01 Mar

16:18

Resan är målet?

11kommentarer
Sitter på tåget mot Göteborg med kaffe i handen och mer sminkad än en vanlig dag. Ska träffa mina kollegor för öl och middag på stan. Så mysigt och kul att komma ut lite. Men väl på väg inser jag att jag lika mycket ser fram emot den 25 min långa resan i ensamhet. Vill pendlarsova och dricka kaffe. Hög njutningsfaktor!
 
 
Allmänt
Kommentera

28 Feb

14:16

Dop

0kommentarer
 
Vi försökte med många datum för Frans dop innan vi till slut bokade in det. I Onsala kör man helst dopen i en egen gudtjänst på lördagar och vi testade i princip varenda datum mellan januari och maj utan att få med oss hela närmsta familjen, dvs föräldrar och syskon. Jag vet inte vad det är med denna period men tydligen är det vanligaste reseperioden i vår släkt. Vi fick då gå på söndagarna istället och landade på 25:e februari. Högmässa med tema skuld och skam. Great! Väldigt dopkompatibelt.... Och som att 1,5 timme med högmässa, predikningar och nattvard inte vore nog prövning för vår inte så religiösa släkt var det också inbokat två orgelelever som skulle träna... så vi hade ”turen” att avnjuta några extra orgelsolon. Det var inte direkt meditationsbart. Michael tog tillfället i akt när Frans började gny lite att sticka ut och hänga resten av gudtjänsten utanför.
 
 
 
 
Men döpt blev han....till Frans Ferdinand, trots att skatteverket registrerat Frans Billy. Vi fick ju kalla fötter och bytte några dagar innan. Så våra anhöriga visste inget och det blev ett litet sus på de första raderna.
 
 
Men eftersom vi ska fixa pass till Spanienresan imorgon och måste sedan åka med Frans Billy dit, så ärvdes först efter resan som vi officiellt kan ändra. Så än finns det tid att ändra...
 
Men det var mysigt att ha släkten hemma och det blev en fin dag med strålande sol, snö och iskyla.
 
 
 
Syster Evelina och hennes Carl är faddrar. 
 
 
 
Allmänt
Kommentera

22 Feb

20:49

Typisk bra dag

0kommentarer
Härlig dag! Efter frukost tog jag och Michael första långpromenaden på 3-4 veckor. Sol, snö och lungor som hyfsat klarade ansträngningen. Jag kände livet i mig!
 
Väl hemma verkade började vi med dagens surdeg. Vi hittade mögliga passionsfrukter i kylen och Michael åt ett äpple som luktade mögel. Så vi tömde hela kylen, städade och rensade ut. Väldigt välbehövligt! Hur mycket tacosås (öppnade burkar), fransk senap och peperoni kan man behöva? Nu kan man andas där igen och det känns så fräscht! Men ganska länge ångrade jag mig mitt i processen.
 
Jag hade dessutom rengjort ugnen innan promenaden och kände att mitt duktighetskonto redan var fyllt.
 
Efter lunch tog Frans och Michael en liten gubblur tillsammans, så jag drog till gymmet.
 
Mitt mål var att testa kroppen nu lite efter mykoplasma och se hur den reagerar. Flåset är verkligen i botten, men det kanske inte är så konstigt? Styrkemässigt har jag väl backat lite under dessa veckor när jag mest legat still i soffan, men det kändes ändå ok. Musklerna ville väckas i alla fall. Så några pass till så kanske jag är tillbaka där jag var. Skönt!
 
 
 
Allmänt
Kommentera

20 Feb

23:07

Namnbyte

0kommentarer
För varje dag som går glider vi sakta tillbaka till normalt liv. Idag har jag hängt med kidsen hos Sara och blev inte ens trött av promenaden dit och tillbaka, stort framsteg. Heja kroppen! Michael har isolerat innertaket på uterummet och åkt pulka med Elsalie. Ni hör ju, helt fantastiskt! 
 
 
Frans till höger med kompisen Victor till vänster. En månad skiljer dem åt.
 
Ett annat tecken att vi är på gång är att det tagits tag i saker. Jag har fixat med papper till jobbet för att få ut föräldrslön, fixat ledighetsansökansblankett till Elsalie, beställt tårta till dopet, bokat klipptid samt uppgraderat min telefon efter it-krav från jobbet. Äntligen händer det! Jag är på banan igen.
 
Sedan finns det ju lite nackdelar med att jag helt plötsligt fått tillbaka energi. Jag insåg då att andranamnet vi har gett Frans inte är en favorit hos mig. Eller hos Michael. Det liksom bara blev. Jag vill ha Bill, men det ville inte Michael eftersom det låter lite styltigt med Frans Bill. Så då blev det Billy, för att få det att svänga mer samt att Elsalie ville det. Men nu har jag ångrat mig. Billy var ju bara en kompromiss. Så nu snackar vi namnförslag igen.
 
Innan dopet på söndag vore ju kul om vi kunde bestämma oss, även om ändring hos skatteverket kommer att ta ca 2 månader. På listan just nu över andranamn: Ferdinand, Hugo, Baltazar, Cornelis, Nathanael, Emanuel, Valdemar... Michael blir så trött på mig! Hojta om ni har något förslag på lite längre namn som passar bra med Frans.
Allmänt
Kommentera

19 Feb

19:21

Utsläppta i världen

0kommentarer
Vi har varit på utflykt!!! Eller utflykt och utflykt, mina krav är skamligt låga just nu, vi åkte till Varberg för att lämna in våra båtdynor som ska få nya utsidor. Men ändå, vi har varit utanför huset i flera timmar! Det har ju inte hänt på två veckor.
 
Väl där visade det sig att vi inte riktigt pratat igenom färgval etc men fick köra på volley. Vi käkade lunch på Linnéa och Basilika, som vi valde på namnet, men blev rejält överraskade när det visade sig vara ett thaimat-hak. frans gjorde premiär i barnstol på lokal:
 
 
Han flörtade loss med grannbordet, men de var inte öka sugna på kontakt.
 
Väl hemma fick jag valet mellan pannkakor och stek till middag, så min lilla tant till make gjorde kalvstek med pressgurka, hasselbackspotatis och gelé. Bara sådär på en måndag. 
 
Nu Harry Potter och soffan innan läggning. En helt vanlig dag alltså. Tjihoo vi börjar bli friska på riktigt nu!
Allmänt
Kommentera

18 Feb

18:27

Sista sjuka söndagen?

0kommentarer
Ett säkert tecken på att jag är uttråkad och saknar något vettigt att göra är att jag helt plötsligt får infall av huslighet. Idag bakade jag bullar med barnen och för första gången var de med NÄSTAN hela vägen, ända till första av tre plåtar var i ugnen. Jag brukar ju annars bli själv ungefär när alls ingredienser mätts upp. Eventuellt beror tålamodet på all övning av slajmtillverkning som pågått till förbannelse de senaste månaderna. Nu fick de en ”perfekt butterslajm att poka”.
 
 
Nu börjar dock livet återkomma till den här långtidssjuka familjen. Jag känner mig nästan bara förkyld och Michael har mest hostan att slåss mot. Vi har ju dop för Frans nästa helg och det ska vi nog klara av ändå. Kanske värre med faddrarna som kanske hinner få bebis innan.
 
Min syster är gravid men har fått en begynnande havandeskapsförgiftning att gotta sig med, så trots ett datum sent i mars kan det bli kusinbarn innan helgen. Då får väl Frans döpas med frånvarande faddrar. Man blir lite mer cool när det är tredje gången.
 
Prästen var här på dopsamtal idag och Frasse passade på att vara på sitt allra soligaste humör. Vi alla skärpte väl till oss antar jag, utan Penny som frågade högt hur länge hon skulle stanna, flera gånger. Hon har inte fattat det sociala spelet ännu att man måste bli skenhelig och väldigt religiöst intresserad i närvaro av en kyrkans kvinna.  
 
Elsalie kom hem idag från sin pappa och då fylls alltid huset av energi. Först stora glädjescener och sedan syskonbråk om allt man kan hitta på. Eller som Elsalie själv sa: - Nu bråkar vi om vem som ska stänga av kranen till handfatet, men jag vet inte varför...
 
Nu hoppas jag att jag imorgon känner mig pigg nog att börja röra mig lite, kanske ta en promenad utan att behöva sova i några timmar efter. Det är väl inte för mycket begärt?
 
 
I var sin soffa med var sin iPad är de i alla fall sams.
Allmänt
Kommentera

17 Feb

15:57

Ibland händer det

0kommentarer
Det är väldigt tydligt att vi inte kommer ut så ofta. Michael ska på middag med två kompisar idag och han är redan färdig...45min för tidigt! Så nu sitter han lite stelt i fåtöljen och försöker undvika bebiskräks i väntan på att bli utsläppt. Lite gulligt ändå.
 
 
Allmänt
Kommentera

17 Feb

13:31

Frans sovstil

0kommentarer
 
Så här sover han helst, vår Frans. I sin balja, foten ut och med sin ekorre-snutits över ansiktet alternativt som en turban. Får han bara till detta så är kvällarna lugna och harmoniska.
Allmänt
Kommentera

17 Feb

13:29

Sjukaste februari i mannaminne

0kommentarer
Hej från sjukstugan. Starten på det här året har blivit allt annat än piggt i familjen Wängroth och kulmen kom nu i februari när vi drabbats av mykoplasma, förstadie till lunginflammation orsakat av mykoplasmabakterier. Penny och Michael var först ut. De brukar vara familjens smittosamlare. Michael åkte till jobbet med full influensasymptom och hade en plågsam vecka när han till slut hostade blod och fick kollat upp sig. Han fick antibiotika direkt.
 
Frans och jag har varit halvkrassliga en lång tid och det är först nu efter ca 2 veckor som det blommat ut på mig medan Frans verkar ha blivit frisk. Elsalie har som vanligt något slags superimunförsvar och har varit frisk hela tiden.
 
Att bara ha varit inne och krasslig under så här lång tid gör något med en. Man går in i någon slags dvala och depression där man har måndag hela veckan och tiden sniglar sig fram. Allt känns hopplöst! Tydligen kallas denna sjukdom för ”walking pneumonia”, dvs man är så frisk att man står på benen men är ju ändå för sjuk för att göra något vettigt. Man går mest runt hemma och är olycklig.
 
Jag längtar så mycket efter att få träna igen. Jag var ju i full gång med min styrketräning innan jag blev sjuk. Jag hade kört 6 gånger med PT, min svåger Peter, och började känna mig starkare. Nu vet jag inte hur långt jag måste backa när jag startar igång igen. 
 
Idag kom vi i alla fall ut på en promenad efter att ha sett de svenska tjejerna vinna OS-silver i skidstafetten. Eller promenad och promenad. Michael och Penny gick till Lollipop för lördagsgodisinköp och jag tog med Frans till Hemköp och apoteket. Inte direkt någon imponerande runda och nu är vi ändå trötta och måste vila oss.  Åhhh, den här tråkigheten tar kål på mig.
 
Tänkte i alla fall försöks börja blogga igen. Läste igenom gamla inlägg igår och blev påmind av hur bra det är som dokumentation, vilket tanken var från början. Så mycket jag skrivit om som jag hade glömt. Så Frans ska väl också få en chans att ha några bevarade minnen från sin barndom. 
 
 
Allmänt
Kommentera

25 Oct

23:30

noll trebarnschock

0kommentarer
Frans är nu 3,5 veckor, Michael har jobbat en vecka och jag har börjat vänja mig vid föräldraledigheten och trebarnslivet. Hittills går allt smidigare än väntat faktiskt och bara att skriva detta gör att jag känner hur jag jinxar allt och har lust att knacka i jävligt mycket trä.
 
Förlossningen gick "lätt" (allt är relativt), Frans är frisk och utan magbesvär, att pumpa bröstmjölk går fint (amning skiter jag i) och omställningen i familjen har gått hyfsat bra. Ingen trebarnschock. Penny är lite arg ibland och Elsalie känner sig lite tidsmässigt förfördelad men annars är det ganska harmoniskt här. Visst, ibland kör det ihop sig men hittills har det löst sig ändå.
 
Förvisso har jag haft bra hjälp av svärmor, som plockar ut de 10 första pappadagarna som Michael inte kan utnyttja. Så hon kommer några timmar per dag i två veckor och ger en avlastande hand. Mest blir det att roa och ge tid åt systrarna för att vi ska landa lite mjukare in i detta. 
 
Så i mitt fall var det helt klart störst chock att bli mamma första gången och har sedan blivit lättare och lättare per barn.
 
Så här gulliga var tjejerna när jag kom hem idag efter att ha träffat mina kollegor en sväng på eftermiddagen:
 
Inser att jag har så mycket svårare att blogga när allt bara är bra. Det känns ointressant på något sätt. Men jag får Vl ta igen det när jag väl är ute ur den lyckliga bebisbubblan. Sömnbristen har nog ganska snart brutit ner mig. 
Allmänt
Kommentera

20 Oct

21:38

Det blir alltid värre fram åt natten

0kommentarer
Läste just ett blogginlägg på Hormoner och hemorrojder om nätterna med spädbarn, som drabbade mig så hårt att tårarna sprutade. Vad är det egentligen som händer på nätterna??
 
På dagarna går jag runt och myser. Jag har nog aldrig varit så tillfreds som nu, är kär i både man och barn, njuter av att vara föräldraledig och tycker redan att tiden går för fort med Frans. Odrägligt lägger jag upp mysbilder på Instagram och kvittrar att allt är toppen så fort någon frågar. Men något händer med mig på natten....
 
Redan på kvällen kryper känslan sig på. Tanken på natten, hur den ska bli, hur mycket kommer jag få sova, hur mycket kommer bebis äta, hur många "det var så nära att han somnade om men tyvärr sket det sig pga hicka/ rap på tvären/ bajsning" kommer det bli osv. Natten är som en parallellvärld där allt är så mycket mer ångest. Man sitter där och stirrar ut i mörkret och känner sig så ensam. Tankar blir stora och skrämmande och allt skenar. Inte blir det bättre av att jag dessutom måste lägga en stund varje natt på att pumpa bröstmjölk, utöver matning och då har jag ju inte ens sällskap av bebis, som kan distrahera...så tungt.
 
På morgonen är ju känslan borta igen och det enda som påminner om natten är tröttheten av förlorad sömn, men återigen tycker jag att livet är toppen. Jag känner igen detta från mina äldre tjejers första tid i livet också. Vad är det med vargtimmen? Det måste vara något biologiskt som ger oss tydliga signaler om att på natten ska man sova alternativt vara vaken ihop med andra vuxna. 
 
 
Allmänt
Kommentera

19 Oct

07:22

Ringar

0kommentarer
Ett delmål mot att få känna mig som mig själv igen:
 
 
Båda ringarna är på! Jag har saknat dem. Jag älskar känslan av att pilla på dem och gillar hur jag, som är så dålig på att ha smycken, åtminstone har dessa.
 
Det betyder kanske att allt överskottsvatten i kroppen försvunnit. Vore inte konstigt med tanke på hur sjukt mycket och oprovocerat som jag har svettats de senaste veckorna.
Allmänt
Kommentera

18 Oct

21:47

Nu börjar det

1kommentarer
Nu har det börjat på riktigt, min föräldraledighet. Nu har Michael åkt till jobbet och i tre veckor ska jag rodda tre barn med allt vad det innebär. Tre barn! Så sjukt ändå att alla de är mina.
 
Första dagen blev ganska lugn. En lite sen start gjorde att lämningen på förskolan blev en halvtimme senare än vad den borde, men vad gör väl det?
 
Förmiddagen blev så där mysig som man drömmer om; långfrukost mellan bröstpump, matning och blöjbyten. Sedan lite träning i form av MammaMage-app samt Olga Rönnbergs "Träning för nyblivna mammor". Även om jag så klart har långt kvar när det gäller core-muskulaturen så känner jag mig stark och peppad. Jag är övertygad om att all träning under graviditeten gjort att min kropp känns så bra redan efter 2 veckor. Tidigare har jag varit mycket mer nedbruten. Nu känner jag mig i princip som innan förutom flåset, bäckenbotten och core-styrkan. Vilket är mitt huvudfokus för träningen de tre första månaderna.
 
Det handlar verkligen inte om kilona, jag har gått upp mest denna gången (22-23 kilo) och har minst 10 kilo kvar, utan om grundstrykan och hållfastheten i kroppen. 
 
Vid lunch mötte jag upp Sara, min fellow föräldralediga trebarnsmamma, på promenad innan förskolehämtning. Så lyxig att kunna hänga med någon man gillar på dagtid!
 
Barnen traskade på bra hem uppför alla backar och väl hemma kom svärmor för att avlasta mig lite en stund. Lotta har möjigheten att ta ut de 10 första "pappadagarna" istället för Michael (som inte får lov att plocka ut dem). Lyxigt! Så jag valde att sova en stund medan Lotta roade barnen.
 
Det var först vid nattningen som det kändes lite stressigt med tre barn med olika behov. Att läsa för både Penny och Elsalie tar ju sin tid och naturligtvis var Frans ganska knorrig just då. Sedan ska ju Elsalie dessutom klara av sin läxa och båda tjejerna kräver lite mer uppmärksamhet än vanligt just nu. Vi måste helt enkelt få landa lite i våra roller och nya familjen.
 
Nu sitter jag och njuter av stillheten, äter glass och känner mig väldigt tillfreds. Jag hoppas kunna njuta skiten ur det här året och av min sista bebis.
 
 
Allmänt
Kommentera

09 Oct

20:43

Första brytet

0kommentarer
Idag kom mitt första bryt sedan Frans kom. Ingen tredagars-blues och bara några småtårar när båda bröstvårtorna sprack och jag fick överge hoppet om att kunna amma. Jag torkade tårarna och drog fram bröstpumpen, min gamla vapendragare och allt kändes genast lättare.
 
Men idag, efter en natt med mer vakentid än sömn och med en känsla av att vara fast i ett ekorrhjul med pumpning, matning och blöjbyte som gjorde att den tänkta förmiddagspromenaden inte blev av förrän 13-tiden då jag gick för att möta stora tjejen med kompis efter skolan. 
 
Mitt problem: hantverkare! Vi håller på att montera solpaneler på taket och efter mycket strul med tidigare installationsfirma, har vi nu fått en annan och arbetet flyter på igen. Dock några veckor för sent...Tanken var ju att det skulle vara färdigt innan bebisen kom.
 
Idag blev det bara för mycket när jag med naken överkropp satt och matade Frans (vill ge så mycket hud mot hud när jag flaskmata) och elektrikern klev in och skulle fråga vart vi skulle ha elcentralen. Att få kasta ner en hungrig bebis i sin korg, springa in i sovrummet för slänga på mig något och sedan få visa honom runt med all tappad värdighet medan jag hör bebisen gny. Svetten droppade ifrån mig. 
 
Han satte igång och gjorde sitt jobb, dvs borrade sig igenom väggen i tvättstugan...rofyllt... Samtidigt som hans kollegor klampar runt på taket och skruvar lite oregelbundet. Till elektrikerns försvar så gjorde han ju just sitt jobb, snabbt dessutom och i tid, men när jag kommer in i tvättstugan efteråt och ser att allt är täckt av ett lager av smuts och väggrester, så brister det. Tvättstugan är ju min borg! All nytvättad tvätt, skötbordet, jackor allt... Så jag grät och städade. 
 
Men efter en eftermiddagslur ihop med Frans och utputtad på promenad i det fina vädret av Michael, så är jag mer stabil igen. Tänk vad lite sömn, luft och motion kan göra! Att Michael hade stekt pannkakor lagom tills jag kom hem gjorde det hela ännu härligare.
 
Nu är jag på bättre humör och njuter av att ha fått en så gullig bebis!
 
 
 
 
Allmänt
Kommentera

08 Oct

10:19

Förlossningsberättelse

0kommentarer
Det är väl på sin plats att skriva ner min förlossningsberättelse? Min smidigaste förlossning trots min skräck för igångsättning, för så blev det denna tredje gång.
 
Vi hade en tid på förlossningen 8.00 på fredagen den 29:e september. Jag var så sjukt nervös och stressad. Tankarna snurrade och jag googlade "igångsättning risker" så att fingrarna glödde. Att sätta sig i bilen kändes som att medvetet ta sig till sin egen slakt.
Jag fotade några sista magbilder och tog på min förlosssningsklänning som hängt med alla tre gånger.
 
 
Vi skrevs in och jag undersöktes. Jag hade hoppats på att det skulle komma igång bara de tog hål på hinnorna men barnmorskan som undersökte mig sa oväntat att hon tyckte huvudet stod långt upp och var ruckbart, trots att mvc sagt tvärtom sedan juli... Då är det riskabelt att ta hål på hinnorna då tex navelsträng kan klämmas när allt åker neråt av trycket när vattnet rinner ut. Så vi fick avvakta och jag tappade modet.
 
Personalen hade skiftavlösning och ny barnmorska kom in. Jag sa att det var konstigt att huvudet inte kändes fixerat och hon gjorde ny undersökning och konstaterade att huvudet visst var fixerat och låg långt ner. Så hinnorna kunde punkteras, så skönt!
 
In på förlossningsrum och upp på sängen. Eftersom jag var fullgången vecka 42 så trodde hon att det inte var så mycket vatten kvar. Ett litet underlägg under rumpan och hon körde igång. Vattnet sprutade och bm fick ångra sin chansning då hela hennes byxor blev blöta. Michael fick assistera med underlägg och papper. Nu var det startat i alla fall och vi fick direktiv att vänta ca 2 timmar för att se om det skulle starta igång av sig självt nu. 
 
Jag gick runt och rörde mig i rummet och kände efter allt jag kunde. Men inget! Vi käkade lunch och tittade på ett avsnitt av Farang i mobilen. 
 
 
Efter lunch bestämdes det att värkstimulerande dropp skulle sättas in och höjas var 20:e minut tills värkarna kom igång.
 
3 gånger höjde de innan jag kunde konstatera att jag kände en värk. 3 minuter senare kom nästa och sedan rivstartade kroppen och jag var direkt inne i ett intensivt värkarbete. Det gick från noll till hundra direkt och jag fick ganska fort lustgas för att överleva smärtan. I mitt huvud tänkte jag att detta ju bara är början och fick djup ångest över vad jag gett mig in på...
 
Första timmen stod jag vid ett ståbord och trampade, gungade och dansade med höfterna. Så skumt att det känns som de naturligaste rörelserna. Kraften är så enorm i kroppen att jag ibland var tvungen att sittvila mellan värkarna. Efter en kort stund på sidan i sängen, ville jag upp igen och ställde mig då knästående i sängen lutandes över den upphöjda huvudändan. Där blev jag kvar hela resten av förlossningen, dvs en timme.
 
Med Penny hade jag stått så en stund och tyckt at det kändes bra, att man får kraft och hjälp av tyngdlagen men sedan vänt mig på rygg vid slutskedet. Nu födde jag knäståendes och det var så bra position. Jag kände att jag fick kraft och hade kontroll. Michael stod då hela tiden och tryckte på min svanskota för att lindra smärtorna och jag kunde trycka emot för kraft. Ganska snart kom krystvärkarna och tog över.
 
Med bara några minuter kvar började barnmorskorna förbereda mig på vad som skulle hända när bebisen kom ut. Jag fattade inte då varför de var tvungna att förklara exakt hur de tänkte skicka fram bebisen under mig, mellan mina ben och att de inte visste hur lång navelsträngen är. Så sätt dig inte ner, hörde jag att de upprepade.
 
Det visade sig sedan att de visste vad de gjorde när de förberedde mig då jag " såg ut som ett djur som letade efter sitt barn och tänkte slita av navelsträngen med mina tänder samt springa därifrån" (Michaels beskrivning). Jag ropade också; Var är bebisen? I halv panik innan jag såg honom. Den stora pungen avslöjade ju tydligt könet, men ändå behövde jag ropfråga alla i rummet vad det blev.
 
Michael fick en lite surrealistisk upplevelse då han mitt i krystningarna, han stod ju bakom min rumpa och tryckte på svanskotan, såg ett huvud ploppa fram mellan skinkorna. Resten av kroppen kom ju på nästa krystvärk. En förlossning är ju en så otroligt intim och konstig upplevelse...he he.
 
 
Ut kom en rosig kille, full med fosterfett och alldeles perfekt. Själv var jag ganska oskadd, inte mycket blodförlust och snippan klarade sig helskinnad. 
 
2 timmar totalt gjorde att jag kände mig pigg och stark hela tiden och kunde gå och duscha ganska direkt och Michael fick njuta av bebis.
 
 
Vid halv 2 hade jag etablerade värkar, vid 15.35 kom Frans ut och lagom till Idol-fredagsfinalen hade vi käkat middag, duschat och etablerat oss i bb-rummet.
 
 
Redan dagen därpå kom storasystrarna, moster, mormor och morfar på besök och vi åkte hem tillsammans. Mot nya livet som familj på fem.
 
 
 
Allmänt
Kommentera