sjömanshustrun.blogg.se

Efter att Michael varit sjuk i flera dagar och vi har levt i den bubblan samt att jag bakat snuskigt mycket julgodis, kände jag mig idag så instängd och sunkig. Jag till och med trodde att jag också blivit sjuk (det var innan jag fick sovmorgon). Jag behövde komma ut och röra på mig.

 

Så jag trotsade regnet och mörkret, snörade på mig skorna, tog på mig reflexvästarna och lade ner mobilen i en plastpåse. Här skulle springas!

 

Och det kändes som om jag flög fram de första kilometrarna. Spotify valde utmärkt musik, benen var pigga och regnet gjorde mig inte så mycket. Vid fyra kilometer började jag dock känna en illavarslande smärta längst ner i höger vad. Jag fortsatte springa men saktade ner. Nästan hemma efter cirka 500 meter till gjorde det helt plötsligt så ont i vaden att jag var tvungen att stanna. Jag kunde då knappt stödja på benet och linkade långsamt hem.

 

Skit! Den här löpturen skulle ju få mig att känna mig frisk, stark och härlig. Istället ligger jag här med ett ömt ben och känner mig ynklig och gammal. Det är väl nu man börjar gå sönder, så här vid 34 års ålder? Tur att bountybollarna blev så goda!