sjömanshustrun.blogg.se

Efter en lunch på Hills golfklubb med Solveig och en rastlös Penny, så hämtade vi Elsalie och gick mot en lekplats för att ha kalas. Våra Onsalaettåringar skulle firas.

 

Vi körde knytisfika och hade alla var sin paket med oss, som barnen fritt fick välja på.

 

Det ska bli så kul att följa dessa fem små individer:

 

Leo, Penny, Loke, Othilia och Anna, ni är verkligen sköna filurer!

 

Kalaset gick bra och barnen höll sams. Penny var överlycklig över att få röra sig fritt på lekplatsen och pilla i sanden.

 

Igår var jag med om något mycket märkligt. Efter  att tjejerna lagt sig så blev jag så sjukt sugen på chips. Detta är ju så konstigt eftersom jag

 

1. Inte gillar chips, alltså verkligen inte gillar

 

2. Hade choklad och sjukt god saltkaramellglass hemma, som jag då alltså INTE blev sugen på.

 

Skumt! Jag hittade en påse parmesanchips, som Michael köpt någon gång och satte igång att möla. Hela påsen minsann. Inte en smula fanns kvar efteråt.

 

I morse hittade jag den tomma påsen och kände mig både sugen och förundrad.

 

 

När Penny ska vara med vid läggandet av Frostpusslet ökar svårighetsgraden enormt.

 

Jag har skrivit om det innan, men inom sjöfart är tydligen bingo fortfarande hett. Det är alltså inte bara soldyrkande Grand Canaria-pensionärer, som tar sig en eftermiddagsomgång, utan även sjömän långt från civilisationens räddning, njuter av spänningen.

 

Priserna brukar vara modesta; en eltandborste eller någon vattenkokare, så jag antar att "they are in for the thrill"?

 

Men på nya båten verkar insatserna nu kunna höjas då prispotten ändrat karaktär.

 

Bästa leken just nu, att hämta mammas trosor och köra runt med dem.

 

Efter att ha sanerat barn och kök i 40 minuter så är silvertejpen tillbaka på kamindörren.

 

Idag skrev Elsalie kärleksbrev och jag tror att jag har fått konkurrens!

 

Idag har jag varit med om den där bästa känslan, som värmer så skönt och som man behöver uppleva då och då för att bli påmind om det fantastiska i att få vara mamma till två guldklimpar. Jag var iväg en sväng på Bokmässan och barnen var hos sina Onsalakusiner. Trots min korta utflykt hann jag sakna dem och blev glad när jag fick denna bild skickad av Cecilia:

 

När jag kom tillbaka fick jag de där "jag älskar dig"-kramarna, som är så otroligt härliga. De där när barnen kommer springande och kastar sig i famnen. Ljuvligt! De saknar faktiskt motstycke. De är kärlek i ren form!

 

 

Morgonen började mysigt och bra. Nakenfismys i tv-soffan.

 

Vid lunch hämtade jag dessa sköningar efter Noas ark:

 

Och vi hade en jättebra eftermiddag med sällskap av Sara, Leo och Stella. Lunch, fika och en del vuxensamtal mellan varven.

 

Sedan då Bokmässan. Jag var där endast för att lyssna en halvtimme på Annika Norlin. Tyvärr blev signeringskön för lång för att jag skulle komma hem med en påskriven bok, men det var kul att höra henne prata om sina texter och sitt skrivande. En snabb liten utflykt som gav mycket energi. Och sedan kramarna när jag kom hem. Det här var en dag av perfektion.

Idag ville jag utnyttja höstluften och komma ut en sväng, så efter Pennys vaccinering hämtade jag Elsalie och lockade med mig Sara och hennes barn till lekplatsen bakom kyrkan i Onsala. 

 

Det var första gången som jag verkligen upplevde att en lekplats var givande för båda barnen. Penny lullade runt och var väldigt nöjd, så jag njöt till fullo. Jag som brukar bli uttråkad efter fem minuter i vanlig fall.

 

Den här bilden på vår nyupphängda router skapar så mycket frågor.

 

När man har en liten bebis som vaknar titt som tätt under kvällen och som man aldrig kan lita på att hon "somnat för natten", då är det på ett sätt skönt att veta vad hon ALLTID vaknar av. Hon är hundraprocentig på att vakna till nagellacksmålning.

 

Det är så otroligt svårt att vara det minsta glamorös under småbarnsåren. Är det därför 40 är det nya 30? Man får vänta in det ytliga fixeriet tills man åtminstone kan få vara ensam på toaletten.

Vi har haft en längre tid med dålig sömn nu, Penntrollet och jag. Men idag, idag sov hon drygt 3,5 timme på förmiddagen. Helt otroligt!

 

Men eftersom hon inte sagt till innan så nyttjar jag ju inte tiden på det sätt jag borde. Men jag njöt och slappade med tidningar, som lagrats på hög, mycket kaffe och choklad. Jag kände mig helt pånyttfödd efteråt.

 

Jag som vandrat i en trött dimma den senaste tiden. Jag till och med kastade in handduken redan efter någon timme igår på en tjejkompis födelsedagsmiddag, eftersom Penny vaknade och jag orkade inte kämpa. Jag hade inget mer att ge, inget alls. Trots att jag satt upp håret och slängt på läppstift, vilket jag försökte fånga på bild innan jag åkte, men misslyckades...

 

 

Men lite vila i soffan och jag satte igång med städning, tvätt, byte av sängkläder och gjorde ordentlig lunch. Jag orkade leka hela eftermiddagen med Penny, gick på promenad, badade och kände mig väldigt tillfreds. Så lite det krävs ändå.

 

Idag insåg jag att jag bara har cirka 3-4 månader kvar att klä mig tveksamt, men mjukt, och traska iväg på långpromenad under dagtid.

 

Så jag hoppade i snöflingetightsen och gav mig ut i solen. Penny är mer årstidsanpassad i sina flugsvampsbrallor.

 

Igår fick jag verkligen nog av vardagstristessen. Efter att ha kämpat med nattning i cirka 1 timma och 40 minuter av Penny, gick jag klockan 20, helt färdig, upp för att laga mig en vissen ensammiddag och möttes av följande syn:

 

Att se ettåringar visa kärlek och glädje är så otroligt gulligt. Idag har Penny gjort mig helt rörd två gånger. 

 

Först i morse, när hennes pappa ringde via FaceTime. Hon blev så glad! Hon sprang fram till  telefonen och pussade skärmen. Sedan var det som om hon inte visste hur hon skulle göra med alla känslor och sprang fram och tillbaka framför telefonen och "gjorde sig till".

 

Andra gången var efter babysimmet när hon helt sonika gick fram och slätade av kompisen Loke mitt på munnen. Han backade förstås inte, utan där stod de, ettåringarna, med sina öppna munnar tryckta emot varandra. Så jävla sött!

 

 

Hittade precis läderstroppen till tripp trapp-stolen som varit försvunnen ett tag. Den låg bland de tomma vinflaskorna och barnmatsburkarna i glasåtervinningen.

 

Vilka grannar jag har! Idag erbjöd sig grannarna att ta hand om Penny en stund på förmiddagen och jag kunde ostört klippa gräset, ensamduscha och bläddra i en tidning. Alla tre favoritsysslor. Så otroligt lyxigt!

 

Att sedan få söta bilder sms:ade till sig, ger ju extra skön känsla.

 

Hurra, vi har hittat en jättebra lokal för oss att träna i under hösten. Det visade sig att vi har en helt ny och billig "aktivitetslokal" här i Onsala, som man kan hyra!

 

Så igår hyrde vi och körde yoga med Maria som instruktör. Jättehärligt!

Jag såg stor potential i  lokalen där man kan låsa in de aktiva ettåringarna tillsammans med oss och ett gäng leksaker. Söndagar blir det yoga och torsdagar blandade småhopp.

 

Nu satsar vi mot Julbord 2014! Eller vad man nu har som mål under vintern...

 

 

Kan man gissa att Penny kommer att sluta rusa mot kylskåpet, för att provsmaka allt, så fort hon hör dörren öppnas?

 

Ensammiddagar kan ju vara väldigt tråkiga, torra och just ensamma. Det är ju på kvällen de dagar Elsalie är hos sin pappa som det blir extra tydligt att jag är sjömanshustru. Penny sover och jag dukar fram en kniv, en gaffel och en tallrik. Ensamt, var ordet.

 

Jag som inte heller är någon direkt matlagare, har det extra knepigt. Jag menar, om man inte njuter av kockeriet i vanliga fall, hur ska man hetsa upp sig inför en ensammiddag?

 

Så det brukar bli någon infryst rest, omeletter, pannkakor, hämtmat eller i värsta fall yoghurt. Men ibland så slår jag till på det här istället:

 

Kronärtskockor, stekta kantareller och getosttoast (fortfarande i ugnen). Så jävla gott! Och ja, vi har gemensamt matkonto....

Människor är lustiga. Ibland är de så tjurskalliga att det blir pinsamt.

 

Jag var och förtidsröstade idag i Onsala båtmuseum. I samband med att man lämnade sina kuvert så blev man tillfrågad om man kunde fylla i en enkät om hur man upplevde tillgängligheten med röstlokal och förtidsröstning. Kvinnan som var valförrättare informerade mannen före mig om att det är ett underlag för när de väljer vallokaler inför nästa val och om man då vill ha kvar möjligheten att förtidsrösta här så är det ju bra om man fyller i enkäten.

 

-Jag har inte tid, snäste mannen.

-Det tar bara 30 sekunder, upplyste valförättarkvinnan vänligt. Det är bara 4-5 kryssfrågor.

-Jag har inte tid säger jag! väste nu mannen, ännu otrevligare.

-Ok, sa kvinnan och började ta emot hans kuvert samt fylla i den lista de för. Samtidigt hade hon diskret tryckt på tidtagningen på sin mobil. 30 sekunder senare, när mannen fortfarande stod kvar vid bordet, räckte hon honom resten av hans röstkort och sa:

-Nu har det gått 30 sekunder, men det är ju självklart valfritt hur du vill spendera din tid. Mannen ryckte åt sig röstkortet och gick.

 

Varför är vissa så här? Defaultläget är att inte hjälpa till eller svara på frågor. Jag hoppas att han skämdes när åtminstone jag fnissade åt honom, bakom i kön.

Vilken härlig fredag. Förkylningen har börjat släppa och vi har bara tagit det lugnt idag, jag och Penny. Eftersom det känns som hon alltid får hänga med på alla andras villkor hela tiden, så var det skönt att lägga en dag på att bara följa henne och hennes lust. Vi lekte på morgonen med alla ettårspresenter, som hon fått. Sedan slog hon till och sov hela två timma på förmiddagen (vilket hon kompenserade med att inte sova alls på eftermiddagen....). Sedan var vi ute mest hela dagen. Vi gick promenader, hängde i trädgården och käkade äpplen samt omogna tomater, åkte rutschkana och gungade. Men mest lekte Penny i lekstugan.

 

 

Penntrollet är en pysslare, som gärna går iväg och "leker/upptäcker" själv. Hon drar sina lovar i trädgården; först tomaterna, sedan äppleträdet och efter det lekstugan eller rutschkanan. Alltid samma runda. Jag satt i solen och iakttog och kikade förvånansvärt lite på min telefon.

Igår firade vi Penntrollets ettårsdag! Som en härlig present hade Michael fått stanna hemma en extra dag och kunde vara med på morgonens firande.

 

Igår mötte jag och Penny upp Elsalie nere vid hamnen efter att hon och Michael varit ute och fiskat. Då tog jag lite bilder i den fina sensommarsolen. Självklart blir ju bilderna aldrig som i mitt huvud, men föreställ er strålande höstsol, glittrande vatten och vajande båtmaster.

 

Idag firade vi vår blivande ettåring. Första kalaset för Penny och allt avlöpte fint.

 

Alla kusiner var närvarande och det var väldigt kul! Liv i luckan!

 

Här var det snorigt minsann! Jag lever dagen i en bubbla av snor och trötthet. När övriga familjen drog till Noas ark, låg jag i sängen och tyckte synd om mig själv.

 

Jag började känna av det igår och intervallpasset med Erik och Maria hjälpte väl inte till direkt. Fast det var så klart skönt att röra på sig. Så mycket bättre samvete idag då när jag ligger i soffan och svullar allt onyttigt jag kan komma över. Michael är på after work i Göteborg, så jag passar på att använda tyck-synd-om-mig-kortet dessutom, när jag tömmer huset på choklad.

 

Nu hoppas jag bara att jag kommer igen till imorgon för då väntas det dans med stora.

 

Idag kändes hela dagen lite udda eftersom vi hämtade tillbaka Elsalie från förskolan cirka 15 minuter efter lämning. Orsaken var ett mail från förskolan som hojtade att NU GÅR MAGSJUKAN. Så vi tyckte att det var onödigt att hon skulle samla virus under dagen och fick istället hänga på till babysimmet.

 

Inte henne emot, då hon och Michael körde bad i stora bassängen och till och med fixade märket Baddaren. Efteråt blev det mysig lunch på Lilla Laxen med Maria, Erik och Loke. Mysig för oss småbarnsveteraner alltså, som kan skärma av bebisskrik, barntjat och extremt kladd. Hur mysigt det var för övriga i lokalen kan jag inte riktigt säga.

 

Sedan åkte vi hem för att tillfredsställa mannen i huset, dvs vi satte igång och grejade. Michael snickrade på vindskyddet och jag målade de sista brädorna, klippte gräset och hängde med barnen.

 

Michael fotade mig när jag attackerade gräsmattan idag och jag måste säga att jag ser tuff ut. No mercy liksom...

 

Håret blev väldigt lockigt efter natten med flätor och Elsalie är supernöjd!

Inspirerad av mamma ska stora dottern sova med dessa i natt.

 

Jaha, jag vet inte riktigt jag. Tre timmar, en hög med pengar och ganska mycket smärta senare, ser jag ut så här. Till min frisörs försvar så är håret självtorkat och ofixat eftersom jag inte får duscha det på 48 timmar och då ville han inte lägga i några produkter i det. 

 

Vad tror ni? Funkar jag som får? Michael har tydligen redan vant sig, tycker att det är fint och gottar sig åt att "det känns som om han är ihop med en ny tjej"...kanske ett knep att ta till var fjärde år, ändra frisyr?

 

Under eftermiddagen åkte Elsalie och Michael ut till havs för att ta upp kräftburarna. Jag och Penny höll tummarna.

 

I fredags när jag klippte mig fick jag ett infall. Eftersom jag har tänkt att spara ut hår samt lugg nu tills bröllopet nästa år, för att ha alla vägar öppna vad gäller uppsättningar, så fick jag en otrolig tråkkänsla. Jag har ju extremt trist hår; halvlångt, blont och raaaaakt. Snark!

 

Så efter lite påtryckning från min frisör bokade jag in en tid för permanent. Gulp! Detta skall alltså ske imorgon och jag har väldigt kalla fötter just nu.

 

Jag har blivit lovad att undvika fårkänslan och att det mest ska ge struktur i håret samt kunna fönas ut...Men ändå. Just nu kan jag bara se den korta, krulliga hempermanentade pagen med hög snedlugg, som jag körde 1990-1992. Vojne, vojne...