sjömanshustrun.blogg.se

 

Den här lilla tjejen har dykt idag på babysimmet! Vilket framsteg det var idag med tanke på att vi i två veckor på raken fått avbryta efter inledningssången pga skrik.

 

Idag hoppade vi över sången och käkade istället. Mycket bättre.

 

Efter simmet fick vi skynda oss till Elsalies förskola för pysseldag. Penny sov på utsidan hela tiden (tack gode Gud!) medan jag och storasyster pysslade inne i smittohärden. Här är ett av verken:

 

Snögubbetjej på skidor

 

Vi fick också beskåda deras bidrag till Bruna bräckliga byggen (tror jag att tävlingen heter?). De som har vägarna förbi Fyren i Kungsbacka kan rösta på spyflugan Astrid:

Det finns definitivt sämre och bättre lämpade tillfällen då strömmen kan gå.

 

Bättre: När maten precis är färdig, det är mörkt ute, man kan tända en massa stearinljus och får en mysmiddag

 

Sämre: När man sitter och pumpar bröstmjölk i stressen av att en snart superhungrig bebis ska vakna.

 

Japp, idag blev det bara ett bröst mjölkat innan vi fick åka iväg till förskolan med Elsalie. Bebisen var missnöjd med den lilla slatten och mamman väldigt missnöjd med det ömmande, sprängfyllda bröstet.

 

Dagen kunde ju ha börjat lite smidigare nu när vi är ensamma igen. Sjömannen är på kurs i Norge och vi får gå tillbaka till saknad och längtan igen.

Det är så konstig hur jag kan ha mindre tid att blogga när Michael är hemma. Dagarna flyger iväg och nu har det redan gått en vecka.

 

Dagen ägnar vi åt att fixa med foton och få ordning på livet ( föräldrapenning, vårdnadshavare, skriva in i Pennys bebisbok...). Allt medan lilltjejen sover på bordet.

 

Jag vet faktiskt inte vart tiden tar vägen. Hela helgen har gått utan att jag lyckats skriva ner några rader. Men vi har ju inte legat på latsidan direkt.

 

I lördags döpte vi Penny. Ett litet enkelt dop hade vi planerat, men oj vad man bedrar sig. Det  är ju alltid mer att göra än vad man tror. 

 

Vi är dock väldigt nöjda med dopet. Smilla, Emilia, Elsalie och Viktor sjöng "Blinka lilla stjärna", vilket var supersött. Josefine sjöng "mitt lilla barn" så fint att jag blev tårögd, Emelie var modig och läste en vers och Cecilia läste en fin dikt för sitt fadderbarn. Det är härligt med mycket personliga inslag som bryter av.

 

Dock var prästen av det röriga slaget. Innan vi skulle börja frågade han: -Visst är det My hon ska heta? 

- Penny My, svarade jag.

-Men tilltalsnamnet är väl My? Envisades han.

-Nä, Penny, sa jag

- Nä, sa prästen...

Dessutom blev det lite pinsamt när han mitt under dopet skulle vända sig till föräldrarna och då var osäker vem som var pappan. Det kan man väl ändå tycka att det ingår i hans uppdrag att ha koll på?

 

Penny blev döpt i alla fall och jag tror att de flesta fick i sig lite mat och tårta efteråt. I församlingshemmet fanns dessutom världens bästa lekrum som underhöll barnen. Även om jag blev helt kallsvettig när jag såg hur det såg ut efter några timmar...barn kan konsten att skapa kaos!

 

Det finns bara en sak som jag är väldigt missnöjd över; jag tog inte en enda bild. Inte Michael heller. Vi är verkligen sämst! 

 

Så om någon som läser bloggen var på dopet, skicka gärna bilder om ni har. Jag har hittills fått några bilder från mina syskon av den här härliga kvaliteten:

Han kommer alltså hem idag, min sjöman. Det förvånar mig alltid hur pirrigt det känns. Man har längtat i en månad och sedan får man plötsligt sms:et att han är på väg. Overkligt.

 

Det här är ju ändå en av fördelarna med vårt liv. Man längtar och hinner få pirr varannan månad. Man är också bättre på att uppskatta när man ses och att inte ta för givet.

 

Så klart tycker jag att fyra veckor är långt, men fyra veckor hemma är underbart. Det får mitt ekorrhjul att stanna varannan månad, vilket är en skön känsla. Heaven and hell.

 

Jag är inte helt säkert på att jag hade valt bort det om jag kunnat. Faktiskt.

 

Så livet med en sjöman är trots allt inte så dumt. Ganska romantiskt och Håkan Hellströmskt med all längtan och kärlek, saknad och eufori. Ikväll blir det som Mitt gullbergs kaj paradis..

Det är tydligen tufft att simma. Så här har det varit hela dagen sedan babysimmet, hon sover och sover. Inte konstigt att hon bara klarade cirka 10 min bad innan vi fick gå upp. Hon var väl helt färdig idag.

 

Trist dock att vi för andra gången fick avbryta babysimmet för att hon tröttnade. Vi får kanske ladda bättre...eller öva mer på vattenmiljö hemma. Det är väl något för sjömannen att ta tag i nu när han väntas hem? Det är ju trots allt hans önskan att Penny ska babysimma, men hittills har han själv lyst med sin frånvaro...

 

ja, ja han kan skylla på jobbet. Men ändå. Nästa vecka är det tydligen någon kurs i Norge som hägrar, medan jag ännu en gång får släpa pick och pack till badhuset med sin härliga klordoft och golvbrunnar täckta med hår...

 

Annars har jag väl hållit humöret uppe de här fyra veckorna...väl?

 

/trött badkruka 

Oj oj oj, idag har jag haft en dag i koffeinets tecken. Inte ett steg har jag tagit utan en kopp livselixir. Detta för att gårdagen var lite...eh....påfrestande.

 

Efter att ha skrämt slag på Penny, först med ansiktsmask och sedan med att hosta när hon precis hade somnat, förklarade lilla fröken Lööf krig. Så där gör man inte ostraffat! Mellan cirka 18 och 04 skrek och pruttade hon om vartannat. Så jag tillbringade hela kvällen med att vyssa, gunga och sjunga. Allt i en härlig bajsdoftsdimma. Lovely!

 

Ibland tog hon en liten paus, lagom så att jag skulle pusta ut och förutsätta att det var färdigt, innan det friskade i igen. Så idag har jag sett dubbelt och min enda medicin är kaffe och rikligt med choklad.

 

Nu hoppas jag på bättre bebismage ikväll, jag och Penny har snackat ut. Men jag litar inte riktigt på att hon håller dealen...det är något lurt med den oskyldiga uppsynen.

Det är helt otroligt hur bra och fort den här första ensamma fyraveckorsperioden har gått. Ärligt talat trodde jag att det skulle bli mycket jobbigare. Jag har ju max gråtit två gånger av trötthet och det är väl inte mycket för en ensam småbarnsmorsa med amningshormoner som ska fixa hämtning, lämning, mat, blöjor och så lite kalas på toppen? 

 

Vi brukar alltid benämna de olika veckorna i den ensamma perioden på följande sätt:

 

Första veckan: Åh-vad-skönt-att-vara-själv-veckan

Här njuter jag av att vara själv, bestämma allt och få egentid. Michael får komma till sitt älskade hav och jobba igen. Ett jobb han trots allt trivs med. Den här veckan går oftast jättefort.

 

Andra veckan: Ok-nu-är-det-väl-ändå-trist-att-vara-isär-veckan

Nu får man rusta för att det ju faktiskt är fyra veckor vi ska vara isär och det är ju inte så kul. Man har ju dock kommit in i sina respektive ensamma liv och försöker att inte tänka så mycket på att vi inte kan ses. Den här veckan går betydligt långsammare.

 

Tredje veckan: Fy-faan-den-här-skiten-tar-ju-aldrig-slut-veckan eller jag-har-glömt-av-hur-han-ser-ut-veckan

Den här veckan är den värsta. Fortfarande långt kvar innan man ses och man är trött på att vara själv. Saknad, saknad, saknad.

 

Fjärde veckan: Oj-vad-fort-det-gick-veckan

Helt plötsligt kommer den sista veckan och panik utbryter. Nu måste jag ju ta tag i allt jag skulle göra när Michael var borta! Jag måste skärpa mig, raka benen och ta bort klädhögarna i sovrummet. Helt plötsligt kan jag vilja att han ska komma hem någon dag senare just för att jag inte har hunnit byta sängkläder eller städa undan allt godispapper som avslöjar mitt usla levene.

(Denna veckan är även informellt kallad sexveckan eftersom man inser att man snart kan få till det och det väcker ju känslor...)

Vad lite man hinner på en dag när man sover länge. Jag gissar att det var detta mamma menade med att sova bort hela dagen, när jag var yngre.

 

Jag menar, vi vaknade halv 11 och lite frukost och blöjbyten senare så var klockan 15 och det var dags att göra sig klar för dagens inbokade date med Kristin. Vi hälsade alltså på min syssling Kristin och hennes charmiga yrväder till son idag, jättemysigt! Så kul att ha fått kontakt efter att inte ha setts på cirka 15 år och upptäcka att man har jättemycket gemensamt.

 

Resan till Öjesjö blev onödigt spännande med en gps som skojade till det med mig och gav anvisningar ett par sekunder för sent, så att jag missade ganska mycket svängar på vägen. Till slut lyckades jag dock krångla mig fram och hittade ett väldigt gulligt litet bostadsområde.

 

Kristins vilde Ville påminde mig om hur livet med en ettåring är. Pust! Elsalie var ju också mer vild än tam som liten och det är ju konstigt egentligen att jag inte blev smalare under det året. Jag menar man sitter aldrig still och att hinna äta kan man ju drömma om... Det är ju tur att de är så sjukt gulliga och glada, de där små.

 

 

Vad lite man hinner på en dag när man sover länge. Jag gissar att det var detta mamma menade med att sova bort hela dagen, när jag var yngre.

 

Jag menar, vi vaknade halv 11 och lite frukost och blöjbyten senare så var klockan 15 och det var dags att göra sig klar för dagens inbokade date med Kristin. Vi hälsade alltså på min syssling Kristin och hennes charmiga yrväder till son idag, jättemysigt! Så kul att ha fått kontakt efter att inte ha setts på cirka 15 år och upptäcka att man har jättemycket gemensamt.

 

Resan till Öjesjö blev onödigt spännande med en gps som skojade till det med mig och gav anvisningar ett par sekunder för sent, så att jag missade ganska mycket svängar på vägen. Till slut lyckades jag dock krångla mig fram och hittade ett väldigt gulligt litet bostadsområde.

 

Kristins vilde Ville påminde mig om hur livet med en ettåring är. Pust! Elsalie var ju också mer vild än tam som liten och det är ju konstigt egentligen att jag inte blev smalare under det året. Jag menar man sitter aldrig still och att hinna äta kan man ju drömma om... Det är ju tur att de är så sjukt gulliga och glada, de där små.

 

 

Här sitter jag endast iklädd trosor, pumpar bröstmjölk och lyssnar på psalmer på youtube. Jodå, livet överraskar ofta, men det här kändes lite udda.

 

Har ni några bra psalmtips till dop?

På torsdag är det dags för återbesök hos mvc. Med Elsalie vet jag att det kändes som detta besök kom så fort. Jag var skör och skakig, hade inte riktig rutin med babyskyddet och allt var så nytt.

 

Tänk vilken skillnad det kan vara när man slipper processen att bli förälder. Nu andra gången känner jag mig ganska stark och trygg. Väldigt van att svinga runt med babyskyddet (även om det är så sjukt tungt!) och förlossningen känns avlägsen. Jag har alltså nu blivit en rutinerad tvåbarnsmorsa, där ser man.

Sådana här förpackningar görs väl enbart för att skrämma skiten ur oss:

 

 

Elsalie verkar ha ärvt min känsla för fotografering. Hela min telefon är fylld av suddiga foton och foton man får pussla ihop. 

 

Idag så blev hon äntligen 4 år. Det som vi har firat hela helgen. Jag hade ställt klockan på 6.30 för att försöka väcka henne med sång. Jag hade även instruerat henne att man på sin födelsedag måste sova räv.

 

Men självklart kom hon tassande någon minut innan alarmet ljöd och skällde ut mig för att jag var långsam och att hon inte orkade sova mer... Hon gick dock och lade sig igen när jag lovat att komma snart. Jag snabbade mig med bricka fylld med paket, ljus, välling och choklad.

Tyvärr var sång inget Penny uppskattade, så hon skrek sig igenom "Ja må hon leva". Elsalie fick först en pysselbok i paketet på brickan och sedan följa ett snöre för att nå det stora paketet, som jag placerat i badrummet. Michael följde firandet via FaceTime, så vi var samlade hela familjen.

 

I paketet fanns en sparkcykel som genast skulle testas. Så vi tog en sväng till affären och köpte den önskade födelsedagsmiddagen, fiskbullar i dillsås.

 

På eftermiddagen kom extrafarmor Lotta, extrafarbror Peter och extrakusinen Smilla. Så vi firade igen!

När Elsalie fyller år blir det ju lite födelsedag-hela-veckan-känsla. Nu har vi haft släktkalas och barnkalas i helgen, idag firade vi den riktiga dagen och nästa helg är det dags för släktkalas och barnkalas hos hennes pappa. Går det att inte skämma bort ett barn med separerade föräldrar? Hon har ju så många runt sig att firas av. Underbart så klart, men ibland blir jag lite rädd att hon tror att det är självklart att ha fyra kalas, åka på dubbla semesterresor mm.

 

Blandade bilder från dagen:

 

 

Suddiga bilder, jag vet. Men om det är det enda man har så slänger man upp dem ändå.

 

 

 

Ni vet väl att det är en klassisk utmaning att försöka slicka sig på armbågen. Pröva själva, det är omöjligt... ...om man inte har en otroligt lång tunga!

 

Elsalie är en talang. Men sedan har hon en tunga som inte går av för hackor heller.

Ok, två usla bilder men jag lovar hon når precis utsidan av armbågen. Och självklart kan hon slicka sig på näsan.

Vilken lång men härlig dag det blev! Med hjälp av mamma och pappa lyckades jag styra upp ett barnkalas och med en två timmar disk-, städ- och matlagningslucka så rev vi av ett släktkalas också.

 

Elsalie var så nöjd och sockerstinn när hon gick och lade sig. Hon har nästan lekt och pysslat med alla sina presenter redan. Vilka bra och fina saker folk kommer på att köpa. 

 

Barnkalaset gick fortare än jag trott, det var ju nästan tight att hinna äta lunch, leka några lekar, äta glass och ha fiskedamm på två timmar.

 

Idag var utan tvekan den kämpigaste dagen som ensam tvåbarnsförälder. Jag har varit beredd att säga upp mig som mamma ett par gånger.

 

Penny har varit närhetssökande och så fort jag ens antytt att jag ska lägga ifrån mig henne så har den stora underläppen först putat ut, sedan darrat, tätt följt av ett vrål och hjärtskärande skrik. Så jag har burit, vyssat, gungat, vaggat, matat, pratat och sjungit. Det hade väl varit ok ifall det bara varit en vanlig dag, men det var förbereda-inför-Elsalies-dubbla-kalas-dagen. Det skulle handlas, städas och förberedas.

 

Handla gjordes det. I tre (!) timmar var vi på Coop. I två och en halv av dem så sprang Elsalie varvlopp mellan hyllraderna och sjöng för fulla muggar:

 

 

     Jag blir så glad när jag ser dig,

     Jag blir så glad när jag ser dig.

     Jag blir så glaaaaad när jag ser dig.

      osv

 

Charmigt i fem minuter, outhärdligt i 2,5 timmar. Den resterande halvtimmen bajsade hon. Jodå, när vagnen var lite lagom fylld med kyl - och frysvaror så blev hon akut bajsnödig. Toaletten är ju så klart utanför kassorna, så det var bara att ta Penny på armen, lämna vagnen och gå ut. Det var inte superlätt att torka efter utfört arbete med en arg bebis på armen, men det gick.

 

Hur kunde det ta så lång tid att handla då? Jo, var femte pryl i affären skulle tas upp, kikas på, om möjligt blippas in (om jag lämnade blipparen obevakad) och sjungas om. Allt ville hon ha. Jag blev till slut så matt och sinnesförvirrad att jag trots inhandlingslapp kom hem utan vuxenkalasets huvudrätt men har istället köpt karamellfärg till framtida trolldegsbak (bra prio!). Bara tanken på att vända gjorde mig gråtfärdig, så jag får köpa det imorgon, efter avklarat barnkalas.

 

Sedan har vi bråkat och bråkat. En tårta bakades ackompanjerad av barnskrik i kanon och ballonger har blåsts upp i takt med bebisvyssning. jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har hotat med inställt kalas. bröstmjölk har pumpats 2,5 gång mot vanliga 6-7 gångerna. Detta inläggs skrivs samtidigt som jag vaggar Penny i sin lilla säng. Pust! Vilken jävla dag!

 

(Jag vet att jag klagar men hey, it's my blogg and I cry if I want to...)

 

Nu kan det väl bara bli bättre imorgon. Jag får förstärkning av mina föräldrar och egentligen är det väl inte så mycket som ska göras, men jag blir sinnessjuk av att aldrig få avsluta något. Att bara springa runt och släcka bränder. Vid 18-tiden insåg jag att jag endast kissat 1 gång under dagen och det var vid 7 på morgonen. Man prioriterar bort sådant...

Idag besökte jag jobbet med Penny. Jag vet inte varför jag planerade in det just den här stressiga veckan, men det bara blev så.

 

Imorse när jag vaknade undrade jag lite hur det skulle gå till att morgonfixa två barn, lämna på förskola, pumpa bröstmjölk och mata Penny innan jag åkte. Gärna i lugn och harmonisk takt så att inget barn blir stressat och därmed ballar ur. En dusch hade ju också varit trevlig för att lyckas lura kollegorna att jag kan sköta hygienen när jag är föräldraledig....

 

Helt otroligt nog ringde min svägerska på dörren halv 9 (förskolan börjar 9) och frågade om hon skulle ta med Penny på hennes hundpromenad. Där satt jag oduschad, oklädd, utan frukost i magen och pumpade. Till mitt försvar var i alla fall Elsalie hyfsat färdig. Så det var mer än lägligt!

 

Helt plötsligt fick jag lite luft. Jag lämnade i tid, åt frukost, drack kaffe och långduschade! Jag kunde ju till och med schamponera håret TVÅ gånger. Sådär så att det blir rent på riktigt, inte bara på ytan (ni vet, fortfarande fet i hårbotten, men torra, spröda hårtoppar...). Oj, oj, oj jag kom till jobbet hel, ren och luktade till och med gott. WIN! Nu blev de nog impade...

 

Hur jag tackade Cecilia (svägerskan)? Jodå, jag backade in i hennes bil. Fast bara lite... Tråkig eftersmak dock på en annars extremt välflytande morgon.

 

Jobbet då? Jag tyckte att det var väldigt mysigt att komma dit och träffa kollegor. Jag trivs ju så bra på mitt jobb. Men det var också underbart att få gå hem och känna att det där kan vänta i ett år. Jag är så nöjd över att vara föräldraledig.

 

Kollegorna hade varit gulliga och samlat ihop till en fin sång- och ramsbok till Penny. Kul! Jag är ju så usel på ramsor. Jag vill ju vara en sådan som kan och kör loss ihop med barnen, men det är oftast barnen som får rätta mig. När Elsalie var spädis sjöng jag mest snapsvisor för henne, vilket var vad jag kunde krysta fram just då.

Jag och Elsalie har lite olika syn på städning. Jag vill gärna ha var sak på sin plats. Inte så viktigt för henne. Elsalie älskar att våttorka små skrymslen. Verkligen onödigt tycker jag (och extremt tidskrävande).

 

När vi städar hennes rum är det dock jag som får ge mig, där måste ju hon få bestämma. Så jag bäddade rent, dammsög och plockade i ordning alla (jävla) småsaker i rätt låda. Elsalie våttorkade noggrant sitt dockhus.

 

Idag kom tröttheten över mig. Det är lite mycket nu med bebis, förskoletjej, två födelsedagar i antågande, kalas i helgen, dopplanering mm. Varje sak för sig hanterbar, men tillsammans så överbelastar de mig.

 

Idag var det babysim igen och farmor fick hoppa i plurret.

 

Ryggläget är väldigt njutbart, men när Penny ligger på mage i vattnet så vill hon helst bara provsmaka. Inga trevliga blöjor att byta efter det...

 

Efter förskolehämtning var det dags att börja förbereda inför barnkalaset. Elsalie kom inte undan utan sattes att dekorera fiskedammsskynket. Åh, vad jag kände mig pysslig, huslig och som en god mor. Tänk, hon får göra sitt eget pyssel. Hå hå hå, årets mama that's me....tills jag nålade fast verken på skynket och hon börjar störtgråta för hon trodde att hon tillverkat själva fångsten inte någon töntig dekoration...

 

Så vi fick snabbt tillverka fler fiskar som ska ingå i fångsten. Åh vad kompisarna kommer vara glada när de får så här fina fiskar i sina godispåsar..

 

Efter det skulle det städas efter allt pappersarbete och jag passade då på att slänga en av alla de 100 teckningar som produceras varje dag (kom igen, man kan ju inte spara alla!). BIG MISTAKE! Jag hade ju tydligen slängt den allra fiiiinaste. Den underbaraste hon någonsin gjort och en ny kris bryter ut. Pust!

 

Nä, nu längtar jag väldigt mycket efter Michael och att få dricka varmt kaffe. I den ordningen. Vi är halvvägs nu. Kämpa!

 

Han fick dock stora pluspoäng idag när den här kom levererad.

Stöket runt om bjuder jag på. Det är ju bara en babysitter, lite räkningar, ett par strumpor, ett flaskfodral, en plastsked, en pappersrulle och en Bamsetidning på bordet. Vanliga bra-att-ha-saker.

Om man bortser från det där att dela sitt liv med någon och allt  med kärlek och så, vet ni när man känner sig som allra ensammast i sitt sjömanshustruliv?

 

Jo, när man sent på söndagskvällen, efter en lång bilfärd, kommer hem till ett släckt och låst hus. Regnet öser ner, vinden viner och ens två barn stensover i sina bilbarnstolar. Lägg till att bilen är fylld av packning och du själv är väldigt kissnödig. 

 

Du får börja med att bära in en ledsen/arg fyraåring som inte vill lämna den varma bilen. Skala av henne kläderna medan man hör bebisen vakna där ute i ensamheten. I säng med den stora, rusa ut till bilen till ljudet av gråtattacker som handlar om att det inte serverats någon kvällsvälling innan läggdags. Svettig hämta bebis, som också gråter, trösta med napp. 

 

Springa ut i det ökande regnet i tre-fyra omgångar för att få in all packning medan båda barnen gråter. Det hade varit lite skönt med en hjälpande hand här faktiskt...

 

Nu ligger jag dock i sängen och båda barnen sover. Jag borde dock ha gått ut med soporna innehållande fredagens fiskbullerester, men jag orkar faktiskt inte! Klart slut!

Det är för situationer som denna som jag verkligen behöver stärka kroppen:

 

Vad är det med fyraåringars logik egentligen? Så stora och förståndiga ena sekunden och så totalt huvudlösa nästa.

 

Elsalie hjälper gärna till med Penny och tar ofta egna initiativ. Tex vill hon gärna kontrollera när lillasyster sover så att hon inte vaknat. Hon smyger då hyschande fram till vagnen/sängen för att kika. Väl där GORMAR hon till mig att "Penny sover"! Väldigt ofta följt av "fast nu är hon vaken"....Suck!

Nu är det dags att göra något åt min veka kropp och framför allt min hållning. Jag har just signat upp mig på Move it mama:s plankuppmaning, planka sig igenom november. Hoppas att detta kan bli en kickstart för mitt nya starka jag.

 

Efter 9 månaders foglossning och ökad kroppsvikt är inte ryggen och magen starka nog för den utmaning jag befinner mig i, ensam med en bebis och en fyraåring som stundtals också förvandlas till bebis. Så jag bär och bär medan ryggen knakar och brakar. Jag har ju inte heller ett fläckfritt track record när det gäller axlar, skuldror och ländrygg, så nu jädrar ska det plankas.

 

Idag är det fredag och det betyder Noas ark. Elsalie skuttade upp idag för hon har längtat så. Hon har ju inte varit där på två veckor eftersom hon varit hos pappa.

 

I förrgår inhandlade en ny cykelhjälm, så hon ville självklart cykla idag. Jag är mer och mer motståndare till det här med cykeln eftersom hon endast vill cykla i nerförsbackar. På raksträckorna klagas det och i uppförsbackar skäller hon helt sonika ut mig eftersom jag har valt vägen...

 

Men jag radade upp det hela fint idag. Hon kan cykla dit, för det är nästan bara nerförsbackar och så hämtar jag med bilen sedan. Jag såg fram emot att få gå hem och äta långfrukost med en sovandes Penny.

 

Vi kom iväg i tid och med frukten till fruktstunden i cykelkorgen så trampade hon iväg med mig småjoggandes bredvid. Vi småpratade om vilket djur hon skulle mata idag och vilket djur hon gillar bäst. När vi närmade oss och tålamodet började tryta för Elsalie fick jag onda aningar. Var det inte lite tomt på parkeringen? Jodå, no -fucking - vemberlov! Inget Noas ark!

 

Det tog mig flera minuter innan jag visste hur jag skulle lägga fram det till min stora tjej. Jag kan väl säga att hon inte tog det med en klackspark direkt...

 

Så efter lite tröstklappande av kaniner var det bara att vända hemåt. Sa jag att det är bara uppförsbackar åt det hållet? Sa jag att jag inte hunnit äta frukost innan vi gick och klockan närmade sig 10?

 

Så jag gjorde det enda rätta och mutade mig hela vägen hem. Först ett besök inne i den stora kyrkan på vägen ( det var dock begravning, så vi fick vända), sedan har jag tydligen lovat att det blir fiskbullar till lunch, popcorn till efterrätt och att hon ska få ta några godisar ur Halloween-påsen "fast det inte är lördag". Tydligen ska vi också spela "många" omgångar av Pippi-Lotto under dagen...

 

Varför är allt inställt under novemberlovet? Har barnen inget behov av att aktivera sig då? Alla åker väl inte bort? Babysimmet, Noas ark och Knatteskutt saknas denna veckan. Vi föräldralediga blir mycket trötta.