sjömanshustrun.blogg.se

Tur att jag och Michael är av samma skrot och korn när det gäller fester. Att vi alltid vill göra det stort. Mycket folk ska det vara och fixat runt om. Vi planerar, stressar och ryker ihop lite. Men vi har kul under processen!

 

Elsalies barnkalas med 17 barn, lilla julafton med 16 personer och nu nyårsfest med 17 personer. Tur att vårt hus är som gjort för mycket sällskap och att vi slog på stort när vi flyttade in och köpte det största bordet vi hittade.

 

Nu har vi dukat inför imorgon.

 

 Vi har till och med ansträngt oss med servetterna.

1. Den genomskinliga plasthinken vi fick att transportera de ärvda bilarna från kusin Viktor i. Systrarna slåss om den. Hinken har använts flitigt som väska, man kan stå i den, kasta den, banka på den och framförallt så kan man sätta den på huvudet.

 

2. Den rosa, ulliga grisen som både låter och rör sig. Den ska hela tiden vara igång och hon bär runt på den, som en bebis. Stänger vi av den kommer hon genast och pekar uppfordrande på den och oss, så att vi ska sätta på den igen. Penny är en otroligt stolt grisägare som visar upp sin skatt ordentligt för alla som kommer hit.

 

3. Här kvalar min och Michaels klapp in. Vi fick ärva en gammal Skoda pickup av mamma och pappa. Jag bara skrattade när pappa frågade om vi ville överta den, men efter överläggning med Michael insåg jag att vi ju verkligen kan behöva två bilar även under vintern nu när jag ska börja jobba. Vi tog den och har redan hunnit använda den tre-fyra gånger, när vi annars skulle varit låsta. Söt är den också!

 

Igår kom snön äntligen till Onsala också. Medan jag stångades med andra nyårsshoppare på systemet och Ica, var Michael och flickorna på skogspicknick i det ymniga snöfallet.

 

Ni ser de här sötnosarna.

Oj oj oj vad piano var roligt! Kan vi ha fått en musikalisk dotter? Vi håller tummarna hårt och skrålar tondövt med.

 

Jag gick ut till uterummet för att träna lite och mjuka upp vaden. Övriga familjen gick och duschade/badade....och låste tydligen ordentligt.

 

Så nu sitter jag här i kylan och kommer inte in. Vill de säga mig något?

 

Nu har det varit fullt ös igen i några dagar. I fredags förberedde vi inför lilla julafton samtidigt som vi fick avnjuta en fantastisk show framförd av Stella och Elsalie.

 

Ok, jag vet att det till och med finns hurtfriska böcker om hur man tränar med barn och inkluderar dem. Men jag vet inte riktigt om det är min grej. Plankan blir så sjukt tung!

 

Efter att Michael varit sjuk i flera dagar och vi har levt i den bubblan samt att jag bakat snuskigt mycket julgodis, kände jag mig idag så instängd och sunkig. Jag till och med trodde att jag också blivit sjuk (det var innan jag fick sovmorgon). Jag behövde komma ut och röra på mig.

 

Så jag trotsade regnet och mörkret, snörade på mig skorna, tog på mig reflexvästarna och lade ner mobilen i en plastpåse. Här skulle springas!

 

Och det kändes som om jag flög fram de första kilometrarna. Spotify valde utmärkt musik, benen var pigga och regnet gjorde mig inte så mycket. Vid fyra kilometer började jag dock känna en illavarslande smärta längst ner i höger vad. Jag fortsatte springa men saktade ner. Nästan hemma efter cirka 500 meter till gjorde det helt plötsligt så ont i vaden att jag var tvungen att stanna. Jag kunde då knappt stödja på benet och linkade långsamt hem.

 

Skit! Den här löpturen skulle ju få mig att känna mig frisk, stark och härlig. Istället ligger jag här med ett ömt ben och känner mig ynklig och gammal. Det är väl nu man börjar gå sönder, så här vid 34 års ålder? Tur att bountybollarna blev så goda!

 

Idag hittade Elsalie tatueringar i sin tredje skattjakt i sagokalendern. Så vi körde loss. Hon fick både "broder Daniel-stjärnor" vid kindbenet, hjärta på armen samt ett armband. Jag hade också köpt de nya, trendiga vuxenfejktatueringarna i metallic så även jag kostade på mig ett armband.

 

Elsalies nya nattklädsel:

 

Trots att Michael är sjuk lyckas vi vara en smula produktiva ändå. Igår fick Elsalies rum en uppiffning när nya hyllor sattes upp. Hon älskar när vi fixar hos henne och gick loss i staylingen.

 

Ok, jag är väldigt mycket för att julen är barnens högtid. Att det är på deras villkor och för deras skull. Vi köper nästan bara julklappar till barnen och jag har inga problem med att Elsalie sköter pyntandet. Tills vi kom till granen...

 

 

När hon glatt konstaterade att granen var färdig så här, så slog min fåfänga bakut. Så jag pyntade klart den när hon var på förskolan. Någon måtta får det vara ändå.

 

Hon har ju ändå fått fria händer med pepparkakshuset.

 

En är sjuk och en har en helt fantastisk frisyr.

 

Åh vilken fantastisk start på Michaels hemmaperiod! Julfest, date och pysselsöndag.

 

Gårdagen blev så härlig! Vi kunde inte riktigt tro på att vi skulle få en egen stund på stan förrän vi steg ur bilen vid Järntorget. Pronenaden fram till indiska Maharani kändes magisk och pirrig.

 

Maten var helt otrolig. Så mycket smaker och spännande kombinationer. Inte vad jag förväntat mig och en grymt bra överraskning. Det blir fler besök!

 

Sedan väntade "Meningen med livet" på Draken, Alex och Sigges show. Kul och väl värt att se. Så mysigt att få gå ut tillsammans, prata över en middag och skratta ihop till en föreställning. Nykär nu!

 

Att Penny hade det superbra hos faddrarna var ju också skönt. Hon somnade sedan lite konstigt lätt. Hm, Cecilia och Peter nu har ni öppnat Pandoras ask och vi har sett hur bra hon trivs hos er....

 

Idag har jag istället tagit mig ut till obygden och Sammels gård för att binda en julbock av granris. Stick-/pysselgänget körde loss bland riset och jag fick till slut med mig en bock hem.

 

Spontan date-night på gång!

 

Jobbig stämning här hemma när jag, efter jobbets julfest igår, kom hem kvittrandes att jag hade haft sååå roligt och sedan vaknar upp med den här herpesläppen....

 

Nu har vi gjord veckans goda gärning och kan möta helgen med rena samveten.

 

Vi var på Kungsmässan när Penny började flirta med en äldre tant med rullator. De skojade med varandra och till slut började också jag prata lite med henne. Hon hade handlat och skulle promenera hemåt till Kolla, som ju ändå ligger en bra bit bort.

Vi sa hejdå, men bara efter några meter tänkte jag på regnet och den gamla tanten som hasade sig fram böjd över rullatorn.

 

-Vi kör hem henne, sa jag till Michael och började jaga efter tanten. Det visade sig att hon hade några ärenden kvar och jag ville inte stressa hennes, så jag stalkade henne länge när hon handlade och lååångsamt betalade allting med kontanter, som en efter en skulle plockas upp, kontrolleras och sedan ges under nästan ritualmässiga former. Här börjar jag ju bli lite uttråkad och funderar på att strunta i det. Jag kanske bara kommer att skrämma henne, som att jag ska råna henne?

 

Men jag skärpte till mig, knackade henne på axeln och erbjöd skjuts. Hon blev så glad!

 

Så vi bestämde träff vid utgången och tjugo minuter senare hade vi baxat in både barnvagn, rullator och påsar i bilen.

 

När vi närmade oss Kolla visade sig dock att hon inte riktigt visste exakt var hon bodde...dvs inte hur man körde dit i alla fall. Då började jag ångra mitt tilltag lite. Vem vet, hon kanske var på rymmen från ett äldreboende? Michael var dock, vis av sin taxierfarenhet, lugn och vi kom tillslut fram.

 

Kul ändå att man ibland ändå tar sig tid och gör sådant som jag ofta bara tänker. Särskilt som att hon verkade så ensam och kanske mest njöt av att få prata med någon ett tag. 

Idag kom världens gulligaste brev till Penny!