sjömanshustrun.blogg.se

Det är tydligt att allt vänds upp och ner när en bebis gör intåg i ens liv. Även om det är andra gången för mig så är jag lika tagen på sängen igen. 

 

Ett tag blir man ju till och med lite personlighetsförändrad. I mitt fall tappar jag min förmåga att strukturera och ha kontroll. Michael har fått mindre tålamod. Vi båda har dessutom helt förlorat tidsuppfattningen. Idag blev det extra tydligt allt det här.

 

Vid 12 skulle vi idag infinna oss i Landvetter kyrka för dop av Johan och Annas lilla Kerstin. Inga problem! Trodde vi...

 

Ingen klocka ställde vi eftersom Penny ALLTID vaknar vid 7-7.30 (eftersom 11 dagar gamla bebisar säkert har fasta rutiner...). Hon sov till 9.20! Ok, kanske att vi får lägga på ett kol? Vi duschade, matade, pumpade och packade skötväskan. Sedan började kaoset.

 

Kläder?! Jag har ju såsat runt i väldigt casual outfits här senaste veckorna. Dop innebär ju kanske lite mer uppklätt än morgonrock? Ok, en extremt skrynklig amningsklänning, oprovad med lapparna kvar, slits fram ur garderoben. Smink värdigt en transa smetas på i eftersvettningarna från duschen.

 

Men Penny då? Vi har jättemycket fina kläder ( mycket presenter) i stl 62-68. Inget i 56 som hon har nu. Samtidigt inser vi att vi ju inte köpt doppresent ännu...klockan tickar. Ok, på med en pyjamas (??) vi får ta en snabb sväng förbi Kungsbacka på vägen. 

 

10.30 fräser vi iväg med full packning. Till och med pumpen är med ifall mina bröst kommer att sprängas under ceremonien. Present och outfit till Penny köps på några minuter innan vi snabbt kör vidare ut på E6:an. 

 

Jag laddar glatt upp Landvetter kyrka på iphonens gps och vi kör iväg ganska glada i hågen eftersom vi kommer att ha cirka 10-15 min till godo. Typiskt mig tänker jag, att stressa och oroa mig för att sedan alltid komma före utsatt tid ändå.

 

11.45 äntligen framme! Jag byter kläder på Penny medan Michael packar ur bilen. Han anar dock oråd då vi står på en stor parkering utan någon synlig kyrka i närheten. Han kollar läget och inser att vi är fel. Så jävla fel! Vi har blivit visade till församlingshemmet. 

 

Vi har fortfarande 10 min på oss och vi sladdar iväg. Jag googlar och hittar att Landvetter kyrka ligger på kyrkvägen. Ok, logiskt , in med kyrkvägen Landvetter på gps:en och vi kör efter anvisningarna...och hamnar vid Råda kyrka! Faan! Kyrkvägen finns tydligen u Mölnlycke också och iphonen tyckte tydligen att det var ett bättre alternativ.

 

Nu är stämningen förändrad i bilen. Michael svär och väser. Jag mår illa och är sammanbiten. Klockan är över 12. Sedan hittar vi äntligen kyrkvägen i Landvetter och cirka en kvart sena smiter vi skamset in i kyrkan och hoppas att ingen ska märka den sena ankomsten. 

 

Som tur är vimlar det av livfulla barn och ljudnivån är hög i kyrkan, så jag tror att vi klarade oss. Puh! Så förutom svetten och det stela leendet de första minutrarna, så såg vi nog bara väldigt coola ut som svängde förbi ett dop lite sådär utan ansträngning 11 dagar efter en förlossning....vi låtsas det i alla fall.

 

Nu är vi tillbaka i hemmakläderna. Det är hektiskt det här med att livet fortsätter utanför vår bebisbubbla och att vi då ibland måste göra lite utflykter i vanliga världen.

 

Dopet var i alla fall väldigt fint och mysigt anordnat. Det är första gången jag bevittnar ett heldop, dvs att man doppar ner hela barnet i vatten. Oväntat men kul! Kerstin var hur cool som helst, inte ett ljud sa hon.