Penny är i så rolig fas nu. Pratet kommer mer och mer och vi har hittat nycklarna till flera av hennes uttryck. Hon kallar sig själv Alli och använder "Alli vill ha" många gånger per dag. 
 
Hon har tusen rävar bakom örat och hennes käraste ägodel är "päääääden"(ipaden).
 
Men bäst är så klart storasyster! Som hon avgudar och hänger i hasorna på.
 
Så mycket kärlek mellan dessa två.
 
 
Min syster hade rensning i sina lådor häromdagen och jag fick några godbitar skickat till mig:
 
En suddig syskonbild. Jag minns att jag var supernöjd över den här bilden och särskilt den hypermorderna snushalsduken, som jag rullat runt halsen. Snyggt!
 
En yngre, rundare, osäkrare och framför allt i behov av klippning, nybliven mamma döper sitt första barn. Jag minns att vi pga husbygge packat ner alla kläder och den gröna klänningen hittade jag av en slump i en handdukspåse dagen innan. Den fick duga men gick ju så klart inte att amma i den. Elsalies pappa fick ha bruna gympadojor till den svarta kostymen. Classy!
Vilket fint bröllop vi var på i helgen! Min svägerska gifte sig med sin Peter och det blev verkligen en kärleksfull dag.
 
Även om de nog tänkt sig ett enkelt, spontant och nedtonat bröllop så växte det nog på dem den sista tiden och det blev en storfest ändå. Jag tror inte att de ångrar det!
 
Vi började i Onsala kyrka, där Penny grät vid varje psalm pga musikens mollton. Svårt att förklara att ingen var ledsen, när musiken spelas på orgel.
 
Sedan blev det trädgårdsfest och vi avslutade på Hamnkrogen i Gottskär. Ett ställe med väldigt god mat men tyvärr rekord i dålig service. Gänget var fantastiskt härligt och jag hade så roligt!
Glad brud som höll fanan högt.
 
Jag tog inte många bilder och ingen på mig eller familjen, så jag snodde några från Facebook.
Jag, Magnus och barnen.
 
Michael.
 
Det var en dag med mycket känslor, tal och glädjetårar. Det fick mig att börja längta enormt efter september....
I onsdags var vi ju som berättat på Liseberg. Och vad härligt det var! Elsalie och kusin Emilia var som höga och det var så roligt att bara titta på dem.
 
Stora åkband köptes och det åktes och åktes.
Även morfar, morbror och Michael roade sig kungligt. Jag själv nöjde mig med kaninresan och en omgång Helix. Jag är ju lite bestämd med att man borde åka allt nytt åtminstone en gång. Jag mådde dock så illa efter Helix att jag funderar på om 2015 var året när jag officiellt förvandlades till fullfjädrad passa-grejerna-och-spela-på-lyckohjuls-morsa. Så jävla tråkig! Men jag har ju inte lust att gå runt illamående hela tiden.
 
Om jag inte kan bidra till åkglädjen, så får jag fixa sockerrus.
 
 
Penny gillade nog sitt första, medvetna besök även om alla intryck gjorde att ögonen snurrade i skallen redan efter 1,5 timme. Ett tag när det blev för mycket så gick hon istället från soptunna till soptunna och kikade ner i det svarta hålet. Lite lagom spännande.
 
Hon åkte dock en del saker, käkade en stor strut mjukglass (min tyvärr, medan jag fick hennes halva i bägare) samt klappade en kanin på foten.Det måste väl ändå anses som en heldag!
Ärligt talat Penny! Efter att ha varit på middag igår och kommit hem sent, så går man inte upp 05.00 och sedan sitter apatisk framför tv:n, man sover!!
 
 
Det är inte rättvist. Ok att du sov en stund hos Rebecka och Thomas, typ mellan 8-22, men det kan omöjligt räcka. Om du är för trött för att dricka vällingen, så är du för trött för att vara vaken, ok?
Dessutom hatar din mamma de psykedeliska småbarnsprogrammen som går runt femtiden på lördagmorgonar. Sov!
I dag nådde mitt hantverkarhat sitt klimax. Ni vet den där renoveringen vi startade i mars, som aldrig blir klar, nu är jag så otroligt trött på den. Jag har ju vant mig vid att vi inte haft någon värme på hela den iskalla våren, att vi får tvätta genom att koppla in maskinen till duschen samt att vi endast har en tillfällig, liten varmvattenberedare. Jag längtar inte längre till min nya fina tvättstuga, för den känns som en utopi. Jag vill bara att allt ska bli som förr. Sunkiga, dåligt planerade tvättstuga, kom tillbaka allt är förlåtet!
 
I morse kom i alla fall kulmen när jag skulle duscha innan jobbet. Redan igår var håret lite väl otvättat och jag fuskade mig igenom dagen med torrschampo. Idag fanns inga mirakelkurer som kunde rädda mig, mitt hår ligger i mörka, flottiga korvar runt huvudet och jag gick för att duscha. Då har hantverkar(jävel)n dragit ur kontakten på varmvattenberedaren igår när han lade klinkers, så det finns inte en droppe varmvatten!!Aaaahhh!!
 
Så nu sitter jag här på jobbet i min tofs och hoppas att folk ska tro att jag medvetet kör på lite sexig wet-look idag....
Åh snart checkar jag ut från jobbet och drar till Liseberg med familjen! Det ska bli fantastiskt kul faktiskt. Jag är sugen på att testa Helix och se barnen riva runt bland kaninerna. Det är ju Pennys första medvetna gång.
 
Som bonus är ju nästan hela min originalfamilj med pappa, syster och bror samt deras familjer. Bara mamma som saknas och får sköta sin skolavslutning istället. Detta känns som en minisemester mitt i veckan och det är ju sådana här stunder vi får ta oss i år när våra semestrar inte överlappar någonting.
 
Omotiverad bild på mig själv vid skrivbordet eftersom jag inte kan lägga upp två inlägg i rad utan bild. Håll till godo!
Igår postade vi hindersprövningen! Stor grej ändå, så högtidligt att tala om för skatteverket att här ska det minsann ingås äktenskap. Vi intygade både att vi inte är släkt eller har varit gifta förut.
 
Michael har dessutom chockat mig de senaste veckorna genom att göra en totalomvändning gällande vårt efternamn. En stor uppoffring från hans sida och jag kan knappt fatta det. Vi ska heta Wängroth! Bara Wängroth!
 
 Jag som nu ett tag varit så inställd på dubbelnamn och hur det ska fungera är så förvånad av hans kovändning att jag inte riktigt vågat tro det. Men han är så bestämd och handlingskraftig så han bara fyllde i papprena, tog farväl av sin stiliga signatur han jobbat fram till perfektion och postade namnändringen. En fjärde familj Wängroth är alltså under konstruktion. 
 
Mitt släktnamn hankar sig alltså vidare och jag känner mig så tacksam! Sedan att det var mer hans ogillande av dubbelnamn samt att det kan kännas lustigt att både vara gift med och bror till en Cecilia Lööf, än kärlek till mitt namn som avgjorde spelar väl ingen roll. Jag blev i alla fall helt nykär av chock! Han har mycket bättre förhandlingsläge nu i alla frågor hemma.
Man måste ju bara älska barns more is more-attityd:
 
 
förresten, det är också nu den yttre transformering inför bröllopet börjar. Första steget: fuskfransar
 
Jag har ju varit sugen att testa ett tag men tvekat eftersom jag inte vill bli fast och tvungen att fortsätta. Det verkar ju vara som en drog det där. Men nu gjorde jag det!
 
Syns det? Jag är alltså osminkad på bilden (förutom halvuppätet läppstift). Det ser kanske mest ut som om jag bara har maskara, men jag ville ha det diskret.
 
Nu ska jag se om jag lyckas sköta det eller om jag redan nästa vecka går med en gles moppemustasch på överlocken. Jag spara i alla fall tid både på morgonen och kvällen utan maskara.
 
Så vad är nästa grej? Naglar? Hårborttagning? Ansiktsbehandlingar? Peruk? Anusblekning? Vad behöver man?
Nu börjar bröllopsfixandet dra igång lite på allvar ändå. I måndags var det dags att lära sig valsgrunderna och en kvinna kom hem till Onsala för att drilla oss.
 
Jag som är livrädd för styrdans och stel i kroppen tyckte att det var riktigt roligt. Efter två timmar av yrsel från snurrar och höftsmärta, måste jag ändå säga att vi lyckades få till någon minut av ren vals. Inte illa från en som inte kan hålla takten och en som ser uppstyrd dans som matematik. En får "feeling", blundar och flödar ut (i otakt) och en räknar och klampar runt taktfast efter slagen med sammanbiten min. Men vad kära vi blir! Dans är verkligen ett förspel.
 
Nu när vi ska öva själva är det svårare. Dels för att barnen kommer springande och ska vara med så fort det spelas en ton här hemma, samt att danssteg tydligen inte sätter sig på en gång. Men när sommaren är över så ska vi förhoppningsvis kunna riva av en minuts pardans utan att jag kräks eller börjar fnissa.
Nej, jag har inte slutat att blogga. Det är bara det att jag tydligen aldrig får tid. Jag har ju inte ens spelat Candy crush på flera veckor!
 
Igår hade jag en helt otrolig dag! Först var vi på bröllopsbrunch. Emil och Karolina, som gifte sig i Musikhjälpens glasbur i December firade nu i efterhand med släkt och vänner. Så otroligt varm och mysig stämning! Jag förstår inte dock varför jag aldrig fotar. Detta är på riktigt allt jag har:
 
 En rörd Emil, med Loke i famnen tittandes på Karolina som ur bild sjunger en egenskriven låt till honom. Ett fint ögonblick som jag tyvärr inte lyckats fånga.
 
Tänk vad bröllop ändå blir precis så som brudparet är. Denna lilla brunch var en supermysig, intim och skön tillställning. Avslappnat, vänligt och kärleksfullt.
 
Jag höll ett litet tal med darrig röst och blev så påmind om vår vänskap och barndom att jag bara ville stoppa ner brudparet i fickan och ta med mig hem.
 
Del två av dagen, blev helt väsenskild. Lite halvspontant drog vi in till Göteborg, checkade in på Rubinen och gick ut i vimlet. Det var tydligen Summerburst och andra lång-dagen, så vi var äldst överallt och kände oss som Föräldrar på stan.
 
Vi åt förrätt på Bon, tog lite bubbel på Olssons vinbar där vi mötte upp några kompisar och sedan huvudrätt och efterrätt på en italiensk restaurang som tydligen stängde för gott just den kvällen. Medan jag fortfarande väntade på efterrätten började ägaren plocka ner tavlorna från väggarna. Lite annorlunda.
 
Hotellnatten var ljuvlig och att få sova ända till 9 var lyx. 
 
Sedan åkte vi och hämtade lilla stjärnan hos mormor och morfar, där hon tydligen sovit till halv 9!! Så vår extra halvtimme kändes sjuk fjuttig helt plötsligt.
 
Penny hade i alla fall bett sin pappa att köpa pioner till sin mamma, så blev snabbt förlåten för sovföräderiet.
 
Mors dag firades annars i sockrets tecken med Pavlova i Vänga och boostad kladdkaka hos svärmor.
Hm, undrar var min fotogeniska sida kommer ifrån...man tappar ju liksom lusten att fota när det alltid blir sådant här resultat från vår familj.
 
 
Jag är en envis idiot! Varför bröt jag inte igår??? Vid Älvsborgsbron efter cirka 5 km började jag känna smärta i höften. Men jag fortsatte springa. Kroppen i övrigt kändes ju så bra och jag hade ork.
 
Vid 7 km hade jag så ont att jag kved lite vid varje fotnedsättning och tvungen att börja gå. Men det kändes så meningslöst att bryta på Hisingen eftersom det då skulle ta mig evigheter att komma tillbaka till Slottskogen. Bäst att följa den enda öppna fållan hem. Så jag gick, haltade och sprang om vart annat. Kände mig som en idiot när folk skrek "kom igen" eller "ge inte upp nu". 
 
Men jag kom i mål. 2.18 tog det och det får jag ju se som en bra tid med tanke att jag gick mer än sprang från 7 km. Men väl i mål kunde jag inte ens stödja på högerbenet och fick dra mig framåt längs avspärrningarna.
 
Så tråkigt! Jag är superbesviken! Det var ju så kul att tillhöra SCA-laget. Stämningen längs banan var peppig och benen var egentligen pigga. Revansch nästa år hoppas jag om jag inte skadat något allvarligt...
 
Antagligen har jag någon slags muskelinflammation i höften (amatördiagnos + google) Nu äter jag voltaren som smågodis och kryper omkring här hemma. Michael ömsom skrattar åt min krabbgång, ömsom ömkar med mig.
 
Så här glad var jag innan loppet, i startfållan:
Då visste jag inte hur sur jag skulle bli senare.
 
Nu är han hemma igen och sötebrödsdagarna har börjat. Här är dagens otroligt goda middag:
 
 
Tryffelolja, bacon, sparris, ricotta och färsk pasta i ljuvlig kombo!
Cykla är en riktig favorit för de här syskonen. Iiiiiihhh ropar de i backarna och skrattar. För Penny räcker det med ett litet fartgupp och så kluckar hon av skratt. Det bådar gott inför sommaren, då cykeln kanske blir välanvänd ändå?
 
 
Utanför Majgården kom det fram en äldre gubbe, som uppmärksammade de fnissande tjejerna. Han frågade om de fått lördagsgodis idag och när jag sa att vi köpt bullar istället, bad han oss vänta fem minuter så skulle han ge dem något gott. 
 
Aaaahhh, detta dilemma. Lära tjejerna att man kan ta emot "gott" från okända män? Eller lära dem att det faktiskt finns snälla människor i världen? Och han gick ju (läs:hasade) ju så förbannat långsamt, fem minuter kommer ju bli minst en kvart. Fast vi hade ju inte sagt nej, så går vi så luras vi ju och han kommer köpa något i onödan. Eller är vi snikna som står kvar?
 
Vi stod kvar och han kom ut efter 10 min med två påsar godisnappar. Penny steppade av glädje och Elsalie tackade artigt. Han såg så glad ut! Vi gjorde rätt. Han log hela vägen till sin bil, flickorna var svinglada och jag kände mig inte fullt så idiotisk som jag trodde. Win!
 
 
Sedan cyklade vi hem och slängde ut fem miljarder pärlor i väntan på mormor och morfar.
 
 
 
Dessa två. Knoll och tott. Så olika både till sätt, utseende och temperament men ändå så nära. Den respekten de visar varandra,den gör mig ibland tårögd. Fint att ha en sådan vän!
I torsdags var vi på dubbelbarnkalas i Haga på en mysig innegård. Elsalie tyckte att det var toppen med grill, discokalas och utelekar. Hon hade dessutom stajlat sig själv inför kalaset mycket bestämt. "Tänk dig en ballerina, mamma"
 
 
På kalaset var även Tilda. Jag och Josefine konstaterade att Penny och Tilda är mer lika än Elsalie och Penny.
 
 
Spotta godisgrodor var en av lekarna.
 
Fint väder lyckades de pricka in och jag lyckades locka med mig Asperöborna hem till oss efteråt, så kalaset fortsatte. Härlig dag!
Idag fick jag ett tråkigt besked. Jag har tydligen rosascea (orkar inte googla stavning), dvs hy som blossar upp och är känslig, flammig och ojämn. 
 
Jag fick oväntad och spontan barnvakt i eftermiddag av svärmor och passade då på att åka till Kungsmässan en sväng. Jag har känt att min hy spårat ur senaste året och att jag har svårt att hitta en bra foundation. Efter vår skidresa blev jag så "solbränd" och det verkade inte gå över.
 
Jag gick till Kicks och spanade lite bland hyllorna och bad sedan om hjälp med att hitta någon bra täckande produkt. Istället fick jag en diagnos och tömde mitt bankkonto bland cliniques hyllor. Rosascea, denna lilla åkomma är tydligen kronisk, utlöstes ofta av stress och blommar upp av diverse saker; alkohol, solljus, starka hudvårdsprodukter, kryddor, värme, sa jag stress...? Kul, kul! Nu ska jag alltså smörja mig med en grön kräm varje dag och gärna köpa ett kompletterande gult puder för 5 miljoner (eller 4-500kr kanske det var, lyssnade inte så noga) att lägga på vid behov. Hm, vid behov...läser jag listan med orsaker så är det väl pudring dygnet runt som gäller.
 
Ja, ja, pank eller inte, jag fick i alla fall med mig en foundation som ger mig perfekt hy! Det är värt mycket så här i bröllopstider (läs: nu när vi snart ska fotas för bilder som vi kommer att få leva med resten av livet)
 
Selfie med foundation, någon före-bild får ni inte med tanke på att jag tränade på lunchen och knappt hade en gnutta smink på mig när jag hamnade på Kicks. Fläckig är bara förnamnet...
Nu är det bara två veckor kvar och jag börjar känna mig lite stressad. Igår hämtade jag ut min goodie bag på jobbet inför Göteborgsvarvet och då slog det mig att den form jag är i nu är den jag kommer starta med om 2 veckor. Inget att göra åt. Foten är fortfarande öm, men blir bättre för varje vilande dag. Höftböjarmuskeln är stel men kan mjukas upp med yoga och stretch. Det mentala kan jag dock jobba med.
 
Jobbet var i alla fall generösa i sin gåvopåse:
 
Inte mindre än två tröjor fick vi. En att springa i och en långärmad överdragströja att värma sig med. Det ska bli kul att springa och känna lagkänslan, även om jag blev lite avundsjuk på alla vårruset-bilder från gårdagen. Jag menar, de har ju minst lika kul och nöjer sig med fem sköna kilometer. Dessutom får man picknickkorg!