sjömanshustrun.blogg.se

Idag när jag lunchade med Josefine så visade vi hur bra vi hanterade konstverket att endast med hjälp av kroppsspråk och ljudvolym avvisa någon som kom för nära. Vi var på Önnereds brygga för att äta och kom tidigt så det fanns mycket plats. Vi tog ett bord för fyra och började genast avhandla alla ämnen vi ville hinna få sagt under denna ack så korta, ljuvliga, stulna tid mitt under arbetsdagen. Lokalen fylldes på med lunchgäster och helt plötsligt stod det en dam vid vår sida och frågade om det var ledigt jämte oss. På vårt lilla intima bord inom hörhåll för allt privat vi delade. Åh vad vi blev two-faced! Vi log och sa: -Självklart finns det plats, varsågod! Men vad våra kroppar avslöjade oss...Vi slängde blickar runt om oss i lokalen för att hitta ett tomt bord åt damen(men vad har det för betydelse? Skulle vi verkligen sagt åt henne att ta det istället?) Vi lutade oss nära varandra för att skapa en intim cirkel och sänkte rösterna så att vi nästan viskade. Cirka 30 sekunder tog det innan kvinnan och hennes sällskap att hitta ett nytt bord. Det blev bortjagade av vårt kalla kroppsspråk! Jag kände mig så hemsk samtidigt som jag blev så lättad. Jag kanske inte får pris som årets varmaste medmänniska, men den där lunchstunden var så viktig för mig. Sedan jag flyttade ifrån Asperö så har jag och Josefine inte alls samma tid att ses. Det måste planeras och bestämmas. Så när man då får en stund själva, utan barn så vill man vältra sig i det. Njuta av varje sekund! Så förlåt du kvinna där på lunchrestaurangen på Önnereds brygga, du var varken otrevlig eller luktade illa. Vi ville bara få vara själva under denna dyrbara tid.