sjömanshustrun.blogg.se

Idag fick jag ett val som ni som känner mig förstår inte riktigt hade något bra alternativ. Jag fick välja på att åka till simhallen med Penny eller vara hemma och rasta hunden vi passar åt svägerskan.

 

Mot alla odds valde jag hunden. Jag tänkte att jag i alla fall skulle njuta av en power walk i det friska vädret. Efter lite kontrollfrågor till Michael (vad gör jag om jag möter en annan hund? Har han redan bajsat idag?) vinkade jag av honom och Penny medan jag traskade ut på gatan.

 

Minut 0-3: Nisse (hunden) springer backen ner mot havet och jag fylls av glädje. Kul, vi kan kanske ta en löptur tillsammans. Att ha hund är ju kanske en hit ändå.

 

Minut 4-15: Tvärnit vid varje grästuva/staketbit/sten/lyktstolpe/elskåp. Nisse ska lukta, slicka och kissa på allt. I hundra år och jag tappar tålamodet. Vi har nu förflyttat oss lika långt som under valfri promenad med Penny. Hoppet om löptur är ute.

 

Minut 16-20: Jag dör av tristess. Hur länge måste man vara ute?

 

Minut 21-25: ok, nu byttes det friska vädret mot friskt snöfall och jag börjar frysa. Nisse tar god tid på sig vid en rejäl hästskit.

 

Minut 26-40: Gör folk det här frivilligt, flera gånger om dagen? Det är ju helt sjukt. Jag känner att mitt liv rinner förbi mig medan vi stannar var tredje meter innan vi når hemmet.

 

Alltså, det där med att ha hund för att komma ut och röra på sig, vilket ljug. Man kommer ut, visst, men takten är ju i paritet med random rullatorburen 90-åring. Inte mycket till motion, mer mindfulness kanske?