sjömanshustrun.blogg.se

Om man bortser från det där att dela sitt liv med någon och allt  med kärlek och så, vet ni när man känner sig som allra ensammast i sitt sjömanshustruliv?

 

Jo, när man sent på söndagskvällen, efter en lång bilfärd, kommer hem till ett släckt och låst hus. Regnet öser ner, vinden viner och ens två barn stensover i sina bilbarnstolar. Lägg till att bilen är fylld av packning och du själv är väldigt kissnödig. 

 

Du får börja med att bära in en ledsen/arg fyraåring som inte vill lämna den varma bilen. Skala av henne kläderna medan man hör bebisen vakna där ute i ensamheten. I säng med den stora, rusa ut till bilen till ljudet av gråtattacker som handlar om att det inte serverats någon kvällsvälling innan läggdags. Svettig hämta bebis, som också gråter, trösta med napp. 

 

Springa ut i det ökande regnet i tre-fyra omgångar för att få in all packning medan båda barnen gråter. Det hade varit lite skönt med en hjälpande hand här faktiskt...

 

Nu ligger jag dock i sängen och båda barnen sover. Jag borde dock ha gått ut med soporna innehållande fredagens fiskbullerester, men jag orkar faktiskt inte! Klart slut!