Har varit så sjukt sugen på pizza i några dagar nu, särskilt kebabpizza. Idag passade det så bra eftersom vi först skulle på drop-infika på Elsalies skola efter jobbet och själva matlagningstiden på eftermiddagen åts upp av visning av höstens målaralster och olika filmvisningar på barngrupper där man på sin höjd känner igen 3 stycken. Morotskakan satt dock som en smäck.
 
När vi hämtade ut den väl genomtänkta pizzan (hälften vesuvio, hälften kebabpizza) spreds en oemotståndlig doft i bilen och saliven rann till.
 
Väl hemma utbröt kaos. Stora tjejen HATAR tydligen pizza och äter endast en minibit avskrapad pizzabotten från Vesuviohalvan medan lilla tjejen vräker i sig pizzasallad men börjar gråta när jag säger att hon också måste ta lite av pizzan. Hon slickar lite på en avskrapad kebabbotten, lägger sig ner på golvet med tårar rinnande och skriker:
 
-Jag tål inte pizza!
 
Poppis, verkligen!
 
Jag då, som fantiserat om kebabpizzan sedan beslutet igår, upptäcker till min fasa att jag glömt det viktigaste; såsen vid sidan av (alt. Ingen sås)! Jag kan bara inte äta kebabsås! (Hm, undra varför barnen är så kräsna...)
 
Så en knapp fjärdedels Vesuvio fick jag äta till en skrikkavalkad och nu sitter jag här och känner mig så blåst på konfekten. Barnen är dock supernöjda och sitter och käkar ostmackor för glatta livet. Suck!
Vet att jag inte borde avslöja exakt hur ansvarslös förälder jag är men, men... Vår lördag bjöd på lite väl mycket roligheter under för snålt tilltagen tid.
 
Handboll 8.30-10, gympa 10.45-11.30 och bowlingkalas för Elsalie 13-15 samt övernattningsbesök av Josefine med barn. Kul, men stressigt!
 
För att få i barnen något litet av substans innan kalaset förberedde jag vatten i en kastrull innan gympan, så att jag snabbt kunde koka lite tortellini när vi kom hem därifrån. Elsalie skulle för första gången vara hemma själv dessa ca 55 min och vi gick igenom hur hon kunde ringa mig på FaceTime vid nödfall.
 
På väg hem från gympan tänkte jag knapra in ytterligare på tiden och ringde stortjejen för att be henne sätta på plattan. Hon svarade lite förvånat att hon ju redan hade ätit...
 
Jag hade alltså av misstag och vana inte bara hällt upp vatten i kastrullen utan också satt på plattan innan jag åkte...
 
Som tur är har jag en supersjälvständig tjej som helt sonika såg det som en uppmaning till henne när vattnet började koka. Hon hällde i pastan, kokade, hällde av i durkslag och blandade med smör. När jag kom hem var plattan avstängd och disken iplockad i diskmaskinen! Inte illa va?
 
Så nu inser jag att hon växt en bit till, min stora, lilla tjej. Inte för att jag vill att hon ska hålla på med spisen i min frånvaro direkt...men jag vet att hon kan!
 
Eftersom jag är i London nästa helg och Michael åker till jobbet i veckan, så firar vi Elsalie idag. Den elfte fyller hon 7, men protesterade inte direkt när vi sjöng för henne redan idag.
Paketskörden var skral, endast ett litet och tunt paket. Där i låg en lapp som blev starten på en skattjakt. Först till tvättmaskinen, sedan gästrummet, därefter marsvinsburen och där blev hon uppmanad att ta på sig skor och jacka.
På dörren hängde ett snöre som hon uppmanades att följa. Så vi drog ut i regnet och mörkret. Idén var kanske bättre i tanken än i verkligheten...glömde liksom av att det var november. Efter lite detour till klätterställningen så kom hon slutligen fram till förrådet.
Och här har hon precis upptäckt cykeln:
Lyckat ändå! Sedan frukost med varm choklad, efter den regnpromenaden.
Är på tjänsteresa i Slovakien. Mitt företag har en fabrik här och jag borde kanske hänga här lite mer frekvent, men när det i princip tar en dag att resa hit och en dag hem, så prioriterar man bort just den här resan. När klockan ringde 4.20 igår så var min enda glädje att jag i alla fall fick ta på mig nya kavajen och känna mig lite fräsig.
Flyg till Berlin, superkort transfer med byte av terminal fick upp pulsen lite, sedan flyg till Budapest och som härlig avslutning 2,5 timme taxi in i Slovakien innan jag landade i lilla, gråa Roznava. Tyvärr är denna plats inte mycket att skriva hem om. Hotellet "black eagle" möter en med otroligt, huvudvärksframkallande, inpyrd rökdoft. Rummen är ok. 70-talsstandard men är inte rökiga i alla fall. Efter en ganska smaklös lunch på "tre rosor" där jag gav mig på risotton eftersom vegetariskt känns bäst i länder med kanske inte full fokus på ekologisk kött och bra djurhållning, kände jag mig lätt illamående och så trött. Jag och min kollega jobbade några timmar på hotellet, som har förvånansvärt bra wi-fi! Sedan tänkte jag att jag skulle vara lite "Martina haagsk" och uppleva staden med löparskorna på. Det gick väl sådär... Förutom att alla trottoarer är otroligt slitna och man måste hålla blicken i backen för att inte snubbla, så verkade de sluta lite hipp som happ och efter några återvändsgränder i områden jag kanske inte kände mig supertuff i, så hittade jag en fotbollsplan att springa runt istället. Inte mycket till sightseeing.
Jag kom ut i alla fall och fick lite luft innan det leverantörsmöte som väntade på kvällen med avslutande middag på "tre rosor" igen...smask! Idag blir det fabriksbesök och möten halva dagen innan vi påbörjar resan hemåt igen. Är en så mesig resenär, längtar redan efter svenskt kaffe och god mat. Jag är för evigt dömd till svennesemestrar. Är det någon mer än jag som är resetönt och inte kan slappna av på gråare ställen än Borås?