

Jag har alltid tänkt att jag absolut inte ska vara en sådan där mamma som skryter över sitt barn. Att jag på något sätt står över sådant trams och rent objektivt kan diskutera Elsalie med andra....
....men som vanligt är jag precis lika töntig som alla andra. Idag hade vi utvecklingssamtal för Elsalie på hennes förskola och där sitter jag och kuttrar när hennes fröken säger något fördelaktigt. Sedan tävlar jag och hennes pappa med att komma med skrytinlägg över hur förträfflig hon är! Skämmes! Eller så är detta oundvikligt? Fröken är ju säkert van i alla fall med detta beteende.
På vägen ut överdriver jag dessutom min trevlighet och lägger allt tålamod jag har i rösten när jag ber Elsalie att hämta vantarna, så att vi kan åka hem. Allt så att fröken dessutom ska ge mig MVG i föräldraskap. Som att det är den minuten som avgör....