Disney on ice var en fantastisk showupplevelse. Faktiskt. Jag som trodde jag skulle bli uttråkad, tyckte att två timmar kändes lite kort. Isdans är ju så fint att se på, musiken är grym och det kändes proffsigt. 
 
Barnen satt som ljus och när Frostgänget äntligen tog plats på isen sjöng Elsalie nöjt med hela tiden. Lite rörande att se hennes glädje.
 
 
En sak kändes ju dock lite sur. De otroliga skampriserna på all merch runt om. Glad i hågen att få hänga med Elsie igen efter nästan två veckor,  lovade jag henne redan i entrén att hon skulle få både popcorn och sockervadd samt någon leksak efteråt. Det var innan jag såg några priser...
 
Jag känner mig faktiskt rövknullad (pardon my french)! Är det rimligt att sockervadd kostar 140kr och popcorn 90kr???? I leksaksståndet tror jag till och med att jag kom lindrigt undan med ett blinkande svärd för 140kr.
 
Men tjejen var nöjd och glad. Och om sanningen ska fram fick man ju ändå en tjusig Olofkeps i återvunnen plast med sockervadden. Jossan var riktigt söt i sin.
 
 
 
Efteråt åt vi på La Terrassa innan jag fick skynda mig hem till barnvakterna. Tyvärr fastnade inte Evelina på bild, men här är Edith, Elsie och Tilda med sina fynd.
 
Idag kör jag på 70-tal med utsvängda byxor, lössläppt hår i mittbena och orange läppstift. Ja, jag passar på att skoja till det lite nu när msn ändå ska släppas ur huset och gå på kulturevenemang...eller ja, Disney on ice. Men det viktiga är inte vad jag ska se för föreställning utan att jag ska få komma ut på stan och se lite folk med bara stora tjejen. Mysigt!
 
 
 
Det är dock lite väl mycket spänning med Egon som sällskap. Båtarna kan inte lägga till vid Asperö norra, så Elsalie och hennes kompisar får hoppas på att östra bryggan funkar.
 
Själv inväntar jag mina kroniskt sena föräldrar som ska barnvakta Penny. Den här gången har de kanske en giltig anledning med strömlös frys och ett elaggregat att starta för att rädda maten. Men ändå. Jag kan nog inte minnas en enda gång som de varit i tid. Själv är jag ju tidsfacist och blir oerhört stressad om jag är sen. Det blir en fysisk reaktion med svettningar och ångestkänslor, även om det handlar om 5 minuter. Klar motreaktion på min uppväxt.
 
Det kanske blir så att sådant hoppar varannan generation? Min farmor satt alltid färdigklädd några timmar innan avfärd och väntade. Jag förstår henne helt. Även om en stor del i mitt liv just har försvunnit i väntetid.
Jag vet att detta kommer låta så sjukt pretto och flummigt på samma gång, men vilken häftig känsla det var att köra yoga inne i vardagsrummet med stormen vinandes utanför. Att känns sig som om det var jag som var stormens öga, lugn men kraftfull, medan världen rasar runt mig. Dämpad belysning så att de piskande träden syns tydligt genom fönsterrutorna. Mäktigt!
 
När man är ensam vaken en lördagskväll kan man alltså roa sig med den här appen:
 
Den är väldigt bra tycker jag, även om det är svårt att köra yoga utan "live"-instruktör. Om man som jag är nybörjare, så måste man ju kika på ipaden hela tiden (även om instruktionerna är tydliga) och det är svårt i vissa positioner. Min förhoppning är ju att bli så pass rutinerad att jag ska kunna de vanligaste positionerna utantill, men jag har en bra bit kvar... Idag körde jag "intermedate strength" 30 min.
 
 Jag vet att klockan är 22.45 men jag lovar att jag är nykter, bara lite yoganyfrälst och storminspirerad. Jag är inte Malin Berghagen ännu.
Lite läskigt ändå med stormen Egon som precis är över oss. Huset darrar och det tjuter i skorstenen. 
 
Jag har plockat ner ampeln på balkongen och den hängande fågelmatsskålen. Nu ska jag gå ut och kolla så att inte båten får för sig att krossa bilen. Det vore så trist!
 
Takpannor får jag kika efter imorgon och soptunnan orkar jag inte ens fundera på just nu. Eventuellt får grannskapet stifta bekantskap med våra blöjpåsar under natten. Jag är mest rädd för strömavbrott, dvs ingen tv eller kaffe. Fy vad otäckt!
Vi har börjat förbereda oss på allvar nu inför förskole- och jobbstart. Jag har beställt namnade förskolenappar:
 
Penny har övat på sin street smartness och lärt sig öppna kylen, sno clementiner, skala en och käka upp under loppet av sin mammas toalettbesök. Hon måste dock jobba på att undanröja bevisen:
 
 
Sedan jobbar vi mycket med allmänt hyfs och konsekvenstänk. Det kanske inte är så kul att kasta sin fulla tallrik på golvet ifall man måste städa efter sig.
 
 
Själv sitter jag och funderar på alla kläder jag behöver köpa (ok inte behöver, men vill). Att börja jobba igen efter föräldraledigheten är ju minst lika stor nystart som att börja skolan igen efter ett långt sommarlov. Man vill ju liksom dansa in första dan och se fräschare ut än någonsin. Gärna ha en ny klädstil, ny frisyr och bättre energi. Trist att januari är årets fattigaste månad bara och att indansandet kommer att ske efter 3,5 veckors ensamtid med barnen. Så just nu känns det lite kämpigt att få till något av detta men en hm-beställning mildrade i alla fall den värsta inga-av-mina-gamla-kläder-funkar-paniken.
 
Nu ska jag bara vinna på lotto och ansiktsmaska bort min acnehy samt påsarna under ögonen. Tricket med jättestarkt läppstift som distraherar har jag spelat ut lite för ofta det senaste.
Idag slog det mig, bara en vecka kvar innan det börjar. En vecka innan alla kläder ska namnas, morgonbestyren avklaras på mindre än de 2-3 nuvarande timmarna, hell hour-timmarna intensifieras med 2(!) trötta förskolebarn och framför allt...bara en vecka att förbereda mig på att sakna ihjäl mig efter den här godingen under dagarna.
 
 
Tänk att inte vara med henne under dagens alla timmar, följa utvecklingen så nära som under de första 16 månaderna. Väldigt dubbelt det här!
 
Spännande ändå, tänk vad hon kommer att lära sig. Språket som nog snart kommer att explodera, interaktionen med de andra barnen och maten, hur besticktekniken kommer förfinas. Väldigt spännande!
 
Nu ska jag njuta skiten ur den här sista veckan! Se till att njuta av dagsljuset, eftersom jag kan. Träna och slappa, när Penny sover, samt vara närvarande. Sjunga, dansa och leka med barnen. iPad-förbud...ok, nu gick jag kanske överstyr? Det är ju dessutom finalveckan av föräldraledighetsfikan, så semmelsäsongen du är så välkommen!
Idag hängde vi på grannarna till Åby och simmade en stund. Otroligt nog blev det en jättemysig utflykt. Jag menar, det var ju så mycket som talade emot;
  • först och främst min inställning gentemot simhallar (Nina, jag skrev ju nyss under till punkt och pricka på ditt inlägg)
  • horder av människor (studiedag på skolor och förskolor)
  • klordoften
  • stressen i duschen är Penny ger sig av på egna äventyr och ovärdigheten att jaga efter med tuttarna svängandes
  • handdukstjuven som tydligen var sugen på min grå IKEA-handduk
  • könshårshögarna i hörnen 
  • ouppfostrade mellanstorabarn som beter sig tanklöst bland småttingarna (eller kanske mest deras föräldrar)
Och ändå är jag jättepositivt överraskad. Den varma poolen var lite väl trång men vi hann öva lite dyk och "simma". Äventyrsdelen var ju fantastisk! Vi får försöka igen någon vanlig vardag istället. 
 
Efteråt sov Penny hårt och länge. Jag fick väcka henne vid 17 när det var dags för middag.
Nu har vi börjat anpassa oss lite, jag och Penny till det lugna livet. 
Igår kom Peter förbi och tog med Penntrollet på en hundpromenad med efterföljande pannkaksmiddag.
Skönt för mig att få en ledig stund och jag hann både träna, duscha och slappa. Lyx!
 
Idag hängde vi en stund hos grannarna och fick både lunch och sällskap. Penny och Loke lekte på ettåringars vis men verkade uppskatta varandras sällskap.
 
 
De har skaffat katt dessutom vilket gjorde Penny lycklig. Jag vet inte om jag blev så poppis dock.
 
Michael har efter tre dagar ännu inte kommit på båten eftersom helikoptern har problem i den hårda vinden. Så han hänger på hotell i Kristiansund, sover ut, shoppar, går på bio och äter ute. Om jag är avundsjuk? Så mycket att det gör ont...men jag gör vad jag kan här med ansiktsmask, nagelfix och hårinpackning. Om jag blundar så kan jag nästan tro att jag är på spa....i alla fall tills Penny ropar godmorgon vid 4-5-6-tiden.
 
Jag har börjat följa Downtown Abby nu på Netflix. Antagligen sist av alla, men jag gillar den och eftersom Michael inte verkar så sugen, så får det bli min ensam-serie. Många säsonger att se, gött!
Nyårskvällen blev lyckad, har bara glömt att rapportera om den. 11 vuxna och 6 barn klämde in sig hos oss och vid vårt pyntade bord.
 
 
Förrätt och efterrätt var utdelad till gästerna medan jag och Michael fixade huvudrätten med assistans av Magnus och Sanna. Vilken middag det blev!
 
Pernilla hade på eget bevåg gjort snittar att försnaska på och de var himmelska! Någon krabb-limeröra, ren och pepparrot och västerbottenostpaj med rom.
 
Förrätten bestod av mammaplockad svamp från Läsö (Thomas mamma) och polenta. Supergott!
Vi hade fixat sushi, halstrad, sesamrullad sashimi (lax och tonfisk) samt halstrad, marinerad oxfilé.
 
 
Som tillbehör hade vi en ljummen sallad och edmamebönor. Ljuvligt!
 
Till efterrätt blev det en citronmarängpaj. En väldigt värdig avslutning. 
 
Kvällen blev härlig med så trevligt sällskap, god mat, mycket bubbel, lekar och fyrverkerier. Barnen lekte, käkade pepparkakshus och härjade.
Alvin får symbolisera hur jag kände mig vid 4-tiden när jag till slut efter en årskonsumtion av vin kröp i säng. 1,5 timme senare var det dags att gå upp med den här morgonpigga bönan.
Gott slut och välkommen 2015!
Tycker ni också att det är lite väl svårt att börja ett "nytt liv" direkt efter nyår?
 
På min köksbänk just nu:
 
 
 
Åh vad sorgligt det blev igår. Efter en underbar jul och nyår där hela familjen varit samlad, blev verklighetschocken brutal under nyårsdagen. Sista dagen med gänget. Elsalie åkte till sin pappa och Michael packade väskan inför jobbet, dit han reste vid halv 5-snåret i morse.
 
Att dagen innan vara så glada och partyhärliga till att bakfulla (ok, mest jag) irra runt i granbarr, intrampade pepparkakshusrester och popcorn och försöka avsluta vår sista kväll på något mysigt sätt. Svårt, jävligt svårt.
 
De främsta svårigheterna under nyårsdagen är väl alltid:
 
1. Bakfylleångest. Oavsett hur lite skandaler man ställt till med ligger ändå ångesten på lut tillsammans med alkoholutsöndringen genom huden. Dålig kombo.
 
2. Utseendet. Jag hasar runt i mjuka kläder i glasögon och otvättat hår. Absolut inget smink. Ingen stämningshöjare direkt.
 
 
3. Städning. Att börja året med att skrapa ner matrester i komposten, dammsuga krossade julgranskulor och hälla ut halvfulla ölburkar. Urk.
 
4. Maten. Till lunch: nyårsrester. Mellanmål: snacks och godis från gårdagen. Middag: pizza alternativt kebab. Bygger väl mer kropp än välbehag?
 
Lägg då till att två familjedlemmar sjappar, vi tittar på den avslutande delen av Astrid-dokumentären (så jävla sevärd men otroligt sorglig) och inspelningen avslutas med en trailer för program om hjärtsjuka barn. Inte konstigt att vi lipade i soffan en stund.
 
Nu måste jag vända det här och fokusera på allt härligt vi har. Så här hittade jag tex min fina familj framför brasan på nyårsaftonsmorgonen:
 
 
Tur att jag och Michael är av samma skrot och korn när det gäller fester. Att vi alltid vill göra det stort. Mycket folk ska det vara och fixat runt om. Vi planerar, stressar och ryker ihop lite. Men vi har kul under processen!
 
Elsalies barnkalas med 17 barn, lilla julafton med 16 personer och nu nyårsfest med 17 personer. Tur att vårt hus är som gjort för mycket sällskap och att vi slog på stort när vi flyttade in och köpte det största bordet vi hittade.
 
Nu har vi dukat inför imorgon.
 
 
 Vi har till och med ansträngt oss med servetterna.
 
 
Som ni ser ligger det pinnar på tallriken för huvudrätten blir japansk. Vad förrätt och efterrätt blir vet vi inte än eftersom gästerna har det ansvaret. Det ska bli spännande att ser hur vi får ihop allt. Vem vet, kanske barnen blir vinnarna med sina korv med bröd?
 
Hoppas att barnen inte hinner riva allt imorgon samt att jag lyckas rulla sushi utan missöden. Att hinna raka benen kan jag nog glömma, men vem ser det i mörkret. Jag har i alla fall glittriga naglar.
 
 
1. Den genomskinliga plasthinken vi fick att transportera de ärvda bilarna från kusin Viktor i. Systrarna slåss om den. Hinken har använts flitigt som väska, man kan stå i den, kasta den, banka på den och framförallt så kan man sätta den på huvudet.
 
2. Den rosa, ulliga grisen som både låter och rör sig. Den ska hela tiden vara igång och hon bär runt på den, som en bebis. Stänger vi av den kommer hon genast och pekar uppfordrande på den och oss, så att vi ska sätta på den igen. Penny är en otroligt stolt grisägare som visar upp sin skatt ordentligt för alla som kommer hit.
 
 
3. Här kvalar min och Michaels klapp in. Vi fick ärva en gammal Skoda pickup av mamma och pappa. Jag bara skrattade när pappa frågade om vi ville överta den, men efter överläggning med Michael insåg jag att vi ju verkligen kan behöva två bilar även under vintern nu när jag ska börja jobba. Vi tog den och har redan hunnit använda den tre-fyra gånger, när vi annars skulle varit låsta. Söt är den också!
 
 
Igår kom snön äntligen till Onsala också. Medan jag stångades med andra nyårsshoppare på systemet och Ica, var Michael och flickorna på skogspicknick i det ymniga snöfallet.
 
 
Perfekt för den innefis, jag är. Man och barn luftade sig ut, föräldraanseendet skjuter i höjden av utegrillning och jag slipper...
 
obs! Även om Elsalie ser kall och plågad ut på bilden, så var hon så glad av att äntligen få snö och åkte efteråt några vändor med snowracern i vår backe.
Ni ser de här sötnosarna.
De som så oskyldigt sitter här och målar. Ser ut som små änglar...
 
Igår använde de mitt smink för att "göra sig fina". När vi hittade dem såg de ut som solbrända zombies med röd och grå ögonskugga, bruna kinder och maskara fantasifullt placerad. Tyvärr missade jag att ta en bild pga all ilska jag kände mot att mitt kära smink blivit besudlat.
 
Elsalie vägrade tvätta sig och det var skrik och gråt en lång stund. Emellan skriken ropade hon dock saker som:
- Kolla de fina ögonbrynen, mamma!
 och
- Jag ville ju bara vara solbränd!
 
Idag när vi skulle skynda oss iväg för att kika på en vardagsrumsmöbel, stod jag i badrummet och sminkade mig lite snabbt medan jag pratade med Penny. Inte förrän efter att jag med mineralpudersborsten noga borstat över hela ansiktet, kollade jag mig i spegeln och fick en chock! Det var alltså den borsten de använt till den grå ögonskuggan igår...,
 
Jag såg ut som om jag blivit gravt solarieskadad och extra svart hade fastnat lite kring mustaschen vilket gav mig en androgyn aura. Aaaaahhh! Tur att det gick att tvätta bort och nu ångrar jag verkligen att jag inte sansade mig och fotade. Jag måste börja tänka mer som en bloggare!
Oj oj oj vad piano var roligt! Kan vi ha fått en musikalisk dotter? Vi håller tummarna hårt och skrålar tondövt med.
 
 
Jag gick ut till uterummet för att träna lite och mjuka upp vaden. Övriga familjen gick och duschade/badade....och låste tydligen ordentligt.
 
Så nu sitter jag här i kylan och kommer inte in. Vill de säga mig något?
 
PS. Telefonen ville rätta utelåst till utröstad...just sayin'
Nu har det varit fullt ös igen i några dagar. I fredags förberedde vi inför lilla julafton samtidigt som vi fick avnjuta en fantastisk show framförd av Stella och Elsalie.
 
Det var dans, trolleri och sång men dekoren var nog det som de lagt ner mest tid på:
 
 
I lördags kom alltså Michaels släkt på besök och vi klarade av första julen. Mycket folk och mycket mat. Penny hade en fantastisk barnvakt i kusin Linn, som lärde henne att mata hundar. Stor succé!
 
 
Idag lekte Elsalie hos en kompis hela dagen så vi stack in till Kungsbacka. Lunch på Tullen, invigning av nya jackan samt inköp av de sista klapparna. Allt hann vi med under några timmar.
 
 
Sedan trillade vi köttbullar inför "riktiga" julafton. 100 stycken blev det. Det känns som om vi är redo nu. 
Ok, jag vet att det till och med finns hurtfriska böcker om hur man tränar med barn och inkluderar dem. Men jag vet inte riktigt om det är min grej. Plankan blir så sjukt tung!
 
Dessutom ser det lite förnedrande ut med någon som vill dra av en byxorna tycker jag.
Efter att Michael varit sjuk i flera dagar och vi har levt i den bubblan samt att jag bakat snuskigt mycket julgodis, kände jag mig idag så instängd och sunkig. Jag till och med trodde att jag också blivit sjuk (det var innan jag fick sovmorgon). Jag behövde komma ut och röra på mig.
 
Så jag trotsade regnet och mörkret, snörade på mig skorna, tog på mig reflexvästarna och lade ner mobilen i en plastpåse. Här skulle springas!
 
Och det kändes som om jag flög fram de första kilometrarna. Spotify valde utmärkt musik, benen var pigga och regnet gjorde mig inte så mycket. Vid fyra kilometer började jag dock känna en illavarslande smärta längst ner i höger vad. Jag fortsatte springa men saktade ner. Nästan hemma efter cirka 500 meter till gjorde det helt plötsligt så ont i vaden att jag var tvungen att stanna. Jag kunde då knappt stödja på benet och linkade långsamt hem.
 
Skit! Den här löpturen skulle ju få mig att känna mig frisk, stark och härlig. Istället ligger jag här med ett ömt ben och känner mig ynklig och gammal. Det är väl nu man börjar gå sönder, så här vid 34 års ålder? Tur att bountybollarna blev så goda!