Orientering beats obsticle run every day
0kommentarer
Jag gjorde det! Länge har jag nu pratat om och funderat på att testa orientering. Jag sprang när jag var liten, mellan 7 och 14 ungefär, men sedan dess har jag inte rört en karta. Jag insåg idag att jag i princip slutade när banorna inte var snitslade längre, för jösses vad klurigt det var.
Det var Snötrampet i Fjärås som fick ut mig i skogen och det var nog tur att jag inte visste innan hur kuperat det var. Jag gick dubbelvikt höjd efter höjd och varenda kontroll låg högt upp eller djupt ner. Dessutom var det så otroligt mycket mossar och kärr. Jag vadade i isvatten och klafsade i lera upp till låren. Men jag hade jättekul hela tiden!
Det var så mysigt ute i skogen, alla var trevliga och hjälpsamma och det var kul att bli utmanad. Orienteringen tog sig kontroll efter kontroll och i slutet kände jag mig mycket säkrare på vad jag höll på med.
Sedan förstod jag ju vitsen med spikskor och terrängskor. Mina stackars asfaltsskor gjorde att jag bara halkade runt på stenar och rötter. Lite väl klurigt.
Jag var i alla fall nästan hög när jag kom i mål efter 68 min.
Jag vill igen!
Michael och barnen gick knatteknat i lervällingen och inväntade sedan med spänning mig, men efter lite tidsmissförstånd (kort bana betyder inte kort tid i orientering, 3-4km är ju liksom fågelvägen och här var det ju dessutom superkuperat) där de hade tappat både blodsocker och tålamod innan jag visade mig på mållinjen, så hurrades det inte så storslaget direkt. Men efter en hamburgare och muffins vände det och jag kan nog lura dit dem igen. Elsalie verkade taggad.
Så, om jag får till det här med att lämna in på barnpassning samt förhoppningsvis hitta någon som vill hänga på, så kanske jag har hittat en ny hobby.
Kommentera