sjömanshustrun.blogg.se

Just som jag kommit över det här med att jag tycker att det är så sjukt tråkigt på lekplatser, så kommer nästa föräldraångest och tar mig mig med storm...pysselhelvetet!
Jag kan numera acceptera att jag inte kommer att älska att sätta fart på gungor eller bygga sandslott. lekplatser är faktiskt ofta inte så kul för vuxna och barn är ju så tråkigt repetativa med sin "bara en gång till" i rutchbanan. Nu har vi dessutom hus med en tomt där Elsalie leker bra själv med sina gungor och i sin klätterkoja. Det räcker att jag är i närheten och jag längtar tills det blir lite varmare och jag faktiskt själv har något att pyssla med i trädgården under tiden.

Men, nu har bristen på pyssel tagit över mina tankar! Jag har ju aldrig gillat att pyssla så mycket. I alla fall inte den där "klippa/klistra/måla"-typen av pyssel. Jag är inte så estetiskt kreativ, ganska fumlig och tröttnar sjukt snabbt. Jag gillar att sticka...efter MÖNSTER (Ja, jag är en ingenjör) och det är kanske inte det första man sätter igång med tillsammans med sin 3-åring?

När jag var liten och lekte med min bästis Emil, så hade vi alltid det här tjafset hur vi skulle leka med LEGO. Han ville skapa och bygga fantasivärldar, jag ville, om och om igen, bygga upp hans LEGO-borg efter en utförlig beskrivning (detta tog dessutom nästan en hel dag). Jag älskade att se den växa fram precis efter mina förväntningar. Han tråkades ihjäl, så klart. Stackare!

Så, hur ska jag göra för att inte kväva min dotters fantasi redan nu och forma henne efter mitt stela, opyssliga liv. Tips?

Räcker förskolans alla aktiviteter och att hon ju faktiskt får vara med i alla "kreativa" vuxensysslor hemma: laga mat, sortera tvätt, plantera blommor, fixa påskris och klä gran? Eller måste jag hem idag för att fixa ihop en stor jävla trolldeg?? Ahh,angst!