrig ha skrivit förra inlägget. I natt bestämde sig fröken bajsa-en-gång-om-dagen för att producera två (!) välfyllda blöjor till sin arma moder.

 

Idag tog jag en välbehövlig långpromenad på dagen. Här sitts alldeles för mycket still. Jag gick dock ut lite hårt och efter 1,5 timme hade jag svårt att få benen att lyfta sig sista biten hem. Konditionen och musklerna måste väckas under hösten.

 

Jag traskade nog på lite för fort i början för jag var så frustrerad. Penny hade skrikit pavbrutit i cirka 1 timme medan jag försökt pumpa mjölk och ta på mig kläder för att komma ut. En tappad telefon med numera spräckt front bidrog väl också till känslan av att vilja promenera fort som faan bort från allt.

 

Väl hemma hade Michael fixar mat, jag fick ta en långdusch och har nu sovit i flera timmar med Penny tätt intill. Livet är faktiskt lite väl bra när jag tänker efter. Nu kan inte ens en krossad iPhone påverka mig.

 

Jag gick just på en nit. Michael bad mig kolla Pennys blöja ifall hon bajsat för "han låg så konstigt och hade då svårt att kolla själv".

 

Dum som jag är tog jag Penny som självklart hade hela blöjan full och plötsligt, med henne i famnen, blev jag den barnsliga om jag skulle hävda att han måste byta eftersom det var han hade henne när det hände...

 

Så jag bytte såklart den välfyllda blöjan och väl tillbaka i tv-soffan ville han naturligtvis ha tillbaka henne för fortsatt gos.

 

Jag höjer nu ett varningens finger till min sambo för det här kommer att slå tillbaka! Dubbelt upp!

kr

Elsalies pappa skickade sms ikväll om att hon antagligen fått vattkoppor!

 

Ironiskt att det blir nu när jag nästan trott att hon varit immun mot dessa prickar. Vi har försökt smitta henne flera gånger för att hon ska få det så lindrigt som möjligt, men inte. Trots nära lek, pussar och sugrörsdelande med smittade kompisar så har hon stått pall.

 

Nu däremot när hon har en 2 veckor gammal lillasyster, då kommer det..,Fast Penny kanske är skyddad av mitt immunförsvar eftersom hon äter bröstmjölk?

 

Stackars Elsalie dock. Hon som klagat på att det har kliat på kroppen i två dagar, men jag har inte sett något och bara mumlat att det är en konstig tid för myggbett så här på hösten...

Ett underhållande missförstånd roade mig mycket idag.

 

Vi åt lunch på Storgatan 1 i Kungsbacka med Michaels mormor. Det var helt galet mycket folk och lite hysterisk ljudnivå. Vi försökte dock att konversera så pass mycket Mariannes hörapparat tillät.

 

Penny hade just fått mat och Michael, på småbarnsföräldrars vis, tyckte att lite bajsinformation skulle väl sitta fint i samtalet. Så han berättade glatt att han anammat den manuella  pumpmetoden och visade tydliga pumprörelser med händerna.

 

Jag ser hur Marianne stelnar till och hon frågar lite försiktigt:

- Hade ni inte en elektrisk pump?

 

Hon har alltså missat övergången från bröstmjölk till bajs, men Michael är lika lost han med och förstår inte riktigt varför hon frågar om amningspumpen, han pratar ju om hur han försiktigt trycker upp Pennys ben mot magen för att hjälpa henne bajsa.

 

Jag rodnar vid tanken på att hon för några sekunder trodde att Michael handmjölkar mig.

Idag ringde Bvc, som lovat, för att kolla upp hur det går med pumpningen. Jag var helt övertygad om att jag nu skulle få försvara mitt val att bara pumpa. Att behöva känna dåligt samvete för att jag inte ammar "som man ska".

 

Men underbara Frida var så stöttande och sa att det inte finns några nackdelar för Penny att jag väljer att pumpa. Att jag kan fortsätta med det utan problem. Hon får ju närhet, näring och antikroppar. Nackdelarna är ju mer på min sida; jävligt mycket disk, tiden för uppvärmning av maten samt tiden för själva pumpandet. Risken är ju då att man inte håller ut lika länge som med amning.

 

Jag är dock beredd att kämpa! Jag får hitta strategier för logistiken och till slut hoppas jag att det bara går per automatik. Några knep har vi redan: att försöka att alltid ha varmt vatten på termos, att alltid diska upp efter matning och pumpning så att sakerna är redo, samt att ha många flaskor hemma ifall man bara inte orkar diska direkt...

 

På fredag ska vi till Bvc och då ska jag se om jag kan köpa till ett pumpset så att jag kan dubbelpumpa (det sparar den här kossan cirka en kvart på!)

Nu börjar vi dessutom fylla upp kylen med ett bra lager av mjölk, så det är dags att börja frysa in!

 

Ok, om du är känslig så kan du skippa detta inlägget. För det kommer bli långt, omständigt och med blodiga detaljer.

Ät inte samtidigt som du läser och som sagt Carl, du kan helt skippa att läsa detta.

 

Tisdagen den 10:e september hade vi tid för igångsättningsundersökning på Varbergs sjukhus. Så kvällen den 9:de satt jag och nojjade. Jag har ju tyvärr inte hört något gott om igångsättning och ville verkligen inte hamna där.

 

Hur lugnar man då sina nerver? Jodå, på sämsta tänkbara sätt genom att googla. Fy faan vad mycket skit det finns därute. Bland annat hittade jag en forskningsrapport som säkerställt koppling mellan ett av de ämnen man ger vid värkstimulering och cp-skador...Precis vad man vill läsa... Jag vågade inte ens berätta för Michael om vad jag läst.

 

Eftersom nerverna var på spänn så var det svårt att gå och lägga sig, det var nog runt halv 12 som jag kom i säng. 

 

00.30 går plötsligt vattnet! Det känns verkligen som att man kissar ner sig, men det går ju inte att stoppa. Både jag och Michael blir helt uppjagade och han går bara runt och fånflinar. 

 

Jag ringer förlossningen för att kolla med dem vad jag ska ha koll på nu, typ färg på vattnet, lukt etc. Jag har inga värkar och försöker intala mig att det fortfarande kan dröja flera dagar. Fast jag börjar ju hoppas att kroppen kan komma igång själv utan hjälp. Förlossningen råder oss att försöka sova...

 

Vi ringer dock Lotta, Michaels mamma och ber henne sova hos Elsalie ifall vi måste åka in. Tur det, för klockan två börjar värkarna köra igång. Först bara molande och krampande, inte särskilt ont alls. Bara spännande vid det här laget. Jag fotar ett sista magkort för arkivet.

 

 

Lotta kommer och jag tänker på Elsalies segdragna ankomst och börjar därför trycka i mig gamla pannkakor från kylen. 

 

Eftersom jag inte har så ont tycker jag att vi kan ta det lite lugnt. Michael trycker dock på att vi ska åka och Lotta väser från nerevåningen "Åk nu!". Så vi åker. Vi kan ju likaväl sitta där vänta som hemma. Jag vill ju inte skrämma Elsalie.

 

I bilen börjar det kännas på riktigt och redan på E6:an vädjar jag om nåd. Jag biter ihop så gott jag kan och försöker ligga ner i framsätet.

 

Vid 4 är vi inne. Jag tar en värk i entrén och några i korridoren innan jag äntligen når vårt rum. Lustigt nog exakt det rummet som vi fick kika på under visningen i juni. Det kändes lite tryggt. 

 

Värkarna är tuffa nu och barnmorskorna frågar hur jag tänkt kring smärtlindring. Jag säger att jag helst inte vill ha ryggmärgsbedövning, men att jag aldrig fick koll på lustgasen förra gången. Sterila kvaddlar mumlar jag även något om. Jag tog ju det med Elsalie, vilket hjälpte men faan vad ont det gör att ta dem..,

 

Jag och Penny undersöks. Jag är öppen 6-7 cm och hon mår bra. Då är det första gången jag börjar få hopp om en kort förlossning.

 

 

Sedan börjar smärtan bli starkare och starkare. Jag blir dock väldigt bra coachad med lustgasen, som ju faktiskt funkar! Hemligheten är ju visst att ta den i tid och att andas djupt! 

 

Två timmar senare är jag öppen 9 cm och funderar på hur man kan ha så ont och fortfarande leva. Det gör osannolikt ont och dessutom rotar barnmorskan runt i mig för att "trycka undan den lilla kanten som fortfarande ligger i vägen för Pennys huvud". Aj som faan! Jag suger lustgas och vaggar med höfterna för glatta livet.

 

Nu börjar klockan bli runt 6.30 och de har äntligen fått mig att ställa mig på knä lutad mot sängens upphöjda huvuddel. På två skärande värkar känner jag hur Penny rasar ner och jag får ganska snabbt lägga mig igen. 

 

Nu är det dags att krysta på allvar. Och vi pratar RING OF FIRE! Det är nu man vill använda sig av alla de klassiska metaforerna "skita ut en tvåsitssoffa", "trycka ut en melon ur ett äggstort hål" eller varför inte "som att ligga med en mixerstav".... Jag ber till Gud att jag inte ska spricka för mycket. Och jag får hjälp med varma handdukar och handgrepp. Barnmorskan Charlotta styr allt och jag känner mig trots allt ganska trygg. Även om hela kroppen vrider sig av smärta.

 

Efter några minuter säger de plötsligt att barnet måste ut på nästa värk. Hjärtljuden har gått ner och det får inte ta för lång tid. Obehagligt nog tar då min kropp en paus. Värkarna som kommit så regelbundet och starkt slutar. Jag blir stressad och känner mig maktlös. Minuterna segar sig fram och tillslut kommer den, den förlösande krystvärken. Och ut kommer hon, vår lilla Penny, med navelsträngen runt halsen och lite blå. Men vi hör skriket och vad underbart det där första ljudet är. Klockan är 6.54 och vår bebis är ute!

 

De visar upp henne och frågar om vi ser att det är en flicka. Så oväntat eftersom vi verkligen trodde att det var en kille. Åh vad Elsalie ska bli glad hinner jag tänka och får upp Penny på bröstet. Michael klipper navelsträngen och jag börjar andas ut.

 

Klyschigt men oj vad tiden går fort! Lilla Penny är redan 2 veckor gammal och vi börjar så sakteliga komma in i någon slags rutin här hemma.

 

Idag kom Nina, Mikael, Maja och Ville på besök. Penny fick en fin liten Pippi-dräkt och sådana där retrofigurer att stoppa i varandra a la rysk docka. Jättefina!

 

Elsalie fick stolt visa lekstugan för Maja, dit vi fick skicka fikan i repposten. Sedan tog Michael med sig Mikael och de stora tjejerna på hummersafari. Två burar vittjades och fångsten blev en hummer (hurra!!!) och flera krabbor. Kul! Så jag ser fram emot skaldjursmiddag i morgon.

 

Nu har vi precis ätit och vår lilla hjälpreda tar hand om disken. För hon "jobbar faktiskt här och är kock".

 

Idag har jag varit hummerfiskegräsänka under halva dagen och då har jag och Penny passat på att softa. Det har mest blivit mat och sova sittandes i en fåtölj med Penny på bröstet. 

 

När jag vaknade rann det svett mellan brösten (varför är bebisar så varma?) och Pennys hår var helt krulligt. Så jag packade ner henne i vagnen och gick på en promenad för att få lite luft.

 

Ikväll kommer Elsalie till oss igen. Vi får låna henne lite extra den här veckan eftersom hennes pappa ska läsa en kurs i Danmark. Så vi får njuta av henne ända till fredag. 

 

Hoppas hon tycker att vi är lite roligare nu. Vi har ju lite mer koll på läget och jag är definitivt mer stabil nu när matbiten funkar. Sedan är ju hennes lekstuga snart klar!

 

Idag har vi ettårig förlovningsdag insåg jag just när jag kikade på min ring, som jag numera kan bära igen.

 

 

Vilken tur att jag och Michael har lika bra koll på det där, dvs ingen av oss har kommit ihåg det. Så nu brinner det i knutarna. 3 timmar är ju kvar av dagen, så vi får väl spurtfira. Michael bakar just nu blåbärspaj så det är väl en god start. Jag vet inte riktigt vad jag ska erbjuda. En huvudmassage kanske, hans favorit?

 

Jag förstår att alla firar- och mysmänniskor nu förfasar sig men vi har ju haft en supermysigt dag med skånebesök i form av Sanna och Magnus samt Cecilia och Smilla ända från Onsala Lundaväg. Inte illa!

Jag måste ju visa er min bästa vän. Hen och jag hänger varannan, var tredje timme så där. En 20 minuter i taget.  Oj vad vi producerar tillsammans!

 

Det är tydligt att allt vänds upp och ner när en bebis gör intåg i ens liv. Även om det är andra gången för mig så är jag lika tagen på sängen igen. 

 

Ett tag blir man ju till och med lite personlighetsförändrad. I mitt fall tappar jag min förmåga att strukturera och ha kontroll. Michael har fått mindre tålamod. Vi båda har dessutom helt förlorat tidsuppfattningen. Idag blev det extra tydligt allt det här.

 

Vid 12 skulle vi idag infinna oss i Landvetter kyrka för dop av Johan och Annas lilla Kerstin. Inga problem! Trodde vi...

 

Ingen klocka ställde vi eftersom Penny ALLTID vaknar vid 7-7.30 (eftersom 11 dagar gamla bebisar säkert har fasta rutiner...). Hon sov till 9.20! Ok, kanske att vi får lägga på ett kol? Vi duschade, matade, pumpade och packade skötväskan. Sedan började kaoset.

 

Kläder?! Jag har ju såsat runt i väldigt casual outfits här senaste veckorna. Dop innebär ju kanske lite mer uppklätt än morgonrock? Ok, en extremt skrynklig amningsklänning, oprovad med lapparna kvar, slits fram ur garderoben. Smink värdigt en transa smetas på i eftersvettningarna från duschen.

 

Men Penny då? Vi har jättemycket fina kläder ( mycket presenter) i stl 62-68. Inget i 56 som hon har nu. Samtidigt inser vi att vi ju inte köpt doppresent ännu...klockan tickar. Ok, på med en pyjamas (??) vi får ta en snabb sväng förbi Kungsbacka på vägen. 

 

10.30 fräser vi iväg med full packning. Till och med pumpen är med ifall mina bröst kommer att sprängas under ceremonien. Present och outfit till Penny köps på några minuter innan vi snabbt kör vidare ut på E6:an. 

 

Jag laddar glatt upp Landvetter kyrka på iphonens gps och vi kör iväg ganska glada i hågen eftersom vi kommer att ha cirka 10-15 min till godo. Typiskt mig tänker jag, att stressa och oroa mig för att sedan alltid komma före utsatt tid ändå.

 

11.45 äntligen framme! Jag byter kläder på Penny medan Michael packar ur bilen. Han anar dock oråd då vi står på en stor parkering utan någon synlig kyrka i närheten. Han kollar läget och inser att vi är fel. Så jävla fel! Vi har blivit visade till församlingshemmet. 

 

Vi har fortfarande 10 min på oss och vi sladdar iväg. Jag googlar och hittar att Landvetter kyrka ligger på kyrkvägen. Ok, logiskt , in med kyrkvägen Landvetter på gps:en och vi kör efter anvisningarna...och hamnar vid Råda kyrka! Faan! Kyrkvägen finns tydligen u Mölnlycke också och iphonen tyckte tydligen att det var ett bättre alternativ.

 

Nu är stämningen förändrad i bilen. Michael svär och väser. Jag mår illa och är sammanbiten. Klockan är över 12. Sedan hittar vi äntligen kyrkvägen i Landvetter och cirka en kvart sena smiter vi skamset in i kyrkan och hoppas att ingen ska märka den sena ankomsten. 

 

Som tur är vimlar det av livfulla barn och ljudnivån är hög i kyrkan, så jag tror att vi klarade oss. Puh! Så förutom svetten och det stela leendet de första minutrarna, så såg vi nog bara väldigt coola ut som svängde förbi ett dop lite sådär utan ansträngning 11 dagar efter en förlossning....vi låtsas det i alla fall.

 

Nu är vi tillbaka i hemmakläderna. Det är hektiskt det här med att livet fortsätter utanför vår bebisbubbla och att vi då ibland måste göra lite utflykter i vanliga världen.

 

Dopet var i alla fall väldigt fint och mysigt anordnat. Det är första gången jag bevittnar ett heldop, dvs att man doppar ner hela barnet i vatten. Oväntat men kul! Kerstin var hur cool som helst, inte ett ljud sa hon.

 

Medan jag pumpar så gymmar Penny.

 

Gissa förresten vem som saftade igår?! På Asperöäpplen och -plommon, direkt från Bjelkholms trädgård samt lite egna rabarber.

 

Japp, helt riktigt. Det är den pyssliga (rastlösa?) fadern så klart.

Oj, oj, oj vad det är tufft med amningen. Den här gången hade jag ju bestämt mig för att det skulle funka. Att jag skulle göra alla rätt och sitta och le ljuvt mot mitt barn i en fåtölj medans hon bara åt och åt, rofyllt och nöjt. Ni vet, så där som man ser i alla broschyrer om att få barn.

 

Men så funkar det inte riktigt för mig. Amningen tar mig till ett smärthelvete. Något jag plågar mig igenom med svordomar, Alvedon-knarkning och glutterala stönljud. Kroppen spänner sig och Penny måste ta nytt tag allt för ofta. Det här är alltså en ren upprepning av min erfarenhet från Elsalie. Då hade jag smärta i 3-4 månader och hon fick tyvärr i sig en hel del blod och var under den tiden. Ändå höll jag dåraktigt ut och delammade 6-7 månader totalt.

 

Med Elsie så sprack båda bröstvårtorna redan på bb. Penny gav mig respit i nästan en vecka. I helgen sprack första vårtan och i förrgår den andra. Det går knappt att beskriva den smärtan att varannan timme lägga ett hungrigt barn till ett blödande bröst. Det ger mig sådan ångest! Det gör mig också väldigt deppig och man känner ju sig värdelös som mamma.

Man känner också att det ju bara är en själv det hänger på, så man MÅSTE utstå smärtan, annars sätter man ju sig själv före barnet...

 

Som tur var hade vi en Bvc-tid i onsdags så att jag kunde få hjälp. Hemskt nog hade Penny gått ner ytterligare i vikt och vi måste ju vända det. Så vi fick hyra en elektrisk pump och tanken var att ha den tills brösten läker och jag kan amma igen.

 

Jag var lite skeptisk först men vilket paradis som öppnade sig! Visst känns det när pumpen hugger tag, men bara någon sekund. Sedan är det ju bara att pumpa. Hurra! Den lättnad jag kände var obeskrivlig! Så nu har jag pumpat och pumpat i två dygn och idag hos Bvc hade Penny gått upp 100 gram igen till 4160g. Så skönt. Dock verkar jag inte riktigt fått igång produktionen tillräckligt ännu så de tyckte att vi skulle boosta med ersättning nu lite i början tills jag pumpat igång mjölkfabriken ordentligt.

 

Så jag får kämpa på med pumpen nu, men jag måste säga att jag är ytterst tveksam till att försöka mig på amningen igen även när brösten är läkta. Jag pumpar hellre, men vi får se. En fördel är ju dock att pappa likaväl kan mata! Hej jämställdhet!

 

Och ja, jag har smörjt med Purelan som en galning, luftat hyllan som en vettvillig blottare, avbrutit när Penny tagit fel tag, låtit bb-personalen kontrollera greppet...ja, det mesta faktiskt. Jag är väl tyvärr bara lite känslig just där.

Herregud vad tiden går fort! Det är ju löjligt att man kan tillbringa 10 dagar med att bara sova, amma och titta på en bebis och inte få något annat gjort.

 

Blogga hinner jag ju verkligen inte med märker jag. Jag hade ju velat berätta om hur vi firade Pennys 1-veckas dag med prinsesstårta och finbesök i form av Josefine och Tilda samt premiärbadade. 

 

Jag tänkte också beklaga mig över min oförmåga att amma ordentligt (japp, båda bröstvårtorna blöder igen...) och så klart skriva det stora förlossningsinlägget. Men allt jag hinner är att skriva detta lite snabbt, sittandes på restaurangen på IKEA.

 

Nu har jag insett vad man menar med tvåbarnschock! Herregud vad storasyster måste testa och utmana. Mamma skall hjälpa till med allt, särskilt när hon är upptagen med något så totalt onödigt som att mata lillasyster...

 

Stackars Elsalie, det måste vara jobbigt att helt plötsligt bara få vänta och vänta. Från att ha all uppmärksamhet till att få vara stor och vänta. Inte lätt!

 

Idag kommer hennes pappa hem, så det blir nog bra för henne. Väldigt tomt för oss tyvärr! Hon är dock väldigt snäll mot Penny och klappar och myser.

 

Igår badade de tillsammans, Michael, Elsalie och Penny. Det var Pennys första bad och det var mycket uppskattat av alla tre.

 

Jag måste bara skryta över vår Facebook-morgon. Eftersom stormen ven och regnet piskade ute så tände Michael en brasa, en massa ljus och dukade upp en storfrukost. Penny var precis nyammad och vi kunde njuta av frukosten tillsammans hela familjen.
Vi bortser ju ifrån att vi var tvungna att elda eftersom värmepumpen är sönder, att Penny var lite ledsen så jag och Michael fick turas om att hålla och vagga samt att Elsalie var mätt från tidigare välling och bara petade i sig tre skedar yoghurt. Vi bortser från det och konstaterar att det var en perfekt höstmorgon.
Nu har vi varit på promenad för att hämta Elsalie från förskolan och efter den långa backen hem fick jag ett sådant svimningsanfall att jag fick lägga mig ner på två köksstolar. Läskigt tyckte nog Elsalie. Jag kan konstatera att det nog tar mer än 6 dagar att reparera den stora blodförlusten. 

Penny har drabbats av den första kärleken.

 

Man skulle gärna kunna tro att det är mamma, pappa eller kanske storasyster som skulle vara objektet för denna känsla.

 

Men nej då. Den som vunnit hennes hjärta är en liten, mjuk och luddig man med stort och konstlat smile. Två gånger har vi nu kunnat skönja ett leende hos vår nyföding och båda gånger åt denne lille figur.

 

Det är ju i alla fall härligt att hon faller för killar med humor!

 

Och kom nu inte med tråkiga kommentarer om att det bara är gaser...jada, jada. Jag har faktiskt läst att det finns forskning som visar att nyfödda visst kan le och att det inte måste bero på pruttar. Basta!

Borttappat: Spädbarnskroppsdel, även kallad navelsträng

 

Beskrivning: svartbrun klump, konsistens av förhårdnad hud

 

Sågs senast: lördagen den 14 september vid 21-tiden då blöjbyte utfördes

 

Hittelön: Knappast, men det vore ju trevligt att veta exakt vart någonstans den ligger och ruttnar...

 

Idag uppfyllde jag nog alla kriterier för den hysteriska mamman när jag rusade in på Apoteket i Onsala 3 minuter innan stängning och hojtade ut vad jag behövde.

 

Min tröja var bak-och-fram, blicken stirrig och rösten gäll. De två stackars apotekarna bakom disken försökte tala lugnt och vänligt till mig. De fattade ju inte att det handlade om liv och död om jag inte fick mitt Purelan till bröstvårtorna, Minifom till Pennys mage och Alvedon. Vilka lamadjur!

 

Penny har visat sig vara en riktig gasballong och ont har hon, så nu testar vi Minifom ett tag.

Nu kan ni som tycker att det är fånigt med tecken/omen sluta läsa nu annars kommer ni säkert kräkas lite efter det här inlägget.

 

När vi mitt i tisdagsnatten rusade (nåja, vaggade) in på förlossningen, så hade det singlat ner ett litet löv på vår skötväska. Det lade sig till ro och följde med ända till förlossningen.

 

Vi tog det som ett så fint tecken att Penny Lööf var på väg och att hon hade tänkt följa med oss hem. Michael hade tydligen sinnesnärvaro att spara det lilla lövet. Så nu ligger det här hemma i bokhyllan och jag blir lite mjuk varje gång jag ser det.

 

Drama på Karsegårdsvägen! Ikväll när vi skulle sätta på värmepannan för att testa inför vintern så började det osa elbrand i hela undervåningen. Great. Vi har så klart stängt av den igen, men får nu sitta brandvakter här.

 

Så kommer det ju den lilla detaljen att en ny apparat måste inhandlas. Det ÄR verkligen dyrt med hus!

Idag har Penny fått vara ute och lufta sig två gånger! Först med pappa för lämning av storasystern på Noas ark och sedan gick vi allihop och hämtade. 

 

När pappa väljer vagn då blir det såklart hans egna gamla ride från sjuttiotalet.

 

Så skönt att komma hem ändå! De där supergulliga barnmorskorna har ju en liten nackdel, de älskar att knacka på och komma in just som man slumrat till. Hemma kan jag vila när jag vill (och får för Penny förstås)!

 

En stolt syster var stor hjälp när vi gjorde oss i ordning för hemfärd.

 

 

Ja, jag vet att det syns tydligt på bilden hur trött jag är. Vår lilla ängel är ju en kvälls- och nattmänniska, så jag ska nog vända lite på dygnet jag med för att fasa in oss.

 

Så här ser min mage ut efter två dagar, hm lite att jobba med...

Annars så är jag iklädd enbart graviditetskläder och kommer nog vara det ett tag. Jag sportar också ett två tjusiga armband från Varbergs sjukhus för att piffa upp det hela.

 

Nu ska jag äta persilja, broccoli och rött kött för att öka upp blodvärdet.

Åh vad jag är glad att Penny kom igår och inte idag, när jag ser nyhetsrapporteringarna här från bb-sängen. 11:e september har ingen härlig klang tyvärr.

 

Jag ligger nu och väntar på blod, eftersom mitt blodvärde sjunkt ytterligare idag. Men jag har lyckats duscha i alla fall! Tjihoo! Så skönt att bli ren. Jag har till och med mina egna kläder på mig. Tyvärr vet jag dock inte hur jag ska lyckats reda ut dreadsen i håret. Jag vet inte vad jag gjorde under förlossningen, men håret är helt galet. Jag får skylla på Michael som satte upp en tofs på mig.

 

Idag har barnläkaren kikat på Penny och hon fick godkänt. Michael blev dock helt svart i blicken när läkaren tog hårdhänt i henne. Jag såg att han var beredd att mörda. Den där kontrollen av höfterna ser inte snäll ut.

 

I eftermiddag kommer Elsalie på besök. Det ska bli så mysigt, vi längtar. Planen är hemkomst för oss alla imorgon eftermiddag.

Vid 17 fick vi äntligen komma till vårt rum på bb. Stackars Michael har fått tillbringa hela dagen sittandes i en fåtölj i förlossningsrummet...inte så skönt!

 

Vi mår bra men jag är svag. Jag har förlorat cirka 3 liter blod, så jag ska eventuellt få transfusion ikväll. Att gå upp och duscha är jag lite för svag för. 

 

Jag är så glad att vi slapp bli igångsatta och att det gick så snabbt och bra. Tur att Michael stod på sig när han tyckte att vi skulle åka in.

Vår ljuvliga bebis kom strax innan 7 idag, 06:54. Då hade vi varit inne i cirka 3 timmar på förlossningen. Snabbt, fasansfullt ont och helt ljuvlig lycka!

 

Vi känner på namnet Penny just nu. Hon är superlång, 54 cm och lagom tjock, 4390 gram. En välbakad tjej!

 

 

Hälsningar från två stolta föräldrar

9.30 imorgon sätts jag igång. Jag trodde aldrig att det skulle gå så här långt och att jag verkligen skulle bli igångsatt. Jag har ju tyvärr inte hört något gott om det alls. Långdragen förlossning, större risk för akut snitt, större risk för att behöva sugklocka eller tång, värkstormar utan uppehåll....japp, det här skrämmer skiten ur mig. Så håll tummarna nu för de sista skälvande timmarna ska skaka igång min kropp på mer naturlig väg.

 

Så för att hålla tankarna borta från tisdagens händelse har vi hållit oss sysselsatta. I söndags hämtade jag Elsalie från Lisebergsbesök och vi åkte till Knatteskutt, vilket var en succé! Sedan middag hos svärmor innan vi möra kröp ner i sängen.

 

idag tog vi en Göteborgstripp med lunch, klippning av Michael och lite leksaksshopping för Elsalie. När vi kom hem hade vi fått hela huset städat av en städfirma. Så lyxigt! Så nu är vi väl så förberedda vi kan vara. Väskorna är packade, Elsalie ska på husvagnssemester med mormor och morfar efter förskolan imorgon, huset är städat...fan vad läskigt det ändå känns att jag kommer att vrida mig i smärtor imorgon. Håll tummarna! Jag hoppas att det kommer ut en sådan här glad skit!

 

Nu när Gorm är i onåd hos din mamma på grund av otroligt sen leverans så kan jag istället få skryta lite över min fantastiska dotter.

 

Hon är nu 3 år och 10 månader och cyklar jättebra. Helt utan stödhjul och hjälp!

 

 

 

Jag som inte haft en tanke på att ta bort stödhjulen innan, men så sa hennes pappa att han tagit bort dem "eftersom mamma och Michael har gjort det" (hon blandade ihop att ta bort stödhjulen och att höja dem, vilket vi gjort).

 

Så han tog bara bort dem och hon cyklade iväg...Så då fick ju vi också göra det.

 

Jag är i alla fall sjukligt stolt eftersom jag själv hade stödhjul långt upp i lågstadiet!

Åh, jag måste ju tipsa om det fantastiska ställe som finns här i Onsala, Noas ark. Det är som en 4h-gård som kyrkan driver och den ligger supermysigt och är så charmig. De har öppen förskola på torsdagar, som brukar vara väldigt poppis sett till antalet bilar som står parkerade där. Jag har ju tänkt så många gånger att jag borde gå dit med Elsalie, men aldrig kommit iväg eftersom jag normalt sett jobbar på torsdagar.

 

Men så i våras fick vi utskick om kyrkans barntimmar på Noas ark på fredagar och jag anmälde Elsalie. Perfekt med en fredagsaktivitet eftersom hon går på förskolan tis-tors. Jag har dock varit lite skeptisk eftersom det trots allt drivs av kyrkan och jag är så kluven till allt religiöst. Trots att jag själv minsann både gått i kyrkans barntimmar, söndagsskola, tonårsverksamhet och scouter i kyrkans regi. Det finns både fina och tveksamma minnen.

 

I alla fall så åkte vi dit igår för den första träffen och vilken glad överraskning! Det var verkligen jättemysigt och fint ordnat. Rolig lekplats, mycket olika djur och trevlig fröken. Varje gång får barnen hjälpa till och mata ett djur (som de får tilldelat), leka, pyssla, sjunga och höra bibelsaga. De har både grisar (två stycken som heter Fläsk och Bacon...he he), getter, höns, tupp, kaniner, katter, hästar och åsnor. Elsalie tyckte att det var jättekul och jag blev riktigt upplivad trots mitt ointresse för djur. Det här är ju perfekt, att hon kan få hänga med olika djur utan att jag behöver vara inblandad. 

Nej, jag ligger inte och bebismyser på bb, tyvärr. Jag har bara väldigt dålig blogginspiration. Elsalie kom just 12dagar efter beräknat datum, så jag hade verkligen hoppats på idag. 7:e september hade känts som ett lätt datum för mig att komma ihåg, eftersom jag och mina syskon är alla födda den 7:e (om än olika månader). Men inte. Med bara 7 timmar kvar av den här dagen så är det nog kört...

 

Jag försöker för övrigt mindfucka den här graviditeten allt jag kan. Idag har jag bytt lakan så att vattnet verkligen ska gå när vi kryper ner i rena, fräscha lakan ikväll. Igår utmanade jag den genom att bege mig 1,5 timmar åt fel håll i landet, för att hälsa på mamma och pappa. Men avståndet till förlossningssalen på Varbergs sjukhus verkade inte skrämma ut Gorm det minsta. Även valet av att åka till just Vänga var tänkt som en startsignal då värkarna med Elsalie började där.

 

Ja ja, vi fick en trevlig dag i alla fall. Vi köpte en vinkyl, hälsade på Nina och hennes familj i Alingsås samt hängde i Vänga. Väl där fick jag en hel del sammandragningar och förvärkar, så vi lämnade Elsie över natten och åkte hem med gott hopp. I morse kände jag inget, som vanligt...suck! Idag har vi fortsatt med vårt stillsamma, dagdrivarliv. Vi har lunchat med några kompisar, varit på hembygdsgårdsdag här på Onsalalandet (köpte servettringar....vi har verkligen inget vettigt kvar att inhandla....), städat lite och nu inväntar vi mamma, pappa och Elsalie som kommer på middag och övernattning.

 

I fredags så ringde min barnmorska dock och sa att det kommit nya direktiv vad gäller överburenhet, så hon sa att istället för undersökning på mvc på tisdag så ska vi åka till förlossningen istället. Så sätter de igång mig tisdag eller senast onsdag. Så nu är det skönt att ha ett bestämt sista datum i alla fall. Även om jag verkligen inte vill bli igångsatt.

 

En dagens mage, trind och sprickfärdig.

Jag har ju glömt att dokumentera ett annat viktigt steg i Elsalies väg till fullvärdig människa. Förra veckan klippte hon håret alldeles själv!

 

Hon hade varit med pappa och klippt sig hos frisör och blev väl lite besviken på frisörens försiktighet. Hon ville tydligen ha det lite kortare vid öronen. Så nu sportar vi en tjusig uppklippt frisyr.

 

Nu har vi startat nästa stora, väldigt viktiga projekt för att hålla oss sysselsatta. Ombyggnation av lekkojan till en fullvärdig tvåvåningslekstuga. Elsalie är eld och lågor. Hon pratar redan om när hon ska sova i sin stuga...hm, lite väl tidigt att flytta hemifrån tycker jag.

 

Så här såg den ut från början. En fantastisk skapelse gjord av de förra husägarna (Michael kallar det för jakttornet):

 

 

Igår var vi alla engagerade, Elsalie och jag bar brädor och Michael sågade.

 

Elsalie är mycket noga med att det skall hållas rent i hemmet, så hon sopar och sopar.

Den viktigaste detaljen är i alla fall på plats, repstegen mellan våningarna.

 

 Jag förstår att era intresseklubbsanteckningspennor brinner nu, men jag har ju inte så mycket annat att rapportera. Jag om någon skulle hellre rapportera om slemproppar, värkar, blod och fostervatten...men får hålla till godo med pyssel och papp.

Äsch, vi tar och glömmer den här dagen väl? Idag har jag varit så deppig och sur att jag bara letat efter orsaker till att bryta ihop. Michael har tassat på tå (jävligt irriterande) och jag har varit ett monster.

 

Det är påfrestande att ständigt ha ont någonstans, sova dåligt och leva i ett väntan-tillstånd och idag kunde jag inte hålla humöret uppe alls. Kulmen kom när min favoritmaskin i hemmet, tvättmaskinen, läckte vatten och displayen visade error...det visade sig att det antagligen berodde på en femma, ett plektrum och ett hårspänne i filtret. Men tiden innan Michael fick ut dessa prylarna....åh, jag ville hänga mig...eller någon.

 

På eftermiddagen var vi hos mvc och allt såg (tyvärr) bra ut. Hur sjukt är det inte när man önska sig lite högt blodtryck och protein i urinen? Vi fick i alla fall en tid nästa vecka där jag ska undersökas för att ta ställning till igångsättning. Alltid något.

 

Inte ens mat är jag sugen på. Istället äter jag bara godis och frukostmat, comfort food.

 

Nä, nya tag imorgon. Då kommer Elsalie och jag ska sniffa mig lycklig i hennes nacke.

Försäkringskassan, vilket jävla skämt! Jag blir arg bara jag tänker på dem.

 

Nu har jag ringt cirka 10 gånger under förmiddagen och det är så stor belastning att man inte ens placeras i kö. Och varför är det så många som ringer? Jo, för att deras regler är så jävla svåra att förstå. Allt är dessutom uppbyggt efter någon slags standardfamilj med standardarbetstider, så alla frågor som hamnar utanför det mönstret är ju omöjliga att få svar på om man inte ringer (och då kan man dessutom få olika svar beroende vem som svarar). Så oavsett hur många gånger den automatiska rösten försöker få mig att välja självbetjäning eller hänvisar till hemsidan så måste jag ju ringa.

 

Jag har dessutom ett inbyggt agg mot alla dessa val man ska göra innan man ens får upplysningen att det är för hög belastning. Varför i helvete ska man trycka in sitt personnummer för "snabbare service"?? Finns det någon gång man kommit fram och den första frågan INTE är "vad är ditt personnummer"? Det spelar ju ingen roll om man tryckt in det, kundtjänstpersonen kan ju ändå inte se det. 

 

Jag har i ren desperation även testat "Fråga Hanna"-funktionen på hemsidan. Tror ni att det funkar? Ha ha ha! Jag skrev in min fråga och får som svar länkar till info om vanliga, standardfrågor...som man själv lätt kan hitta på hemsidan! Vad i helvete är deras problem?? Jag anser mig normalbegåvad och har dessutom lätt för svenska språket, hur gör personer som kanske inte har det? Det måste ju vara helt omöjligt att få till det rätt. Att förstå skillnaden på att anmäla eller ansöka om föräldrapenning (vilket är avgörande att kunna skilja på för att få ut pengarna och slippa nya anmälningar/samtal)?

 

Jag har ingen bra relation sedan tidigare med fk heller. Mitt bankid har strulat varje gång jag ansökt om föräldrapenning för Elsalie. Det har funkat problemfritt på andra sidor men inte hos fk, så klart. När allt är ifyllt och jag kommer till sista knappen så hänger det sig. Ctl alt delete och börja om cirka 3-4 gånger, sedan funkar det....Detta har gjort att jag faktiskt struntat i att plocka ut pengar för både någon vab-dag och flera föräldradagar. Jag har varit hemma gratis. Det var nog bättre för min hälsa....blodtrycket stiger ju bara jag tänker tanken på fk.

 

Aaahh, tänkte skriva av mig min frustration men jag blir bara mer förbannad!

Nu sticker vi på middag, den stora orange:a bollen och hennes entusiastiska hemmafixare!

 

 

 

Nu är elefanten faktiskt färdig!

 

Vi får väl se när Elsalie kommer hem på tisdag om hon godkänner den. Fast det saknas förstås en svans vilket vi kan lägga en dag på. Vi är ju så otroligt uttråkade och rastlösa här att det kan ju faktiskt bli en heldagsaktivitet att söka efter en bra svans att sätta fast på elefanten.

 

Idag försökte Michael klämma in BÅDE bio och restaurangbesök, men jag fick sansa honom så att vi så klart delar upp detta på två dagar. Vad ska vi annars göra imorgon? Han fick plantera lökar inför nästa vår istället.

Så i eftermiddag blir det söndagsmiddag på Ester i Kungsbacka och imorgon antagligen sista delen i snabba cash-trilogin.

 

Jag börjar bli lite stressad över att Elsalie kommer på tisdag och min plan var ju att föda innan så att man inte behöver fixa med barnvakt och packning till henne mitt i natten när det är dags. Men det ser onekligen tufft ut att hinna få till något innan dess...

 

Nyss fick jag påminnelse-sms från mvc om min tid imorgon. En tid som barnmorskan poängterade 2 gånger att den antagligen inte behövs och att vi inte behöver avboka den för hon kommer ju ha tillgång till information från Varbergs sjukhus att vi fött...ja, tjena! Vi kommer och behöver dessutom sätta upp en ny tid...