Årets nyårslöfte kom till mig idag
0kommentarer
Det var med lätta steg jag hastade iväg till jobbet i morse. Jag har överlevt hela december utan min käre make. December, den familjigaste av alla månader fylld till bredden av paketinköp, pynt, glöggmys samt lata röda dagar när man förväntas hänga med de närmsta, helst i pyjamas och snygga innetofflor (har jag ju sett i reklamen).
Jag har kämpat på tycker jag ändå. Vi var tre dagar i Vänga över julafton, Elsalie hade en lekdate en dag, vi var bortbjudna på nyår och har haft tre fikadater...ja, det var väl ungefär det hela. Vädret har ju inte heller bjudit upp till dans direkt. Men vi har överlevt. Vi har haft det mysigt...också....mellan tjafsvarven. Penny och jag har ju dessutom varit förkylda i snart fem veckor dessutom, så mitt tålamod är väl inte finemang direkt.
Ändå blev jag så bedrövad när jag hämtade från fritids idag. Elsalie var jätteglad och bad mig vänta medan hon fixade klart en present till mig. En present, vad snällt! tänkte jag. Ja, sa Elsalie, en present för att det har varit så jobbigt för dig de senaste veckorna! Hennes fröken fyllde glatt i att Elsalie hade berättat hur jobbigt jag haft det, hur mycket vi hade bråkat och hur kämpig Penny är....
Åh, den skammen! Stackars barn. Tänk att jag förmedlar den känslan så starkt. Jag.Måste.Sluta. Så, från och med nu så är mitt nyårslöfte för 2016:
Jag ska inte låta min trötthet gå ut över barnen. Aldrig säga i ord att de har en del i min irritation och be om ursäkt när jag osar ilska.
Nu har jag den här lilla pysslade bollen som påminnelse:
Fina, älskade ungar, ni är ju det bästa som finns. Er mamma ska bara skärpa sig lite. ( och tänker inte skriva inlägget om när vi var i Kungsmässan häromdagen och Penny snattade 40 vykort medan jag betalade i bokhandeln, sprang ut ur butiken och slängde ut dem i gången utanför som någon slags memory-flashmobb med 100-tals mellandagsreakunder som publik. Nejdå, jag sparar på den tråkiga, lilla historien...vi åt ju glass också samt hade kramkalas.)
Kommentera