Som traditionen bjuder är vi nu lite krassliga i familjen när pappan åker på jobb. Jag tar varit hängig hela midsommarhelgen och i måndags natt var det Pennys tur att ta över stafettpinnen. Otrolig tajming!
 
 
 
Så jag vobbar och pusslar lite för att få ihop det. Tur att jag har en pappa som är pensionär och som trots årets stressigast tid (höskörd på ingång) förbarmade sig några timmar på förmiddagen idag. 
 
Imorgon blir det dock värre och jag får ställa in barnmorskebesöket om inte Penny blir helt bra igen. Men, men man får ta det onda med det goda. Inställda möten betyder att man ostört får jobba med en del surdegar som gottat till sig under våren. Igår kan ha varit effektivaste arbetsdagen på flera månader. Skönt att få undan saker när jag snart skall gå hem!
 
Jag har också hunnit med 2x30 min i sällskap med bollen. Det är inte fy skam.
 
 
Penny börjar dock repa sig och det var en helt annan tjej dom mötte mig när jag kom hem vid lunch idag.
 
 
Långt ifrån den Penny som igår inte ens orkade resa sig från soffan när hon blev kissnödig. Hon sa bara lite matt: - Nu kissar jag. Så jag har tvättat soffkuddsöverdrag och filtar på min "hemmadag", vilket kanske ändå var dags för?
 
Håll tummarna nu, febern är ju borta, orken tillbaks och nu väntar vi bara på aptiten. 
Oj vad tufft det blev att rivstarta ensammånaden med en långhelg. Det känns som om både barnen och jag knappt orkar hålla ihop innan den "riktiga" semestern.
 
Varje måltid upprepas på exakt samma sätt:
  • jag lagar mat 
  • barn frågar: - vad blir det till middag?
  • jag berättar vad det blir
  • barn svarar: - Det gillar inte jag! Samt lämnar köket besviket och argt
  • jag meddelar att det är färdigt
  • barnen skriker i mun på varandra: - jag sitter bredvid mamma!
  • ett/båda barnen börjar gråta för att de blir missnöjda över bordsplaceringen
  • jag langar upp mat under högljudda rop om att jag tydligen ska ta LITE!
  • jag försöker äta medan barnen omväxlande berättar hur äcklig maten är, alternativ lämnar för att göra något roligare (LÄS: bajsa)
  • måltiden av slutas med att något barn gråter för att jag berättar hur många tuggor till som måste  tas och mellan tårarna frågar de om de får efterrätt
  • de får äntligen duka av och rusar på fjäderlätta ben till diskbänken som att de undgått dödsstraff
Detta repeteras lunch och middag varje dag, alltså VARJE DAG! Och det är ju inte så att jag inte ansträngt mig. Nä då, här har stekts pannkakor (tydligen för tjocka), gjorts lasagne, smoothies och minihamburgare (PÅ SPETT FÖR I HELVETE )!
 
Om man googlar otacksamhet kommer det då upp en bild på mig och barnen vid matbordet? Eller är jag bara känslig och gravidhormoniell? 
 
Bara 3,5 veckor kvar innan Michael kommer hem och räddar mig...
ps. Har jag sagt att barnen inte äter någon typ av hämtmat, alltså inte pizza, sushi, Thai eller annat som skulle kunna ge mig sinnesfrid. McD räknar jag inte som riktig mat...
I år måste vädret slagit fördomsrekord på midsommar. En jättefin förmiddag så att man får upp hoppet, binder kransar och tänker att man nog inte behöver packa med sig regnjackan ändå. 
 
 
Jag köpte två färdiga kransar till tjejerna, men Elsalie tyckte att jag absolut måste ha en också, så då band jag en med rosorna i rabatten. Och herregud jag som är så opysslig och noll procent scrap-booking-människa fick till denna! Som Penny snodde redan efter 5 minuter.
 
 
Glada i hågen drog vi till Sara och Marcus för firande. Vädret höll sig under lunchen
 
 
Men sedan brakade det verkligen loss! (Och jag slutade tydligen fota) Vi flyttade bord, tömde markiser och bytte dyngvåta kläder på barnen på löpande band. Men det var så mysigt och klassiskt ändå! Vi bangade arrangerad stångdans och körde hemmavariant runt ett parasoll till någon tveksam midsommar-playlist. Tyvärr var vi vuxna otroligt risiga på både texter, melodi och rörelser men barnen verkade inte bry sig om våra tillkortakommanden och jag tänker absolut parkera detta i "vilka fina minnen vi skapar åt barnen"-facket!
 
Mätt och väldigt glad över den fina dagen och kvällen fick jag sedan hjälp att bära in mina sovande barn i bilen. Väl hemma fick jag själv ta sats och känka in dem. Penny gick fint men Elsalie är ju lite tyngre...Väl i hallen vaknade den tidigare helt medvetslösa tjejen och undrade varför jag flåsar så... Då fick hon gå resten själv!
 
Tack Sara och Marcus för den härliga dagen!