Förlossningsberättelse

0kommentarer

Det är väl på sin plats att skriva ner min förlossningsberättelse? Min smidigaste förlossning trots min skräck för igångsättning, för så blev det denna tredje gång.
 
Vi hade en tid på förlossningen 8.00 på fredagen den 29:e september. Jag var så sjukt nervös och stressad. Tankarna snurrade och jag googlade "igångsättning risker" så att fingrarna glödde. Att sätta sig i bilen kändes som att medvetet ta sig till sin egen slakt.
Jag fotade några sista magbilder och tog på min förlosssningsklänning som hängt med alla tre gånger.
 
 
Vi skrevs in och jag undersöktes. Jag hade hoppats på att det skulle komma igång bara de tog hål på hinnorna men barnmorskan som undersökte mig sa oväntat att hon tyckte huvudet stod långt upp och var ruckbart, trots att mvc sagt tvärtom sedan juli... Då är det riskabelt att ta hål på hinnorna då tex navelsträng kan klämmas när allt åker neråt av trycket när vattnet rinner ut. Så vi fick avvakta och jag tappade modet.
 
Personalen hade skiftavlösning och ny barnmorska kom in. Jag sa att det var konstigt att huvudet inte kändes fixerat och hon gjorde ny undersökning och konstaterade att huvudet visst var fixerat och låg långt ner. Så hinnorna kunde punkteras, så skönt!
 
In på förlossningsrum och upp på sängen. Eftersom jag var fullgången vecka 42 så trodde hon att det inte var så mycket vatten kvar. Ett litet underlägg under rumpan och hon körde igång. Vattnet sprutade och bm fick ångra sin chansning då hela hennes byxor blev blöta. Michael fick assistera med underlägg och papper. Nu var det startat i alla fall och vi fick direktiv att vänta ca 2 timmar för att se om det skulle starta igång av sig självt nu. 
 
Jag gick runt och rörde mig i rummet och kände efter allt jag kunde. Men inget! Vi käkade lunch och tittade på ett avsnitt av Farang i mobilen. 
 
 
Efter lunch bestämdes det att värkstimulerande dropp skulle sättas in och höjas var 20:e minut tills värkarna kom igång.
 
3 gånger höjde de innan jag kunde konstatera att jag kände en värk. 3 minuter senare kom nästa och sedan rivstartade kroppen och jag var direkt inne i ett intensivt värkarbete. Det gick från noll till hundra direkt och jag fick ganska fort lustgas för att överleva smärtan. I mitt huvud tänkte jag att detta ju bara är början och fick djup ångest över vad jag gett mig in på...
 
Första timmen stod jag vid ett ståbord och trampade, gungade och dansade med höfterna. Så skumt att det känns som de naturligaste rörelserna. Kraften är så enorm i kroppen att jag ibland var tvungen att sittvila mellan värkarna. Efter en kort stund på sidan i sängen, ville jag upp igen och ställde mig då knästående i sängen lutandes över den upphöjda huvudändan. Där blev jag kvar hela resten av förlossningen, dvs en timme.
 
Med Penny hade jag stått så en stund och tyckt at det kändes bra, att man får kraft och hjälp av tyngdlagen men sedan vänt mig på rygg vid slutskedet. Nu födde jag knäståendes och det var så bra position. Jag kände att jag fick kraft och hade kontroll. Michael stod då hela tiden och tryckte på min svanskota för att lindra smärtorna och jag kunde trycka emot för kraft. Ganska snart kom krystvärkarna och tog över.
 
Med bara några minuter kvar började barnmorskorna förbereda mig på vad som skulle hända när bebisen kom ut. Jag fattade inte då varför de var tvungna att förklara exakt hur de tänkte skicka fram bebisen under mig, mellan mina ben och att de inte visste hur lång navelsträngen är. Så sätt dig inte ner, hörde jag att de upprepade.
 
Det visade sig sedan att de visste vad de gjorde när de förberedde mig då jag " såg ut som ett djur som letade efter sitt barn och tänkte slita av navelsträngen med mina tänder samt springa därifrån" (Michaels beskrivning). Jag ropade också; Var är bebisen? I halv panik innan jag såg honom. Den stora pungen avslöjade ju tydligt könet, men ändå behövde jag ropfråga alla i rummet vad det blev.
 
Michael fick en lite surrealistisk upplevelse då han mitt i krystningarna, han stod ju bakom min rumpa och tryckte på svanskotan, såg ett huvud ploppa fram mellan skinkorna. Resten av kroppen kom ju på nästa krystvärk. En förlossning är ju en så otroligt intim och konstig upplevelse...he he.
 
 
Ut kom en rosig kille, full med fosterfett och alldeles perfekt. Själv var jag ganska oskadd, inte mycket blodförlust och snippan klarade sig helskinnad. 
 
2 timmar totalt gjorde att jag kände mig pigg och stark hela tiden och kunde gå och duscha ganska direkt och Michael fick njuta av bebis.
 
 
Vid halv 2 hade jag etablerade värkar, vid 15.35 kom Frans ut och lagom till Idol-fredagsfinalen hade vi käkat middag, duschat och etablerat oss i bb-rummet.
 
 
Redan dagen därpå kom storasystrarna, moster, mormor och morfar på besök och vi åkte hem tillsammans. Mot nya livet som familj på fem.
 
 
 

Kommentera

Publiceras ej