Hon är här igen och jag är som nykär. Hon lindar mig runt lillfingret och jag ger efter för allt.
Därför har vi ätit glass INNAN maten, jag har tittat på en 40 min "show" på studsmattan och nu äter vi middag framför filmen Modig. Kärlek gör en svag...
Snart, snart, snart kommer Michael hem och det ska bli så underbart. Jag känner mig helt slutkörd just nu. Det är otroligt mycket mer tempo nu när Penny är så rörlig samt att hon varit så missnöjd den senaste tiden. Det mjölkar verkligen energi ur en! Att vi oftast startar dagen vid 6 och är uppe cirka tre gånger per natt är väl inte heller direkt vilsamt.
Så jag har börjat känna mig farligt trött när jag kör bil. Jag slumrar när jag försöker se på tv eller läsa och för att motverka så häver jag i mig kaffe och glass.
Så det var helt underbart igår när min svärmor Lotta kom förbi och tog med sig Penny i två timmar. Jag rusade mot sängen, tog ett skutt och somnade nog innan huvudet nuddade kudden.
Mitt enda recept när det känns så här är att hänga med andra vuxna, så jag har verkligen försökt socialisera senaste dagarna. I torsdags kom ju min syssling och hennes lille Ville, med de mest fantastiska ögon jag har sett. Vilken goding!
I fredags spontanbokade jag lunch med min syster och hennes Carl och när jag ändå var i Göteborg så svängde jag förbi jobbet. Jag springer ju inte direkt ner det stället med besök, så det var verkligen dags. Tyvärr var många sjuka, på möte, på semester eller på tjänsteresa så jag fick inte träffat riktigt så många som jag hade tänkt mig.
På fredag kväll gick vi en sväng till grannen Maria, som hade en grilltillställning. Jag fick en fantastiskt god Margaritha och hängde tills Penny kändes alldeles för trött.
I lördags hade jag lite panik på morgonen för att dagen bredde ut sig helt obokad och Penny var otroligt gnällig. Så jag bjöd in mig till grannen igen på bebislek och eftermiddagen blev sedan räddad av Åsa. Vi åkte till Mölndal och fick sällskap, fika och underhållning.
Ni hör ju, det är nästan sjukligt hur mycket jag har behov av sällskap så här i slutet av min ensammånad. Jag är så trött och orkar inte roa Penny, så hon blir gnälligare och gnälligare och hamnar i en ond spiral.
Idag ska jag äntligen hämta Elsalie och det känns så fantastiskt. Eftersom hon har sommarlov ifrån förskolan så har varit hos sin pappa i två veckor. Helt olidligt! Jag försöker att stänga av känslorna för att överleva, men det funkar ju aldrig så bra. Men i eftermiddag ska jag äntligen få krama om henne igen! Det är verkligen kämpigt att inte alltid få ha henne hos oss.
Penny kommer nog också bli helt till sig av glädje med tanke på hur glad hon blir av någon random unge hon får syn på i tex affärer.
I torsdags testade vi tofs. Inte helt lyckat kanske?
Snart ska jag in till Göteborg och luncha med min lillasyster. Det känns nästan lite högtidligt nuförtiden med storstaden. Så jag har klätt upp mig efter bästa förmåga. Hur ser modet ut i stan egentligen, bland vanligt folk som faktiskt jobbar? Här hemma blir det ju mycket shorts, linne och mjuka kläder...
Här försöker jag posa mitt bästa, men det vill sig inte riktigt ändå. Jag skulle behöva en kurs i selfies.
Det ska bli skönt att lufta sig lite i alla fall och spana på folk ute i världen.
Snart ska jag in till Göteborg och luncha med min lillasyster. Det känns nästan lite högtidligt nuförtiden med storstaden. Så jag har klätt upp mig efter bästa förmåga. Hur ser modet ut i stan egentligen, bland vanligt folk som faktiskt jobbar? Här hemma blir det ju mycket shorts, linne och mjuka kläder...
Här försöker jag posa mitt bästa, men det vill sig inte riktigt ändå. Jag skulle behöva en kurs i selfies.
Det ska bli skönt att lufta sig lite i alla fall och spana på folk ute i världen.
På träningen igår bestämde vi oss för att köra yoga istället för de vanliga blandade småhoppen. Kul att testa något nytt och min kropp behöver definitivt öka sin rörlighet. Maria är duktig och kunnig så hon instruerade oss andra.
Jag har ju testat yoga innan i lite olika forum men inget helhjärtat och om sanningen ska fram så har jag inte tyckt att det har gett mig tillräckligt med träning för den tid det ändå tar. Igår förstod jag att det är för att jag inte lyckats göra positionerna rätt. För när Maria justerade mig och tryckte mina händer och knän så att jag spände upp mig, shit vilken skillnad! Ben och armar darrade av ansträngning i slutet av passet samtidigt som kroppen kändes mjuk och rörlig. Nu förstår jag verkligen att folk blir fast!
Jag är superinspirerad och vill yoga minst en gång i veckan som komplement. Privatlektion kan jag alltså varm rekommendera för nybörjare.
Nu har hurtbullen vaknat efter två veckors snorande och sömnbrist. Idag sov Penny ända till 6.45 vilket gjorde att jag orkade mig ut på en morgonjogg med vagnen. Inte så långt och ganska långsamt, men eftersom jag inte tagit ett löpsteget på över en månad så är jag ändå väldigt glad! Midnattsloppet är inte så långt fram i tiden och jag har ju tagit lite höjd i min anmälan med startgrupp 50-55 min. Bäst att sätta igång!
Idag har jag besökt ett sådant där ställe som man har så mycket föreställningar om. En bröllopsklädesbutik. Och det var spännande och härligt men sjukt mycket mindre magiskt än jag trott. Det kom liksom inte personal rusande med champagne och mjuka fåtöljer att sjunka ner i saknades också.
Nu var jag ju där för att stötta en kompis och inte främst för min skull, men visst gluttade jag. Nästa år är det ju tänkt att jag ska stå och svettas i något vitt, skirt och vackert så det är väl dags att börja fundera på hur jag vill se ut.
Tyvärr fick man inte fota men det fanns en hel del gräddbakelser som Penny gärna ville smaka på och det kändes som rena turen att jag kunde lämna butiken utan missöden.
Annars är jag så glad för alla kompisar som ställt upp som sällskap den här veckan, för Penny är inte riktigt sitt vanliga jag. Hon gnäller och grinar mest hela tiden och är så missnöjd. De starkaste teorierna är väl snuvan, sömnbristen pga snuvan samt tandsprickning. Så tack Maria för i måndags, Hanna för i tisdags och Sara för idag. Utan er hade jag dukat under. Eller i alla fall fått se en hel del fler avsnitt av Babblarna.
Penny kör hårt med mig i alla fall.
Jag har bloggat dåligt det senaste men jag har shoppat desto bättre. Tex en klänning som ser ut som Pennys Pip-tapet.
Jag har också lärt mig att aldrig plocka undan köttfärssåsdisk i nya blusar medan man funderar på om man ska behålla dem eller inte. Efter det måste man nämligen behålla dem och sätta all sin tilltro till tvättmaskinen. Så håll tummarna att den ljus, ljusgröna blusen inte behåller sitt nya orange prickmönster.
Imorgon är det dags för torsdagsträning igen och så kommer min syssling på besök. Dags att börja städa.
Nu har Penny fått min förkylning och herregud vad gnällig en bebis kan bli av lite snuva! Jag blir tokig på missljudet!
Så nu har jag gett upp. Fri tillgång till Ipaden och fruktpureer, varsågod!
Under tiden äter jag kyckling- och mangosallad. Inte fy skam. Mango är verkligen min favoritfrukt! Vore det inte för det klimatosmarta att käka något så långväga samt priset, så hade detta varit en basvara i mitt kök.
Michael är väl ändå för gullig och omtänksam. När jag i förra veckan var krasslig så lade han en beställning på Mathem till mig och igår eftermiddag kom leveransen.
Det var både kul och spännande att se vad han köpt även om de recept han utgått ifrån tyvärr inte var med i leveransen.
Det var en salig blandning av asiatiska ingredienser, barnmat, glass och sallad. Kul med inspiration!
Av bara farten byggde jag sedan ihop Elsalies sängstege, som nu ligger i vardagsrummet som en avancerad lekutmaning.
När man inte vill äta något onyttigt samtidigt som man är förkyld, så är det här den perfekta kvällsfikan.
Det bränner bra i halsen och är ju skitgott!
Här är man borta knappt två dagar och möts av kaos utanför hemmet.
Alla blommor är slagna till marken och haglet ligger i drivor kring huset. Betyder det här att jag inte behöver vattna? *håller tummarna*
Jag har insett att jag är så otroligt snål mot mig själv i vardagen. Jag som annars sätter en stolthet i att aldrig vara snål mot vare sig andra eller mig själv, har insett att jag i smyg missunnar mig vardagshärligheter.
Några exempel:
• Jag tar alltid den kantstötta kaffekoppen och tallriken till frukost. "Det duger fint åt mig" Detta gör att just dessa två är de mest välanvända i hela hushållet istället för att tas till när det verkligen kniper.
• Underkläder! Jag använder alltid fultrosorna, de med mensfläckar och söndertvättat resår. Jag sparar på fintrosorna till "speciellla tillfällen" vilket som småbarnsmorsa aldrig inträffar, så dessa har fortfarande nyköpsveck på sig. Bh:ar ska vi inte tala om, jag kan på allvar använda illasittande saker som ger mig ryggsmärtor eftersom "det är synd att slösa på de nya och fina".
• Jag använder alltid de slöa knivarna. Det vore ju synd om jag någon gång kunde dela tomaterna inte mosa dem...eller? Det är som att jag tror att de vassa knivarna endast får användas vid typ nyårsmiddagen.
• Smink! Jag köper ny maskara i god tid men använder den gamla, torra och klumpiga i cirka 6 månader till.
• linser. Som ovan, jag handlar hem men byter först när ögonen blir röda av smärta från de grusiga gamla.
• Lyxigare matvaror, tex alldeles färsk mango som jag suktar efter och sedan sparar till rätt tillfälle så att jag ofta hittar den längst ner i fruktlådan med stora mögelfläckar på. Otroligt onödigt!
Det finns säkert en hel del annat som jag dumsnålar på.
Så nu har jag bestämt mig för att sluta bete mig så här. Jag ska bli mer som Michael. Han är en mästare på vardagslyx. Finkläderna är på, chokladkartonger slits upp om man är sugen och inget sparas ifall man helt oförhappandes skulle få oväntat finbesök. Om han inte gillar något i sin garderob så rensar han ut det direkt, inte använder "bara hemma".
Om det inte vore för honom skulle vi aldrig dricka upp skumpan som alltid ligger på kylning. Och jag älskar ju när vi gör det en helt vanlig tisdag.
Så mitt första steg blev utrensning av smink och underkläder.
Här är Penny i tros- och strumphavet.
Jaha ja, då ska vi tydligen gå mot mörkare tider igen, som pappa traditionsenligt brukar konstatera.
Min somriga outfit kallar jag sjuk, slutkörd mamma på sovbesök i hembyn.
Penny har i alla fall fått en krans och hänger just nu med morföräldrarna på dans kring stången här i Vänga.
Nu ska jag sova!!
Penny alltså, vilken snäll liten goding hon är ändå. Idag har hon verkligen varit exemplarisk.
Jag vaknade i morse och var hängig. Snuva, huvudvärk och allmänt kass. Jag ställde in torsdagsträningen och väntade in morgonsovstunden. Eftersom det varit lite si och så med sömn den senaste tiden så hade jag inga stora förväntningar. Men då somnade hon på en sekund och sov snällt i 1,5 timme. Jag fick lite kraft och åkte in till Kungsmässan för bh-jakt.
Tuttarna gör ju verkligen en resa genom graviditet, amning och viktuppgång/nedgång så jag har insett att väldigt få av mina bh:ar verkligen passar och min rygg brukar ganska snart säga ifrån om något är fel med stödet. Så ut med det gamla och in med det nya. Penny fick snällt sitta och titta i provrummet när hela Change-utbudet provades igenom för att fastställa min nya storlek. Hon log, skrattade och charmade personalen. Så nöjd med att pilla på någon galge och en kotte som legat under vagnen.
Efter 5(!) nya bh:ar började jag dock bli svag igen och vi drog hem. Väl hemma var jag helt snurrig av trötthet. Då somnar Penny i vagnen och sover 2,5 timme utan ett knyst
Tack! Jag fick sova lite till och nu ska vi nog klara oss ända tills Vänga där mormor och morfar får avlasta.
Så midsommar får nog tyvärr tillbringas i mitt gamla flickrum. Här ska vilas!
I stan betalar man för att gå på Bikram Yoga och svettas, på landet är det helt gratis att köra styrkelyft med 15-kilos höbalar i högsommarvärme.
Idag är jag hemma i Vänga och hjälper pappa att få in det sista stråna för i år.
Så här tjusigt klädd måste man vara för att inte huden skall bli alldeles uppriven och förstörd. För hö är vasst!
Jag älskar att det är pappas gamla finskjortor som återanvänds till hökörarkläder. Fint återbruk och ibland kan man få tag på någon fräsig relik från 80-talet. Men just den här blå har jag nog haft som "min" sedan 2000 någon gång.
Vi kör hö på det gamla goda sättet med riktiga höbalar. Idag var det lätt då vädret varit så bra och de var torra och fina. Då väger varje bal cirka 15 kilo. Men vissa år är det 25-kilosklumpar som man försöker hiva omkring. Det blir några ton att lyfta totalt och alla hjälper till; familj, släkt och vänner.
Fikar gör vi väldigt spartanskt. De frysta bullarna saknas dock på bilden samt höbalarna som stolar. Det här är min uppväxt.
Nu kommer jag säkert trampa på ömma tår och jag vet att det är livsfarligt att kommentera hur andra gör med sina barn, men jag måste bara få ösa hur mig.
Vad är det med föräldrar som sveper in sina barn i bubbelplast och bär dem fram i livet med navelsträngen hårt silvertejpad. Vad är det för ängslig generation av barn som håller på att skapas.
Idag var vi inne i Kungsbacka för att Elsalie skulle springa Centimetermaran (ett barnlopp på maratonlängd mätt i centimeter). Det var en massa kringarrangemang och jippo, så vi stortrivdes. Elsalie fick ansiktsmålning, hälsa på utklädda kaniner/lejon, titta på Mojje, agility, dans och gymnastik. Sedan fikades det så klart en hel del. Nummerlappen var på och peppen hög.
Sedan kom själva loppet. Då slog det mig att det förväntade barnloppet förvandlats till ett barn- och förälderlopp. Det var ju lika mycket föräldrar som barn som tänkte sig att springa de 422 meterna. Dvs de skulle springa med sina (stora!) barn. Vilket så klart skapade kaos.
Nu pratar vi alltså om ett barnlopp på 422 meter runt ett torg på en helt inhängnad bana. Och självklart inte 1-2 åringarna utan 3-7-åringarna, som tydligen behövde hålla handen. Jag tycker att det är vansinnigt. Vad tror man ska hända och vilken självkänsla skapas?
Det är ju inte så att någon tvingas springa och vågar man inte så kanske man ska vänta något år tills man vågar? Fast jag är övertygad om att det mest är föräldrarna som inte vågar släppa!
Egentligen kunde jag ju skita i detta eftersom Elsalie sprang själv, men det skapade ju kaos. Med bara barn i startfållan kunde man ju ha haft en överblick, men nu var det som en blandad folksamling och de ensamma barnen blev ju lite osäkra när de inte såg något mellan de vuxnas ryggar.
Och hur kul var det med den peppande uppvärmningen inför varje heat. Barnen sträckte på halsarna för att försöka se en glimt av dansen på scenen men istället fick de glo på vuxenben som lamt svängde till Sean Banan-låten. Nä, fy vad det förstörde!
Och som sagt, man MÅSTE inte springa. Det fanns ju hur mycket andra kringgrejer som helst. Ingen barndom blir förstörd om diplomet från centimetermaran 2014 saknas. Vissa gillar inte att springa, låt dem slippa! Vad är nästa steg? Att föräldrarna springer åt sina barn medan de sitter och tittar på och kan få medaljen efteråt ihop med "vad duktig du är som nästan sprang".
Nä, alla kan inte vara lucia. Det kräver att man tar på sig något typ av vitt långlinne, ljuskrona och kanske sjunger en sång. Det räcker inte att någon förälder berättar för folk att deras barn egentligen är lucia trots brist på alla attribut. Och många barn vill mycket hellre vara tomte! Låt dem slippa. Aaaaahhh jag blir tokig!!!
mvh
"perfekta mamman" (OBS ironi)
Det var mycket svårt att se barnen för alla vuxna.
Ni som varit föräldralediga vet att den största tiden hemma går åt att fundera ut det bästa distraktionssnackset, dvs bebissnacks som tar tillräckligt lång tid att äta för att ge föräldern tid (ni vet diskastädaplockakissaätakläsigpackaväska....), gott men inte onyttigt, inte farligt (måste smälta i munnen eller i alla fall inte kunna sättas i halsen) och framförallt så kladdfritt som möjligt.
Efter mycket testande; majskrok, smörgåsrån, riskaka, bebiskex från Ellas kitchen och fruktbitar, så har min kompis Lena knäckt koden. Puffat ris! Helt perfekt. Billigt, lätt att packa ner i en liten burk, små men lagom att greppa med pincettgrepp, smälter ihop i munnen MEN kladdar inte! Genialt! Det är bara att sopa/dammsuga upp.
Det funkar dessutom till storasyskon också. Elsalie stjäl utan hämning från Pennys burk.
Kokta ärtor var en riktig hit!
Nu så här lagom till niomånadersdagen har Penny börjat resa sig och stå/gå med hjälp av möbler. Soffbordet är favorit, men tyvärr lite halkigt. Krypningen är dock trevande och väldigt långsam, till mammas glädje.
Ok, Pavlov kunde styra sina hundars hunger med en bjällra men jag har en lite större talang. Jag kan framkalla bajsnödighet hos min äldsta dotter genom att bara passera dörrarna på Coop.
Trots förberedande toalettbesök hemma innan avfärd blev det akut läge igår igen lagom till frysvarorna. Och detta är ju inte direkt första gången, som ni vet om ni följt bloggen. Spännande talang, verkligen!
Det är ju bara att lasta ur frysvarorna igen, rusa mot kassorna, rycka med bebis, lämna vagnen, in på toaletten, vänta i evighet med otålig bebis utanför, äntligen "färdig"-rop, in för att torka med en bebis klämd mellan mamma och storasyster pga väldigt äckligt golv att sätta henne på och sedan tillbaka och börja om shoppingproceduren. Pust!
Så snälla Coop, en lite toalett INNANFÖR kassorna, det hade varit fint det.
Jag är beredd att geniförklara skaparna av filmen Frost. Elsalie har älskat den sedan första sekund! Hon sjöng direkt med i soundtracket och dansar. Att den sedan handlar om starka, spännande tjejer och syskonkärlek gör ju det hela ännu bättre!
Varje frukost kör Elsalie en liten show för oss där hon dansar och sjunger sångerna från Frost. Penny tycker att det är skitbra, skrattar och klappar med på sin bricka.
Jo, även om morgnarna är tidiga så är de väldigt harmoniska sedan Frost kom in i våra liv.
I tisdags var jag på studiebesök i Pixbo och deltog i min kompis Lenas träning med hennes föräldragrupp. Väldigt inspirerande och svettigt! Trasiga armbågar fick jag också efter ålandet i gräset.
Idag var det min tur att köra med mina kompisar. Jag hade förberett ett väldigt ambitiöst pass men vi tog oss igenom det! Skönt att känna att vi har utvecklats under dessa veckor ändå.
Nu är det ju bara löpningen som skall infinna sig också. Gud vad det går trögt. Jag som hade räknat med att vara igång vid det här laget.... Jag har ju egentligen inget att skylla på eftersom det visst står en löpvagn och stirrar på mig i uterummet. Skärpning! Det kan eventuellt bli pinsamt i augusti när jag ska ta mig runt midnattsloppet. Sa jag att jag anmält mig till Göteborgsvarvet 2015? Oj oj oj.
Idag invigde Penny lekhagen.
Hon skrattade hela tiden och jagade löv. Sedan hoppade Elsalie lite försiktigt runt henne och då var lyckan total. Det här kan bli en lugnare sommar än väntat.
Elsalie har rotat runt i garderoben efter prinsesskläder till morgondagens slottsfest på förskolan. Då ramlade hon över lucianattlinnet. Vilken lycka! Det är ju självklart att prinsessor sover i dessa typer av klänningar, så i natt blir det lucialinne på.
Inte mig emot eftersom det är tråkigt med kläder som enbart används en gång om året. Jag ska se om jag kan hitta nya användningsområde för tomtedräkten och pepparkaksklänningen också.
Ok, nu ska jag försöka att skriva detta inlägg utan att vara bitter. För jag har haft en jättehärlig helg. Utan Håkan, men ändå jättehärlig.
I fredags packade jag in tjejerna i bilen och körde mot Vimmerby. Vi mötte upp mamma och pappa på vägen och installerade oss på Björkbacken camping och stugby.
Resan gick otroligt bra och tack vare ett långt stopp i Jönköping så sov barnen nästan hela vägen.
På lördag morgon mötte min bror med familj upp och vi åkte till Astrid Lindgrens värld, som ju faktiskt är helt otroligt bra. Så mycket att göra och ändå avslappnat som förälder. Showerna är välgjorda och maten helt ok.
Kusinerna njöt i fulla drag. Elsalie råkade bada fötterna lite i Söderhavet hos Pippi och fick sedan tillbringa halva dagen barfota, men det gick bra det med.
ALV är verkligen roligt för alla under 10. Emilia och Elsalie sprang runt på egna avstickare och äventyr, Viktor (2 år) lekte i alla miniatyrhus och hittade en traktor att "köra" samt stolt peka ut alla delar på så som motor, ratt och däck. Men frågan är om inte Penny hade roligast? Hon hade så mycket att titta på och spontanskrattade nästan hela tiden. Det bara kvittrade om henne!
Det gick dessutom jättebra att sova i mormor och morfars husvagn.
Idag försökte vi skynda oss hem för att Michaels båt äntligen lagt till i Göteborgs hamn. Det är första gången sedan vi började träffas att han får Gbg på sin rutt och jag har ju aldrig sett den här 300 meterskoloss till båt i verkligheten.
Vid 15-tiden sladdade vi in i oljehamnen för att få komma ombord och träffa honom. Elsalie tyckte att det var superspännande och jag tyckte att det var väldigt kul att få se allt som man gjort sig en bild av i huvudet.
Michaels kollegor var snälla och tog en del av hans jobbskift så att han kunde följa med oss hem en stund. Overkligt att redan få ses igen och pussas. Mysigt med pizza och glass på altanen, vilket gör att resterande tre veckor känns helt ok att härda ut.
MEN jag var ju inte och lyssnade på Håkan som 70000 andra personer och det gör ju lite ont. Jag hade ju biljetter. Men ibland får man väl vara vuxen och inse att det inte passade just den dagen. Jag har dock väldigt svårt att gå in på Facebook idag och jag kan inte glädjas med allas magiska upplevelser av den där, redan klassikerförklarade, spelningen. Det går inte! Just nu håller jag hårt i minnet att jag åtminstone var på Kåren år 2000, samt jazzhuset. Spelningar som alltid nämns som viktiga. Så det så! Bah Ullevi! Man kommer ju inte ens nära honom där. (Surt sa räven...)
Så en fin helg men något skaver lite...
Jag är väldigt nöjd med första ensamdagen. Trots lite morgonstress med gömda cykelhjälmar och klämd haka i hjälmspännet, samt ledsna miner vid hämtning eftersom jag inte tog bilen, så gaskade Elsalie upp sig under eftermiddagen och bjöd in Stella med mamma och lillebrorsa på eftermiddagshäng. Mycket trevligt!
Stortjejerna lekte bra och mellanmålet slank ner. Vid intaget av den hemmagjorda pizzan till middag så ringde Emelie och frågade om Elsalie ville cykla med Nathalie och de andra tjejerna på deras gata.
Elsalie sken som en sol och rusade ut med sparkcykeln i högsta hugg.
Detta gjorde att jag kunde lägga Penny i lugn och ro samt städa av övervåningen. Allt färdigt till 19.30 då Elsalie eskorterades hem.
När senast kunde jag ta kväll så tidigt? Det har absolut sina fördelar med äldre barn.
Dvs barn som har kommit förbi stadiet att tugga på allt.
Sedan vi fick filmen Frost igår har den rullat varm. Vilken bra film och vad kul det är med 3D. Elsalie är grymt nöjd!
Det är annat än när jag var liten och man hade de där pappglasögonen med ett grönt och ett rött "glas". Var det någonsin någon som fick det att funka?
Så då var vi ensamma igen, jag och tjejerna. Tomt, tyst och stillsamt utan sjömannen. Den här gången har vi (han) nog lyckats slå rekord i aktiviteter, därav det usla bloggandet från min sida. Iordningställande av Pennys rum, fix med Elsalies säng, kapning av träd, tvätt av plattsättningen på parkeringen plus ny grusning, takpapp på lekstugan, byte av överliggaren på gungställningen, målning av trappa, bygge av en till odlingslåda, plantering av grönsaker och blommor, byte av kombiinstrument på Volvon samt småfix med bilarna inför besiktningarna, fix med båten och sjösättning, jag har säkert glömt en massa saker...puh!
Nu väntar en månad av totalt förfall här i hemmet eftersom jag rusar mot soffan så fort Penny visar tendens till långa, trötta blinkningar. Inget blir gjort, men desto mer inlägg kommer skrivas.
Nu ska jag hänga med den här pärlan en stund innan det är dags att hämta storasyster från förskolan.
Jag siktar på kaffe och choklad. Vad hon vill ha är oklart men smörgåsrån och vatten är väl troligt
Ni vet det där med att man kan leva genom barnen? Att man via dem kan få uppleva saker man inte själv kunde eller var kapabel till? Igår fick jag vara med om det.
På Elsalies sommaravslutningsfest på förskolan gick hon och vann hela tipspromenaden! Det är ju MIN dröm. Jag älskar ju tipspromenader och frågesport, tycker ju till och med att jag är lite bra på det men har trots det aldrig vunnit. Det är ju oftast inte frågorna det faller på (ok, inte alltid i alla fall) utan det är den där fördömda utslagsfrågan! Jag HATAR den! Nä, jag kan inte gissa antal kulor i burken, längd på snöret eller vikt på stenen. Jag har ingen känsla för detta.
Så jag njöt när Elsalie vann. Äntligen någon som kan gissa! Drygt 700 knappar var det i burken, hon gissade på 541 stycken och jag, jag trodde på max 200....
Så nu är jag stolt som en tupp här hemma över vinsten. Elsalie verkar inte bry sig nämnvärt. Hon sa bara: ja, jag vann och sedan kommer Lova att vinna!
