






Imorgon åker vi till Frankrike och jag har en packningskris här. Vi ska till Nice, Antibes och Cannes. Hur i hela världen ska jag lyckas se lite sval och sofistikerad ut?! Nu kan inte ens ett par megasolglasögon rädda mig, en bohemchic poncho får mig att se ut som en badboll och fräsiga skor tillåter inte mina fogar. Hjälp mig någon!
Men skönt ska det bli. Sista resan innan bebisbubblan och herregud vad jag ska njuta och unna mig. 20 grader är jag utlovad samt solglimtar. Så gode Gud ge mig nu lite fräknar och aningar till solränder, jag kan tänka mig att nöja mig med hormonella pigmentsförändringar, bara jag får någonting som låter mig urskiljas från en vit bakgrund.

Så nu sitter jag här på jobbet och mina armar och ben lyder mig väldigt dåligt. Så trött, trött, trött!
Detta bådar inte gott inför kommande bebisvak, att jag går under efter 2 nätter!
Önska mig lycka till inför eftermiddagens långa leverantörsmöte! Om jag fick önska en superkraft så hade det varit förmågan att sova med öppna, intresserade ögon.

Idag har alla allt! Alla har studsmatta, sandlåda, gungor, iPad, dockhus, bilbana, leksakskök...Här behövs minsann inte längtas eller önskas över huvudtaget. Jag tycker verkligen att det är helt fruktansvärt. Barn är så sjukt bortskämda idag!
Tyvärr är Elsalie en av dem. Idag förvandlade vi en del av tomten till en fullvärdig lekplats. Klart att hon ska ha en studsmatta (det blir ju jobbigt för henne annars att bara ha tillgång till det när hon är hos sin pappa)...och gunga...och ringar...och en klätterkoja...just det, en hängmatta på altanen också så klart...Är det inte lite torftigt utan sandlåda? Suck! Nästa månad ska jag lära henne att man måste önska sig saker när man fyller år eller av tomten. Jag lovar, nästa månad ska jag bli en sansad förälder!
Ps. Jag är skitglad över den nya studsmattan som kommer att ge mig tillfälle att dricka många koppar kaffe utan att de hinner svalna mellan klunkarna! Är det mig själv jag curlar...?
Ps 2. Elsalie var med och hjälpte till vid hela bygget samt kämpade med att dra undan skräpet. Hon kanske helt enkelt har jobbat sig till den och verkligen, verkligen förtjänar den?
/curlande förälder som lever i förnekelse


Efteråt brukar vi, några föräldrar och barn som känner varandra sedan vi bodde på Asperö, käka lunch i Slottskogen på Villa bel Park. Trots otroligt låg kvalitet på maten (enstaka undantag) och stressad personal så har det blivit stammisstället. Så mysigt att hinnas ses en stund och prata ikapp (nåja läppläsa de andras konversationer medan man försöker styra undan olyckor, skära korv och svara på ett otal frågor av karaktären "varför har den tjejen klänning" och "är det lördag idag"). Tyvärr slappnade jag tydligen av i 2 sekunder för mycket och då passade dottern på att välta en stor utomhuskruka med påskliljor och en jävla massa leca-kulor. Tur att det finns hjälpsamma människor som kan tänka sig att ta paus i lunchen för att skyffla leca-kulor och jord med brickor en stund!
Nu har jag städat två badrum (sjukt nöjd över min flitighet) och inväntar syskonen med familj för en grillkväll.
Åh jag har just suttit som en quisling och fånlett mig igenom en finlunch med min grupp på jobbet. Vi skulle gratta en kollega som fyllt 50. På väg till lunchen slog det mig att jag glömt att lämna bidrag till presenten och då alltså inte heller finns med som namnteckning i det fina häftet hon får med allas grattisönskningar...faan! Jag hade ju till och med lagt in en påminnelse i outlook om det här förra veckan.
Nu satt jag där och lät mig väl smaka av bjudlunchen! Jag tog ju inte heller en oblyg bit av födelsetårtan. Jag började slappna av och tänkte att hon nog inte märker att jag inte finns med i häftet. Stärkt av tanken kramade jag henne glatt efteråt och berömde henne för sin, dagen till ära, fina outfit. Då kom det:
-åh, Cissi vart har du skrivit? Du brukar ju alltid komma med någon liten kul text....
Faan, faan, faan! Skamset fick jag erkänna att jag missat. Hon försökte släta över det hela med att säga att huvudsaken var ju att jag var där...
Nä, vad säger ni? Ska vi snart ta helg på det här?
Jag kan numera acceptera att jag inte kommer att älska att sätta fart på gungor eller bygga sandslott. lekplatser är faktiskt ofta inte så kul för vuxna och barn är ju så tråkigt repetativa med sin "bara en gång till" i rutchbanan. Nu har vi dessutom hus med en tomt där Elsalie leker bra själv med sina gungor och i sin klätterkoja. Det räcker att jag är i närheten och jag längtar tills det blir lite varmare och jag faktiskt själv har något att pyssla med i trädgården under tiden.
Men, nu har bristen på pyssel tagit över mina tankar! Jag har ju aldrig gillat att pyssla så mycket. I alla fall inte den där "klippa/klistra/måla"-typen av pyssel. Jag är inte så estetiskt kreativ, ganska fumlig och tröttnar sjukt snabbt. Jag gillar att sticka...efter MÖNSTER (Ja, jag är en ingenjör) och det är kanske inte det första man sätter igång med tillsammans med sin 3-åring?
När jag var liten och lekte med min bästis Emil, så hade vi alltid det här tjafset hur vi skulle leka med LEGO. Han ville skapa och bygga fantasivärldar, jag ville, om och om igen, bygga upp hans LEGO-borg efter en utförlig beskrivning (detta tog dessutom nästan en hel dag). Jag älskade att se den växa fram precis efter mina förväntningar. Han tråkades ihjäl, så klart. Stackare!
Så, hur ska jag göra för att inte kväva min dotters fantasi redan nu och forma henne efter mitt stela, opyssliga liv. Tips?
Räcker förskolans alla aktiviteter och att hon ju faktiskt får vara med i alla "kreativa" vuxensysslor hemma: laga mat, sortera tvätt, plantera blommor, fixa påskris och klä gran? Eller måste jag hem idag för att fixa ihop en stor jävla trolldeg?? Ahh,angst!
Vecka 22 och jag säger hejdå till mina fötter. Vi ses igen i augusti hoppas jag!
Observera chokladfläcken, den kan ju vara en ledtråd till varför jag expanderar i rekordfart....
Idag när vi kom hem så hade Michael en överraskning till mig och Elsalie. Ett stort, brunt paket stod och väntade på oss i uterummet. Vi tjöt båda två av glädje när vi så vad det var. En chokladfontän!!
Så här kan man ha det en onsdagskväll i april...om man bor ihop med en drömuppfyllare.
Sa jag att jag faktiskt har tränat idag? Så jag FÅR faktiskt frossa nu. Det är jag värd.
Vem kunde förresten ana att vi hade ett sådant osunt begär till svarta och blåa böcker? Dystert? Jag skyller på fantasy-tönten här hemma.
Nä nu blir det till att bara läsa färgglada böcker. Det kommer att vara mitt enda kriterium inför nya bokinköp.

Det närmsta jag kommer träning är att insupa lukten av Michaels nytränade, svettiga kropp. På onsdag ska jag dessutom ta tag i min skuldra/rygg som behöver en naprapats händer. Japp, nu har ryggen pajat ordentligt. Högra tummen och pekfingret sover i princip hela jobbdagen och det strålar av smärta i ryggen och armen. MÅSTE TRÄNA!!
Jag har dock lite ont i fogarna så jag får nöja mig med lite trist trampande på crosstrainer. Hm, imorgon eller senast på onsdag ska jag ta tag i detta. Senast!
....ska bara tömma chokladasken först.

Igår slog vi på stort och hade grillpremiär! Grill inhandlades, huset städades, gäster bjöds in och mat fixades. Vi besökte systemet och jag köpte på mig lite olika alkoholfria alternativ.
Och nu sitter jag här trött i kroppen med en konstig bakfyllekänsla, skumt!
Är det så här det ska vara nu? Jag får inte dricka gott vin, men belönas med en tung söndag. Så orättvist! Eller tål jag så lite nu att de ångor min kropp absorberade från gårdagens skålfriska typer räckte?
Varför är man sugen på den här kontakten? Gör det toalettbesöket roligare om man får kika på sin obäddade säng och sin resväska? Kan man möjligtvis skymta tv:n från sin tron? Om man delar rum blir jag ännu mer tveksam till möjligheten att kommunicera med världen utanför... Det konstigaste med just detta rum var att man reglerade insynen genom att dra för en gardin som satt på utsidan av glaset...

På lunchen idag bjöds bland annat pulled pork och jag slås av vilken extrem raket det är på trendmatslistan! Alla äter pulled pork nu för tiden, mat-Tina gör det och alla bloggar svämmar över av bilder på söndertrasat kött. Eftersom det tar sina modiga (4-8?) timmar i ugnen tänkte jag att det är väl något jag kan önska mig till fredagsmyset nu när Michael kommer hem från havet och "har all tid i världen". Eller?

Efter jobbet var det dags att hämta en Elsalie som inte hade sovit middag...snacka om att vara på ett minfält! Jag klarade dock att parera en lång stund, ända till bilen faktiskt. Sedan kom det, brytet. Elsalie hade bestämt sig för att sitta i baksätet, utan bilbarnstol. Inget kunde stoppa henne. Hon skällde på mig, grät och ignorerade i tur och ordning. 25 min minuter ägnade jag åt att förklara vad som händer vid en krock. Sedan tog min tålamod slut och jag hotade med polis/fängelse. Hon började vekna och då lägger jag in dödsstöten...jag berättade att hon absolut inte får något tuggummi när vi kommer hem! Oj vad den tog. Hon hoppade genast fram och satte sig, krånglade till och med in sig i bältet och lät sig snällt knäppas fast. Så ska en slipsen dras...prata förstånd, hota och sedan muta!
-Åh, har du varit ute solen i helgen? Frågade en kollega glatt idag.
-Nej, inte så mycket...
-Joho, jag ser ju att du har fått så mycket fräknar!
Jag sprang glatt in på toaletten för att kika. Jag älskar fräknar, men var dock förvånad eftersom jag inte direkt lapat sol den här helgen.
Jag blev väldigt trött när jag möttes av det här härliga, frodiga gänget. hormonfinnar i grupp! Vad hände med lystern som man skall få som gravid? Jag är djupt besviken.
Nu undrar jag bara hur jag ska tackla kollegan? Krypa till korset och erkänna att det var finnar - inte så lockande. Sminka upp dem i lite ljusbrunt till imorgon och låtsas fram till att jag verkligen får fräknar - tål att tänkas på. När kommer våren egentligen?
Jag har alltid tänkt att jag absolut inte ska vara en sådan där mamma som skryter över sitt barn. Att jag på något sätt står över sådant trams och rent objektivt kan diskutera Elsalie med andra....
....men som vanligt är jag precis lika töntig som alla andra. Idag hade vi utvecklingssamtal för Elsalie på hennes förskola och där sitter jag och kuttrar när hennes fröken säger något fördelaktigt. Sedan tävlar jag och hennes pappa med att komma med skrytinlägg över hur förträfflig hon är! Skämmes! Eller så är detta oundvikligt? Fröken är ju säkert van i alla fall med detta beteende.
På vägen ut överdriver jag dessutom min trevlighet och lägger allt tålamod jag har i rösten när jag ber Elsalie att hämta vantarna, så att vi kan åka hem. Allt så att fröken dessutom ska ge mig MVG i föräldraskap. Som att det är den minuten som avgör....
Nu ska magen och jag ut och shoppa! Dock är min inköpslista lite i torraste laget; bromsklossar till bilen och två IKEA-stolar.
Men vem vet, det kanske ramlar på mig några andra fynd på Biltema eller IKEA?
Åh vad hemskt, tänker ni, halva dagen har ju gått. Det är dessutom strålande sol ute.
Fel, fel, fel. Bra gjort, tänker jag. Det gäller att ladda nu. I veckan kommer ju min älskade Michael hem och han har någon slags idé om att halv 9 är en lagom tid att gå upp. Även en barnfri helg! Helt horribelt! Så nu laddar jag. Veckan efter kommer ju dessutom Elsalie och då blir det ju cirka 6 som blir standard i två veckor.
Idag låtsas jag som att jag har världens festkväll i ryggen och att det då är normalt att sova bort förmiddagen ( För Evvis åkte ju trots allt så sent som 12 i natt).
Pigg är jag också! Jag är en vinnare!


Nu har har skitont i ena foten och i fogarna, men det var det värt!


Mitt första inlägg.