sjömanshustrun.blogg.se

Åh vad jag avskyr den sista kvällen innan Michael ska åka. Det ligger så mycket förväntningar och ruvar. Man måste ju passa på eftersom vi inte ses på en månad. Man ska mysa, äta fantastiskt, gärna ligga med varandra och bete sig extra kärleksfullt. För det är ju sista chansen. Lägg där också till att gå igenom listan på alla praktiska saker som man ska ha gjort (ta upp båten, betala räkningar, ta in studsmattan....) för det blir svårt för mig att fixa själv.

 

När man känner sådana förväntningar på en kväll så blir det oftast tvärtom. Allt det där borde vi ju redan ha gjort, i alla veckor Michael varit hemma. Inte komprimera till en enda kväll. Så jag genomlider bara de sista timmarna. Jag sitter ju till och med och tänker att det hade varit lika bra om han åkte direkt och inte nästa morgon. Så att vi blir av med det bitterljuva, långsamma farväl:et som jag ändå inte kan hantera. 

 

Nu nu har han åkt och det är så tomt. Så tyst. Det märks att han varit hemma extra länge för jag har ju vant mig vid att vara två hela tiden. Att ha varandra att luta sig mot. Nu ska jag fixa biffen själv (bokstavligt eftersom det är Michael som lagar all mat). Det kan bli en torftig månad...Sedan ska jag riva av ett 4-årskalas, några babysim, bebisnätter, handling, städning och förskolepassningen alldeles själv. Shit, jag har blivit lite bortskämd så nu är det dags att vakna upp. Wish me luck!