sjömanshustrun.blogg.se

Det är helt otroligt hur bra och fort den här första ensamma fyraveckorsperioden har gått. Ärligt talat trodde jag att det skulle bli mycket jobbigare. Jag har ju max gråtit två gånger av trötthet och det är väl inte mycket för en ensam småbarnsmorsa med amningshormoner som ska fixa hämtning, lämning, mat, blöjor och så lite kalas på toppen? 

 

Vi brukar alltid benämna de olika veckorna i den ensamma perioden på följande sätt:

 

Första veckan: Åh-vad-skönt-att-vara-själv-veckan

Här njuter jag av att vara själv, bestämma allt och få egentid. Michael får komma till sitt älskade hav och jobba igen. Ett jobb han trots allt trivs med. Den här veckan går oftast jättefort.

 

Andra veckan: Ok-nu-är-det-väl-ändå-trist-att-vara-isär-veckan

Nu får man rusta för att det ju faktiskt är fyra veckor vi ska vara isär och det är ju inte så kul. Man har ju dock kommit in i sina respektive ensamma liv och försöker att inte tänka så mycket på att vi inte kan ses. Den här veckan går betydligt långsammare.

 

Tredje veckan: Fy-faan-den-här-skiten-tar-ju-aldrig-slut-veckan eller jag-har-glömt-av-hur-han-ser-ut-veckan

Den här veckan är den värsta. Fortfarande långt kvar innan man ses och man är trött på att vara själv. Saknad, saknad, saknad.

 

Fjärde veckan: Oj-vad-fort-det-gick-veckan

Helt plötsligt kommer den sista veckan och panik utbryter. Nu måste jag ju ta tag i allt jag skulle göra när Michael var borta! Jag måste skärpa mig, raka benen och ta bort klädhögarna i sovrummet. Helt plötsligt kan jag vilja att han ska komma hem någon dag senare just för att jag inte har hunnit byta sängkläder eller städa undan allt godispapper som avslöjar mitt usla levene.

(Denna veckan är även informellt kallad sexveckan eftersom man inser att man snart kan få till det och det väcker ju känslor...)