sjömanshustrun.blogg.se

Ok, om du är känslig så kan du skippa detta inlägget. För det kommer bli långt, omständigt och med blodiga detaljer.

Ät inte samtidigt som du läser och som sagt Carl, du kan helt skippa att läsa detta.

 

Tisdagen den 10:e september hade vi tid för igångsättningsundersökning på Varbergs sjukhus. Så kvällen den 9:de satt jag och nojjade. Jag har ju tyvärr inte hört något gott om igångsättning och ville verkligen inte hamna där.

 

Hur lugnar man då sina nerver? Jodå, på sämsta tänkbara sätt genom att googla. Fy faan vad mycket skit det finns därute. Bland annat hittade jag en forskningsrapport som säkerställt koppling mellan ett av de ämnen man ger vid värkstimulering och cp-skador...Precis vad man vill läsa... Jag vågade inte ens berätta för Michael om vad jag läst.

 

Eftersom nerverna var på spänn så var det svårt att gå och lägga sig, det var nog runt halv 12 som jag kom i säng. 

 

00.30 går plötsligt vattnet! Det känns verkligen som att man kissar ner sig, men det går ju inte att stoppa. Både jag och Michael blir helt uppjagade och han går bara runt och fånflinar. 

 

Jag ringer förlossningen för att kolla med dem vad jag ska ha koll på nu, typ färg på vattnet, lukt etc. Jag har inga värkar och försöker intala mig att det fortfarande kan dröja flera dagar. Fast jag börjar ju hoppas att kroppen kan komma igång själv utan hjälp. Förlossningen råder oss att försöka sova...

 

Vi ringer dock Lotta, Michaels mamma och ber henne sova hos Elsalie ifall vi måste åka in. Tur det, för klockan två börjar värkarna köra igång. Först bara molande och krampande, inte särskilt ont alls. Bara spännande vid det här laget. Jag fotar ett sista magkort för arkivet.

 

 

Lotta kommer och jag tänker på Elsalies segdragna ankomst och börjar därför trycka i mig gamla pannkakor från kylen. 

 

Eftersom jag inte har så ont tycker jag att vi kan ta det lite lugnt. Michael trycker dock på att vi ska åka och Lotta väser från nerevåningen "Åk nu!". Så vi åker. Vi kan ju likaväl sitta där vänta som hemma. Jag vill ju inte skrämma Elsalie.

 

I bilen börjar det kännas på riktigt och redan på E6:an vädjar jag om nåd. Jag biter ihop så gott jag kan och försöker ligga ner i framsätet.

 

Vid 4 är vi inne. Jag tar en värk i entrén och några i korridoren innan jag äntligen når vårt rum. Lustigt nog exakt det rummet som vi fick kika på under visningen i juni. Det kändes lite tryggt. 

 

Värkarna är tuffa nu och barnmorskorna frågar hur jag tänkt kring smärtlindring. Jag säger att jag helst inte vill ha ryggmärgsbedövning, men att jag aldrig fick koll på lustgasen förra gången. Sterila kvaddlar mumlar jag även något om. Jag tog ju det med Elsalie, vilket hjälpte men faan vad ont det gör att ta dem..,

 

Jag och Penny undersöks. Jag är öppen 6-7 cm och hon mår bra. Då är det första gången jag börjar få hopp om en kort förlossning.

 

 

Sedan börjar smärtan bli starkare och starkare. Jag blir dock väldigt bra coachad med lustgasen, som ju faktiskt funkar! Hemligheten är ju visst att ta den i tid och att andas djupt! 

 

Två timmar senare är jag öppen 9 cm och funderar på hur man kan ha så ont och fortfarande leva. Det gör osannolikt ont och dessutom rotar barnmorskan runt i mig för att "trycka undan den lilla kanten som fortfarande ligger i vägen för Pennys huvud". Aj som faan! Jag suger lustgas och vaggar med höfterna för glatta livet.

 

Nu börjar klockan bli runt 6.30 och de har äntligen fått mig att ställa mig på knä lutad mot sängens upphöjda huvuddel. På två skärande värkar känner jag hur Penny rasar ner och jag får ganska snabbt lägga mig igen. 

 

Nu är det dags att krysta på allvar. Och vi pratar RING OF FIRE! Det är nu man vill använda sig av alla de klassiska metaforerna "skita ut en tvåsitssoffa", "trycka ut en melon ur ett äggstort hål" eller varför inte "som att ligga med en mixerstav".... Jag ber till Gud att jag inte ska spricka för mycket. Och jag får hjälp med varma handdukar och handgrepp. Barnmorskan Charlotta styr allt och jag känner mig trots allt ganska trygg. Även om hela kroppen vrider sig av smärta.

 

Efter några minuter säger de plötsligt att barnet måste ut på nästa värk. Hjärtljuden har gått ner och det får inte ta för lång tid. Obehagligt nog tar då min kropp en paus. Värkarna som kommit så regelbundet och starkt slutar. Jag blir stressad och känner mig maktlös. Minuterna segar sig fram och tillslut kommer den, den förlösande krystvärken. Och ut kommer hon, vår lilla Penny, med navelsträngen runt halsen och lite blå. Men vi hör skriket och vad underbart det där första ljudet är. Klockan är 6.54 och vår bebis är ute!

 

De visar upp henne och frågar om vi ser att det är en flicka. Så oväntat eftersom vi verkligen trodde att det var en kille. Åh vad Elsalie ska bli glad hinner jag tänka och får upp Penny på bröstet. Michael klipper navelsträngen och jag börjar andas ut.