sjömanshustrun.blogg.se

Jag blir så otroligt matt av den här förkylningen Penny har. Nu har hon varit krasslig i över två veckor med undantag av ett par dagar i slutet av Teneriffaresan. Hon snorar, har feber men framför allt hostar. 

 

Hostan gör att hon inte kan sova. Den kommer i våldsamma attacker med cirka 30 minuters mellanrum, ibland tätare. Varje gång vaknar hon upp och vrålskriker. Så jag rusar trappan upp och ner för att trösta, ge lite välling, stoppa i nappen och natta om. Gång på gång, hela nätterna, springer jag och känner mig ensammast i världen. Ibland hinner jag inte ens halva trappan innan det är dags att vända igen. Då är mina superwoman-tankar, som jag brukar peppa mig med, långt borta och jag är bara trött. Trött så att tårarna bränner bakom ögonlocken.

 

Dagarna blir ett töcken och inte heller då sover hon bra. Resultatet blir en otroligt gnällig, klängig och ledsen tjej. Idag tror jag inte att hon skrattade en enda gång. Så sorgligt. Jag har nästan glömt av vilken glad skit hon brukar vara.

 

Igår var sämsta natten hittills, då var hon vaken konstant mellan 22 och 04. Mestadels skrikandes eller jämrandes. Psykisk terror på hög nivå, när man inte kan göra något för att hjälpa henne. Bara hålla om och stryka över håret.

 

Som grädde på moset har Elsalie de senaste dagarna vaknat en eller två gånger per natt och gråtit av mardrömmar. Jag undrar om det är Pennys skrik som går igenom och ger henne hemska drömmar? I natt är stora tjejen dock på utlåning hos farmor, så förhoppningsvis får hon sova gott.

 

Fem omnattningar har detta inlägget tagit mig, så bloggandet får nog ligga lite på is tills vi är ur det här. Deppigt värre!