sjömanshustrun.blogg.se

Läste just ett blogginlägg på Hormoner och hemorrojder om nätterna med spädbarn, som drabbade mig så hårt att tårarna sprutade. Vad är det egentligen som händer på nätterna??

 

På dagarna går jag runt och myser. Jag har nog aldrig varit så tillfreds som nu, är kär i både man och barn, njuter av att vara föräldraledig och tycker redan att tiden går för fort med Frans. Odrägligt lägger jag upp mysbilder på Instagram och kvittrar att allt är toppen så fort någon frågar. Men något händer med mig på natten....

 

Redan på kvällen kryper känslan sig på. Tanken på natten, hur den ska bli, hur mycket kommer jag få sova, hur mycket kommer bebis äta, hur många "det var så nära att han somnade om men tyvärr sket det sig pga hicka/ rap på tvären/ bajsning" kommer det bli osv. Natten är som en parallellvärld där allt är så mycket mer ångest. Man sitter där och stirrar ut i mörkret och känner sig så ensam. Tankar blir stora och skrämmande och allt skenar. Inte blir det bättre av att jag dessutom måste lägga en stund varje natt på att pumpa bröstmjölk, utöver matning och då har jag ju inte ens sällskap av bebis, som kan distrahera...så tungt.

 

På morgonen är ju känslan borta igen och det enda som påminner om natten är tröttheten av förlorad sömn, men återigen tycker jag att livet är toppen. Jag känner igen detta från mina äldre tjejers första tid i livet också. Vad är det med vargtimmen? Det måste vara något biologiskt som ger oss tydliga signaler om att på natten ska man sova alternativt vara vaken ihop med andra vuxna.