Lite osorterade tankar när jag i 1,5 timme skottade vår uppfart och parkering medan tjejerna turades om med att avbryta mig med livsviktiga frågor av typen:
- varför skottar du?
- vad ska vi äta till mat?
- varför är det inget roligt på Barnkanalen?
- Var är min tredje napp, jag har ju bara två?
 
  • Murphy måste vara så sjukt nöjd med mig. Hans lag bevisar jag ju dagligen att den gäller.
  • Michael är bara borta på en enda tredagarskurs den här hemmaturen,  måste årets snökaos inträffa just då?
  • Varför kissar barn i regel endast ner sig när de har sina enda varma överdragsbyxor samt nyinköpta, fodrade stövlar som kanske inte bör köras i maskin? Ikväll tvättas det hos Wängroths.
  • Jag är inte glad att nattens nederbörd kom i snö istället för regn, det är bara folk med tid över som tycker det.
  • Morgonens 2 timmar och 10 minuter till jobbet blev i alla fall trevligt med sällskap i form av Nina i luren.
  • Varför tränade jag armar och axlar på lunchen när jag visste att jag behövde skotta när jag kom hem? Vem gör så?
  • Anna C, förlåt att jag så hurtigt skrev på din instagram att du fått gratis träning när du skrev om skottning. Förlåt, jag vet bättre nu. 
  • Om Michael undrar varför jag inte sopade av trappan när "jag ändå höll på", är det lika bra att han ser sig om efter ett tillfälligt boende med en gång...
  • Finns det fler än jag som blir så här sura av jobbiga "hushållssysslor"? I så fall, ljuger ni på Facebook? Orkar liksom inte med mer " Tjihoo det snöar!" När jag vet att det är jag som får skotta och att man ändå jobbar hela den ljusa delen av dagen.
  • Efter skottning får man väl äta Daim i soffan? 
Klart!
 
Förutom trappan då...
 
Jag ska försöka hinna skriva om vår fantastiska helg med både familjehäng och date-night, för att väga upp det hela. Ska bara sura klart först!
 
/Snö-grinchen
Påbörjade ett inlägg i Frankrike, men det verkar ha försvunnit i alla dåliga wi-fi-hörn jag varit i.
 
I helgen åkte vi alltså från minusgrader och snöfall till ett ljummet Frankrike. 17 grader och sol gav oss vårkänslor och barnen slängde genast av sig till t-shirt, medan jag svettades i mina pälsfodrade skinnkängor.
 
Tänk att jag gått från en skeptiker till en riktig frankofil! Åttonde resan nu och jag är helt såld. Maten har en stor del i detta. Vi började med en magisk tryffelpasta i solen.
 
Vi har hängt med kompisar, besökt simhall och lekland. Penny blev helt lyrisk över ett lejon som man kunde köra runt själv.
 
 
Man betalade 1 euro och hon fick köra en ganska lång stund. Tyvärr tog dock åkturen slut precis utanför herrtoaletten, vilket blev svettigt för mamman som fick försöka baxa bort åbäket när desperata pappor blev inlåsta efter sina toabesök.
 
Jag är så glad att resan ner gick så bra. Vi var tvungna att gå upp redan 3.30 för att hinna med det tidiga morgonflyget. Sedan väntade 3 timmar i München, innan vi landade i Nice. Men barnen höll humöret och sov dessutom en del på planet. 
 
På måndagen var det dags för mig att ta mig till jobbet i vår Holländska fabrik medan Michael fick flyga hemåt med tjejerna. 
Dagen har varit lite väl spännande. Efter att ha få vabba eller vobba minst en gång i veckan under hela december, så har jag det lite körigt på jobbet just nu. Lägg till en testkörning i fabrik nästa vecka, dit jag åker direkt från Cannes och vår Frankrike-helg, så hade varit skönt om Michael kom hem, som utlovat, idag så att jag kan jobba imorgon och han kan packa.
 
Men han har ju ett lite speciellt jobb där allt kan hända. Stormar och ändrade laster ställde till det och under hela dagen har jag fått sms-uppdateringar om hur det går med hans avlösning och hemfärd.
 
Men med en vansinnesfärd i taxi, när han väl nått fastlandet, och minsta marginal i checkin, så hann han borda sista planet hem! Åh underbart!
 
Dagen har annars varit otroligt lång med en hostig tjej som till och med somnade i vagnen, på väg hem från affären. Det hör inte till vanligheterna!
 
Jag försökte dock jobba mycket med sol i ögonen-vinkeln.
 
Penny åt inte något vidare innan hon blev sjuk men nu, med snuva, absolut inget! Så jag har ätit mycket ensammiddagar. Här direkt snott från instagram:
 
Ägg i avokado, på med timjan och in i ugnen. Ätes med bacon och broccoli. Supergott!
 
Nu sitter jag i tv-soffan och inväntar mannen. Alldeles för uppspelt för att sova.
med tillägg från förra inlägget så måste ju nyårslöften också inkludera någon typ av hälsolöfte. Jag har ju faktiskt varit ganska så duktig med träningen under 2015 ( mitt löfte då var att få in träningen som en del av min vardag) och känner att jag äter ungefär så som jag vill äta, lite nyttigt, lite skit och mest mittemellan, så här kommer istället mitt prestationsinriktade löfte:
 
Jag vill lära mig att göra chins!
 
Jag har ju inte direkt provat, men jag antar att jag är långt ifrån just nu. Jag har ju inte heller så mycket träningstillfällen då jag mest tränar hemma eller i jobbgymmet där förnedring inte ingår i mina rutiner. Så jag har löst det hela genom att beställa hem detta idag:
 
Så i hemmet skyddade vrå ska jag först bara hänga, sedan med hjälp av olika starka gummiband, sakta ta mig till chinshimlen är det tänkt. Michael vet inte om det, men det blir en glad överraskning att jag har utsett sovrumsdörren till min anordning. Oj vad kul vi ska ha, jag och min stång.
Det var med lätta steg jag hastade iväg till jobbet i morse. Jag har överlevt hela december utan min käre make. December, den familjigaste av alla månader fylld till bredden av paketinköp, pynt, glöggmys samt lata röda dagar när man förväntas hänga med de närmsta, helst i pyjamas och snygga innetofflor (har jag ju sett i reklamen).
 
Jag har kämpat på tycker jag ändå. Vi var tre dagar i Vänga över julafton, Elsalie hade en lekdate en dag, vi var bortbjudna på nyår och har haft tre fikadater...ja, det var väl ungefär det hela. Vädret har ju inte heller bjudit upp till dans direkt. Men vi har överlevt. Vi har haft det mysigt...också....mellan tjafsvarven. Penny och jag har ju dessutom varit förkylda i snart fem veckor dessutom, så mitt tålamod är väl inte finemang direkt.
 
Ändå blev jag så bedrövad när jag hämtade från fritids idag. Elsalie var jätteglad och bad mig vänta medan hon fixade klart en present till mig. En present, vad snällt! tänkte jag. Ja, sa Elsalie, en present för att det har varit så jobbigt för dig de senaste veckorna! Hennes fröken fyllde glatt i att Elsalie hade berättat hur jobbigt jag haft det, hur mycket vi hade bråkat och hur kämpig Penny är....
 
Åh, den skammen! Stackars barn. Tänk att jag förmedlar den känslan så starkt. Jag.Måste.Sluta. Så, från och med nu så är mitt nyårslöfte för 2016:
 
Jag ska inte låta min trötthet gå ut över barnen. Aldrig säga i ord att de har en del i min irritation och be om ursäkt när jag osar ilska. 
 
Nu har jag den här lilla pysslade bollen som påminnelse:
 
Fina, älskade ungar, ni är ju det bästa som finns. Er mamma ska bara skärpa sig lite. ( och tänker inte skriva inlägget om när vi var i Kungsmässan häromdagen och Penny snattade 40 vykort medan jag betalade i bokhandeln, sprang ut ur butiken och slängde ut dem i gången utanför som någon slags memory-flashmobb med 100-tals mellandagsreakunder som publik. Nejdå, jag sparar på den tråkiga, lilla historien...vi åt ju glass också samt hade kramkalas.) 
Oj, oj, oj vilken klyscha men jag startar nya året med att vara riktigt ordentligt bakis. Så där bakis att jag har svårt att lyfta huvudet och alla klädesplagg gör ont på huden. Urk!
 
Men vad trodde jag? Endast en väldigt naiv människa tror, att man efter några år av att smutta på alkohol sisådär 5 gånger, helt plötsligt kan dricka champagne och vin som om det inte fanns en morgondag. Men det var ju så gott!! Och så trevligt! Och jag levde för en gångs skull bara för stunden.
 
Emelie och Joakim hade gjort supergod mat och dukat jättefint.
 
 
En gurkkrokodil som barnsnacks (älskar sådant!)
Den mörka bilden gör den inte rättvisa tyvärr.
 
Barnen hade dukat vid sitt egna bord och där åtnjöts jordgubbsbubbel och pizza specialgjord av barnen själva.
 
Medan vi njöt av röding lekte barnen någorlunda bra (åtminstone de stora) med varandra. Penny höll ut till runt 22 innan hon i princip däckade i kompis Othilias säng.
 
Leo och Penny får illustrera hur lugnt det faktiskt kändes trots att jag var ensam med båda barnen. Jag väljer att inte minnas slagsmålen vi avstyrde då och då, det hör väl till?
 
 
sedan blev det fyrverkerier och mer mat, efterrätt samt skumpa.
Barnen fyllde min mobil med olika suddiga groupies och filmer.
 
Vid halv 2 tog jag Penny i vagnen och Elsalie i handen och vandrade hemåt. Supernöjd! Tack fina vänner för en toppenkväll!
 
Idag, mindre nöjd.... Morgonen var ok, barnen sov länge (8-9) och vi såsade runt. Penny verkade också lite bakis eftersom hon misstänkt nog endast ville ha smörgåsgurka till frukost. Bakis eller gravid?
 
Efter en lyckad skattjakt efter Pennys tappade filt,
 
slog dock första omgången till och vi blev sittande apatiska framför Happy Feet med en stor popcornskål. 
 
Nya tag när Sara och Stella kom förbi på sin cykeltur. Jag kände mig ok igen och började planera för middag. Men redan vid första stekoset från laxen slog den riktiga bakfyllan till. Så där att jag blev golvad. Otroligt ovärdigt och jag började knapra knäckebröd samt dricka resorb och tvingade barnen till en soffmiddag.
 
Nu har Penny somnat i soffan och jag ligger och flåsandas under en filt i väntan på kraft att lägga henne ordentligt i sängen.
 
Hm, hurtiga må-bra-löften...vi väntar ett par dagar med dem väl?
 
/Den något risiga mamman i dubbel bemärkelse