sjömanshustrun.blogg.se

Nu kommer jag säkert trampa på ömma tår och jag vet att det är livsfarligt att kommentera hur andra gör med sina barn, men jag måste bara få ösa hur mig.

 

Vad är det med föräldrar som sveper in sina barn i bubbelplast och bär dem fram i livet med navelsträngen hårt silvertejpad. Vad är det för ängslig generation av barn som håller på att skapas.

 

Idag var vi inne i Kungsbacka för att Elsalie skulle springa Centimetermaran (ett barnlopp på maratonlängd mätt i centimeter). Det var en massa kringarrangemang och jippo, så vi stortrivdes. Elsalie fick ansiktsmålning, hälsa på utklädda kaniner/lejon, titta på Mojje, agility, dans och gymnastik. Sedan fikades det så klart en hel del. Nummerlappen var på och peppen hög.

 

 

Sedan kom själva loppet. Då slog det mig att det förväntade barnloppet förvandlats till ett barn- och förälderlopp. Det var ju lika mycket föräldrar som barn som tänkte sig att springa de 422 meterna. Dvs de skulle springa med sina (stora!) barn. Vilket så klart skapade kaos. 

 

Nu pratar vi alltså om ett barnlopp på 422 meter runt ett torg på en helt inhängnad bana. Och självklart inte 1-2 åringarna utan 3-7-åringarna, som tydligen behövde hålla handen. Jag tycker att det är vansinnigt. Vad tror man ska hända och vilken självkänsla skapas?

 

Det är ju inte så att någon tvingas springa och vågar man inte så kanske man ska vänta något år tills man vågar? Fast jag är övertygad om att det mest är föräldrarna som inte vågar släppa!

 

Egentligen kunde jag ju skita i detta eftersom Elsalie sprang själv, men det skapade ju kaos. Med bara barn i startfållan kunde man ju ha haft en överblick, men nu var det som en blandad folksamling och de ensamma barnen blev ju lite osäkra när de inte såg något mellan de vuxnas ryggar.

Och hur kul var det med den peppande uppvärmningen inför varje heat. Barnen sträckte på halsarna för att försöka se en glimt av dansen  på scenen men istället fick de glo på vuxenben som lamt svängde till Sean Banan-låten. Nä, fy vad det förstörde!

 

Och som sagt, man MÅSTE inte springa. Det fanns ju hur mycket andra kringgrejer som helst. Ingen barndom blir förstörd om diplomet från centimetermaran 2014 saknas. Vissa gillar inte att springa, låt dem slippa! Vad är nästa steg? Att föräldrarna springer åt sina barn medan de sitter och tittar på och kan få medaljen efteråt ihop med "vad duktig du är som nästan sprang".

 

Nä, alla kan inte vara lucia. Det kräver att man tar på sig något typ av vitt långlinne, ljuskrona och kanske sjunger en sång. Det räcker inte att någon förälder berättar för folk att deras barn egentligen är lucia trots brist på alla attribut. Och många barn vill mycket hellre vara tomte! Låt dem slippa. Aaaaahhh jag blir tokig!!!

 

mvh

 

"perfekta mamman" (OBS ironi)