sjömanshustrun.blogg.se

 

Vi försökte med många datum för Frans dop innan vi till slut bokade in det. I Onsala kör man helst dopen i en egen gudtjänst på lördagar och vi testade i princip varenda datum mellan januari och maj utan att få med oss hela närmsta familjen, dvs föräldrar och syskon. Jag vet inte vad det är med denna period men tydligen är det vanligaste reseperioden i vår släkt. Vi fick då gå på söndagarna istället och landade på 25:e februari. Högmässa med tema skuld och skam. Great! Väldigt dopkompatibelt.... Och som att 1,5 timme med högmässa, predikningar och nattvard inte vore nog prövning för vår inte så religiösa släkt var det också inbokat två orgelelever som skulle träna... så vi hade ”turen” att avnjuta några extra orgelsolon. Det var inte direkt meditationsbart. Michael tog tillfället i akt när Frans började gny lite att sticka ut och hänga resten av gudtjänsten utanför.

 

 

Men döpt blev han....till Frans Ferdinand, trots att skatteverket registrerat Frans Billy. Vi fick ju kalla fötter och bytte några dagar innan. Så våra anhöriga visste inget och det blev ett litet sus på de första raderna.

 

Men eftersom vi ska fixa pass till Spanienresan imorgon och måste sedan åka med Frans Billy dit, så ärvdes först efter resan som vi officiellt kan ändra. Så än finns det tid att ändra...

 

Men det var mysigt att ha släkten hemma och det blev en fin dag med strålande sol, snö och iskyla.

 

 

Syster Evelina och hennes Carl är faddrar. 

 

 

Härlig dag! Efter frukost tog jag och Michael första långpromenaden på 3-4 veckor. Sol, snö och lungor som hyfsat klarade ansträngningen. Jag kände livet i mig!

 

Väl hemma verkade började vi med dagens surdeg. Vi hittade mögliga passionsfrukter i kylen och Michael åt ett äpple som luktade mögel. Så vi tömde hela kylen, städade och rensade ut. Väldigt välbehövligt! Hur mycket tacosås (öppnade burkar), fransk senap och peperoni kan man behöva? Nu kan man andas där igen och det känns så fräscht! Men ganska länge ångrade jag mig mitt i processen.

 

För varje dag som går glider vi sakta tillbaka till normalt liv. Idag har jag hängt med kidsen hos Sara och blev inte ens trött av promenaden dit och tillbaka, stort framsteg. Heja kroppen! Michael har isolerat innertaket på uterummet och åkt pulka med Elsalie. Ni hör ju, helt fantastiskt! 

 

Ett annat tecken att vi är på gång är att det tagits tag i saker. Jag har fixat med papper till jobbet för att få ut föräldrslön, fixat ledighetsansökansblankett till Elsalie, beställt tårta till dopet, bokat klipptid samt uppgraderat min telefon efter it-krav från jobbet. Äntligen händer det! Jag är på banan igen.

 

Sedan finns det ju lite nackdelar med att jag helt plötsligt fått tillbaka energi. Jag insåg då att andranamnet vi har gett Frans inte är en favorit hos mig. Eller hos Michael. Det liksom bara blev. Jag vill ha Bill, men det ville inte Michael eftersom det låter lite styltigt med Frans Bill. Så då blev det Billy, för att få det att svänga mer samt att Elsalie ville det. Men nu har jag ångrat mig. Billy var ju bara en kompromiss. Så nu snackar vi namnförslag igen.

 

Innan dopet på söndag vore ju kul om vi kunde bestämma oss, även om ändring hos skatteverket kommer att ta ca 2 månader. På listan just nu över andranamn: Ferdinand, Hugo, Baltazar, Cornelis, Nathanael, Emanuel, Valdemar... Michael blir så trött på mig! Hojta om ni har något förslag på lite längre namn som passar bra med Frans.

Vi har varit på utflykt!!! Eller utflykt och utflykt, mina krav är skamligt låga just nu, vi åkte till Varberg för att lämna in våra båtdynor som ska få nya utsidor. Men ändå, vi har varit utanför huset i flera timmar! Det har ju inte hänt på två veckor.

 

Väl där visade det sig att vi inte riktigt pratat igenom färgval etc men fick köra på volley. Vi käkade lunch på Linnéa och Basilika, som vi valde på namnet, men blev rejält överraskade när det visade sig vara ett thaimat-hak. frans gjorde premiär i barnstol på lokal:

 

Ett säkert tecken på att jag är uttråkad och saknar något vettigt att göra är att jag helt plötsligt får infall av huslighet. Idag bakade jag bullar med barnen och för första gången var de med NÄSTAN hela vägen, ända till första av tre plåtar var i ugnen. Jag brukar ju annars bli själv ungefär när alls ingredienser mätts upp. Eventuellt beror tålamodet på all övning av slajmtillverkning som pågått till förbannelse de senaste månaderna. Nu fick de en ”perfekt butterslajm att poka”.

 

Det är väldigt tydligt att vi inte kommer ut så ofta. Michael ska på middag med två kompisar idag och han är redan färdig...45min för tidigt! Så nu sitter han lite stelt i fåtöljen och försöker undvika bebiskräks i väntan på att bli utsläppt. Lite gulligt ändå.

 

 

Så här sover han helst, vår Frans. I sin balja, foten ut och med sin ekorre-snutits över ansiktet alternativt som en turban. Får han bara till detta så är kvällarna lugna och harmoniska.

Hej från sjukstugan. Starten på det här året har blivit allt annat än piggt i familjen Wängroth och kulmen kom nu i februari när vi drabbats av mykoplasma, förstadie till lunginflammation orsakat av mykoplasmabakterier. Penny och Michael var först ut. De brukar vara familjens smittosamlare. Michael åkte till jobbet med full influensasymptom och hade en plågsam vecka när han till slut hostade blod och fick kollat upp sig. Han fick antibiotika direkt.

 

Frans och jag har varit halvkrassliga en lång tid och det är först nu efter ca 2 veckor som det blommat ut på mig medan Frans verkar ha blivit frisk. Elsalie har som vanligt något slags superimunförsvar och har varit frisk hela tiden.

 

Att bara ha varit inne och krasslig under så här lång tid gör något med en. Man går in i någon slags dvala och depression där man har måndag hela veckan och tiden sniglar sig fram. Allt känns hopplöst! Tydligen kallas denna sjukdom för ”walking pneumonia”, dvs man är så frisk att man står på benen men är ju ändå för sjuk för att göra något vettigt. Man går mest runt hemma och är olycklig.

 

Jag längtar så mycket efter att få träna igen. Jag var ju i full gång med min styrketräning innan jag blev sjuk. Jag hade kört 6 gånger med PT, min svåger Peter, och började känna mig starkare. Nu vet jag inte hur långt jag måste backa när jag startar igång igen. 

 

Idag kom vi i alla fall ut på en promenad efter att ha sett de svenska tjejerna vinna OS-silver i skidstafetten. Eller promenad och promenad. Michael och Penny gick till Lollipop för lördagsgodisinköp och jag tog med Frans till Hemköp och apoteket. Inte direkt någon imponerande runda och nu är vi ändå trötta och måste vila oss.  Åhhh, den här tråkigheten tar kål på mig.

 

Tänkte i alla fall försöks börja blogga igen. Läste igenom gamla inlägg igår och blev påmind av hur bra det är som dokumentation, vilket tanken var från början. Så mycket jag skrivit om som jag hade glömt. Så Frans ska väl också få en chans att ha några bevarade minnen från sin barndom.