Igår var vi med om en scen som klippt och skuren för sällskapsresan.
Vi åkte runt med bilen i Mougins för att kika på olika hotell att rekommendera för våra kommande bröllopsgäster. Michael körde eftersom han är mer van vid det hysteriska, franska sättet att köra. Vägarna är smala, men det går bra...ända tills gps:en visar in oss på en väg där det cirka 20 m in är avstängt med stora stolpar. Det är två, smala passager öppna på var sida.
På bilden ser ni kanske de vita stolparna på var sida om bilen. Vi kör fram och konstaterar att det inte går, att det antagligen bara är passage för mopeder, cyklister och gångare. Vi testar till och med passagen i fel fil, men inser att den är för trång.
Gps:en är påstridig, men vi vänder och kör runt kvarteret till hotellet istället. På väg tillbaka följer vi återigen gps-damen och hamnar då på samma gata, fast från motsatt håll. Skit också tänker vi, stannar och förbereder för backning.
Då kommer det en bil från motsatt håll som håller ganska hög fart på den lilla vägen. Han siktar mot stolparna och vi slutar andas. Han kommer ramma dem! Så utan en tillstymmelse till att bromsa kör han helt sonika igenom...utan att ens toucha OCH i hög fart! Ni skulle ha sett våra miner. Vi såg ju att det var för smalt.
Ordentligt tillstukade inser vi att det är meningen att man ska kunna passera, att det endast är en fransk vägbula, ingen avspärrning av vägen.
Jag får hoppa ur och försöka vinka igenom Michael medan det bildas kö bakom och från andra hållet passerar ytterligare en bil lättvindigt.
Så sjukt! Jag lovar att vi totalt hade cirka 7-8 cm tillgodo på varje sida om bilen, dvs smalare än en parkeringsficka. Där svischade fransmännen igenom. Vi har väl aldrig känt oss så fåniga och svenska...
Där vi såg ett stopp, såg de en passage.
Ja, varenda bil har ju en buckla här, men jag är ändå imponerad av deras körskicklighet.
