sjömanshustrun.blogg.se

Sitter på tåget mot Göteborg med kaffe i handen och mer sminkad än en vanlig dag. Ska träffa mina kollegor för öl och middag på stan. Så mysigt och kul att komma ut lite. Men väl på väg inser jag att jag lika mycket ser fram emot den 25 min långa resan i ensamhet. Vill pendlarsova och dricka kaffe. Hög njutningsfaktor!

 

 

Vi försökte med många datum för Frans dop innan vi till slut bokade in det. I Onsala kör man helst dopen i en egen gudtjänst på lördagar och vi testade i princip varenda datum mellan januari och maj utan att få med oss hela närmsta familjen, dvs föräldrar och syskon. Jag vet inte vad det är med denna period men tydligen är det vanligaste reseperioden i vår släkt. Vi fick då gå på söndagarna istället och landade på 25:e februari. Högmässa med tema skuld och skam. Great! Väldigt dopkompatibelt.... Och som att 1,5 timme med högmässa, predikningar och nattvard inte vore nog prövning för vår inte så religiösa släkt var det också inbokat två orgelelever som skulle träna... så vi hade ”turen” att avnjuta några extra orgelsolon. Det var inte direkt meditationsbart. Michael tog tillfället i akt när Frans började gny lite att sticka ut och hänga resten av gudtjänsten utanför.

 

 

Men döpt blev han....till Frans Ferdinand, trots att skatteverket registrerat Frans Billy. Vi fick ju kalla fötter och bytte några dagar innan. Så våra anhöriga visste inget och det blev ett litet sus på de första raderna.

 

Men eftersom vi ska fixa pass till Spanienresan imorgon och måste sedan åka med Frans Billy dit, så ärvdes först efter resan som vi officiellt kan ändra. Så än finns det tid att ändra...

 

Men det var mysigt att ha släkten hemma och det blev en fin dag med strålande sol, snö och iskyla.

 

 

Syster Evelina och hennes Carl är faddrar. 

 

 

Härlig dag! Efter frukost tog jag och Michael första långpromenaden på 3-4 veckor. Sol, snö och lungor som hyfsat klarade ansträngningen. Jag kände livet i mig!

 

Väl hemma verkade började vi med dagens surdeg. Vi hittade mögliga passionsfrukter i kylen och Michael åt ett äpple som luktade mögel. Så vi tömde hela kylen, städade och rensade ut. Väldigt välbehövligt! Hur mycket tacosås (öppnade burkar), fransk senap och peperoni kan man behöva? Nu kan man andas där igen och det känns så fräscht! Men ganska länge ångrade jag mig mitt i processen.

 

För varje dag som går glider vi sakta tillbaka till normalt liv. Idag har jag hängt med kidsen hos Sara och blev inte ens trött av promenaden dit och tillbaka, stort framsteg. Heja kroppen! Michael har isolerat innertaket på uterummet och åkt pulka med Elsalie. Ni hör ju, helt fantastiskt! 

 

Ett annat tecken att vi är på gång är att det tagits tag i saker. Jag har fixat med papper till jobbet för att få ut föräldrslön, fixat ledighetsansökansblankett till Elsalie, beställt tårta till dopet, bokat klipptid samt uppgraderat min telefon efter it-krav från jobbet. Äntligen händer det! Jag är på banan igen.

 

Sedan finns det ju lite nackdelar med att jag helt plötsligt fått tillbaka energi. Jag insåg då att andranamnet vi har gett Frans inte är en favorit hos mig. Eller hos Michael. Det liksom bara blev. Jag vill ha Bill, men det ville inte Michael eftersom det låter lite styltigt med Frans Bill. Så då blev det Billy, för att få det att svänga mer samt att Elsalie ville det. Men nu har jag ångrat mig. Billy var ju bara en kompromiss. Så nu snackar vi namnförslag igen.

 

Innan dopet på söndag vore ju kul om vi kunde bestämma oss, även om ändring hos skatteverket kommer att ta ca 2 månader. På listan just nu över andranamn: Ferdinand, Hugo, Baltazar, Cornelis, Nathanael, Emanuel, Valdemar... Michael blir så trött på mig! Hojta om ni har något förslag på lite längre namn som passar bra med Frans.

Vi har varit på utflykt!!! Eller utflykt och utflykt, mina krav är skamligt låga just nu, vi åkte till Varberg för att lämna in våra båtdynor som ska få nya utsidor. Men ändå, vi har varit utanför huset i flera timmar! Det har ju inte hänt på två veckor.

 

Väl där visade det sig att vi inte riktigt pratat igenom färgval etc men fick köra på volley. Vi käkade lunch på Linnéa och Basilika, som vi valde på namnet, men blev rejält överraskade när det visade sig vara ett thaimat-hak. frans gjorde premiär i barnstol på lokal:

 

Ett säkert tecken på att jag är uttråkad och saknar något vettigt att göra är att jag helt plötsligt får infall av huslighet. Idag bakade jag bullar med barnen och för första gången var de med NÄSTAN hela vägen, ända till första av tre plåtar var i ugnen. Jag brukar ju annars bli själv ungefär när alls ingredienser mätts upp. Eventuellt beror tålamodet på all övning av slajmtillverkning som pågått till förbannelse de senaste månaderna. Nu fick de en ”perfekt butterslajm att poka”.

 

Det är väldigt tydligt att vi inte kommer ut så ofta. Michael ska på middag med två kompisar idag och han är redan färdig...45min för tidigt! Så nu sitter han lite stelt i fåtöljen och försöker undvika bebiskräks i väntan på att bli utsläppt. Lite gulligt ändå.

 

 

Så här sover han helst, vår Frans. I sin balja, foten ut och med sin ekorre-snutits över ansiktet alternativt som en turban. Får han bara till detta så är kvällarna lugna och harmoniska.

Hej från sjukstugan. Starten på det här året har blivit allt annat än piggt i familjen Wängroth och kulmen kom nu i februari när vi drabbats av mykoplasma, förstadie till lunginflammation orsakat av mykoplasmabakterier. Penny och Michael var först ut. De brukar vara familjens smittosamlare. Michael åkte till jobbet med full influensasymptom och hade en plågsam vecka när han till slut hostade blod och fick kollat upp sig. Han fick antibiotika direkt.

 

Frans och jag har varit halvkrassliga en lång tid och det är först nu efter ca 2 veckor som det blommat ut på mig medan Frans verkar ha blivit frisk. Elsalie har som vanligt något slags superimunförsvar och har varit frisk hela tiden.

 

Att bara ha varit inne och krasslig under så här lång tid gör något med en. Man går in i någon slags dvala och depression där man har måndag hela veckan och tiden sniglar sig fram. Allt känns hopplöst! Tydligen kallas denna sjukdom för ”walking pneumonia”, dvs man är så frisk att man står på benen men är ju ändå för sjuk för att göra något vettigt. Man går mest runt hemma och är olycklig.

 

Jag längtar så mycket efter att få träna igen. Jag var ju i full gång med min styrketräning innan jag blev sjuk. Jag hade kört 6 gånger med PT, min svåger Peter, och började känna mig starkare. Nu vet jag inte hur långt jag måste backa när jag startar igång igen. 

 

Idag kom vi i alla fall ut på en promenad efter att ha sett de svenska tjejerna vinna OS-silver i skidstafetten. Eller promenad och promenad. Michael och Penny gick till Lollipop för lördagsgodisinköp och jag tog med Frans till Hemköp och apoteket. Inte direkt någon imponerande runda och nu är vi ändå trötta och måste vila oss.  Åhhh, den här tråkigheten tar kål på mig.

 

Tänkte i alla fall försöks börja blogga igen. Läste igenom gamla inlägg igår och blev påmind av hur bra det är som dokumentation, vilket tanken var från början. Så mycket jag skrivit om som jag hade glömt. Så Frans ska väl också få en chans att ha några bevarade minnen från sin barndom. 

 

Frans är nu 3,5 veckor, Michael har jobbat en vecka och jag har börjat vänja mig vid föräldraledigheten och trebarnslivet. Hittills går allt smidigare än väntat faktiskt och bara att skriva detta gör att jag känner hur jag jinxar allt och har lust att knacka i jävligt mycket trä.

 

Förlossningen gick "lätt" (allt är relativt), Frans är frisk och utan magbesvär, att pumpa bröstmjölk går fint (amning skiter jag i) och omställningen i familjen har gått hyfsat bra. Ingen trebarnschock. Penny är lite arg ibland och Elsalie känner sig lite tidsmässigt förfördelad men annars är det ganska harmoniskt här. Visst, ibland kör det ihop sig men hittills har det löst sig ändå.

 

Förvisso har jag haft bra hjälp av svärmor, som plockar ut de 10 första pappadagarna som Michael inte kan utnyttja. Så hon kommer några timmar per dag i två veckor och ger en avlastande hand. Mest blir det att roa och ge tid åt systrarna för att vi ska landa lite mjukare in i detta. 

 

Så i mitt fall var det helt klart störst chock att bli mamma första gången och har sedan blivit lättare och lättare per barn.

 

Så här gulliga var tjejerna när jag kom hem idag efter att ha träffat mina kollegor en sväng på eftermiddagen:

 

Läste just ett blogginlägg på Hormoner och hemorrojder om nätterna med spädbarn, som drabbade mig så hårt att tårarna sprutade. Vad är det egentligen som händer på nätterna??

 

På dagarna går jag runt och myser. Jag har nog aldrig varit så tillfreds som nu, är kär i både man och barn, njuter av att vara föräldraledig och tycker redan att tiden går för fort med Frans. Odrägligt lägger jag upp mysbilder på Instagram och kvittrar att allt är toppen så fort någon frågar. Men något händer med mig på natten....

 

Redan på kvällen kryper känslan sig på. Tanken på natten, hur den ska bli, hur mycket kommer jag få sova, hur mycket kommer bebis äta, hur många "det var så nära att han somnade om men tyvärr sket det sig pga hicka/ rap på tvären/ bajsning" kommer det bli osv. Natten är som en parallellvärld där allt är så mycket mer ångest. Man sitter där och stirrar ut i mörkret och känner sig så ensam. Tankar blir stora och skrämmande och allt skenar. Inte blir det bättre av att jag dessutom måste lägga en stund varje natt på att pumpa bröstmjölk, utöver matning och då har jag ju inte ens sällskap av bebis, som kan distrahera...så tungt.

 

På morgonen är ju känslan borta igen och det enda som påminner om natten är tröttheten av förlorad sömn, men återigen tycker jag att livet är toppen. Jag känner igen detta från mina äldre tjejers första tid i livet också. Vad är det med vargtimmen? Det måste vara något biologiskt som ger oss tydliga signaler om att på natten ska man sova alternativt vara vaken ihop med andra vuxna. 

 

 

Ett delmål mot att få känna mig som mig själv igen:

 

Nu har det börjat på riktigt, min föräldraledighet. Nu har Michael åkt till jobbet och i tre veckor ska jag rodda tre barn med allt vad det innebär. Tre barn! Så sjukt ändå att alla de är mina.

 

Första dagen blev ganska lugn. En lite sen start gjorde att lämningen på förskolan blev en halvtimme senare än vad den borde, men vad gör väl det?

 

Förmiddagen blev så där mysig som man drömmer om; långfrukost mellan bröstpump, matning och blöjbyten. Sedan lite träning i form av MammaMage-app samt Olga Rönnbergs "Träning för nyblivna mammor". Även om jag så klart har långt kvar när det gäller core-muskulaturen så känner jag mig stark och peppad. Jag är övertygad om att all träning under graviditeten gjort att min kropp känns så bra redan efter 2 veckor. Tidigare har jag varit mycket mer nedbruten. Nu känner jag mig i princip som innan förutom flåset, bäckenbotten och core-styrkan. Vilket är mitt huvudfokus för träningen de tre första månaderna.

 

Det handlar verkligen inte om kilona, jag har gått upp mest denna gången (22-23 kilo) och har minst 10 kilo kvar, utan om grundstrykan och hållfastheten i kroppen. 

 

Vid lunch mötte jag upp Sara, min fellow föräldralediga trebarnsmamma, på promenad innan förskolehämtning. Så lyxig att kunna hänga med någon man gillar på dagtid!

 

Barnen traskade på bra hem uppför alla backar och väl hemma kom svärmor för att avlasta mig lite en stund. Lotta har möjigheten att ta ut de 10 första "pappadagarna" istället för Michael (som inte får lov att plocka ut dem). Lyxigt! Så jag valde att sova en stund medan Lotta roade barnen.

 

Det var först vid nattningen som det kändes lite stressigt med tre barn med olika behov. Att läsa för både Penny och Elsalie tar ju sin tid och naturligtvis var Frans ganska knorrig just då. Sedan ska ju Elsalie dessutom klara av sin läxa och båda tjejerna kräver lite mer uppmärksamhet än vanligt just nu. Vi måste helt enkelt få landa lite i våra roller och nya familjen.

 

Nu sitter jag och njuter av stillheten, äter glass och känner mig väldigt tillfreds. Jag hoppas kunna njuta skiten ur det här året och av min sista bebis.

 

Idag kom mitt första bryt sedan Frans kom. Ingen tredagars-blues och bara några småtårar när båda bröstvårtorna sprack och jag fick överge hoppet om att kunna amma. Jag torkade tårarna och drog fram bröstpumpen, min gamla vapendragare och allt kändes genast lättare.

 

Men idag, efter en natt med mer vakentid än sömn och med en känsla av att vara fast i ett ekorrhjul med pumpning, matning och blöjbyte som gjorde att den tänkta förmiddagspromenaden inte blev av förrän 13-tiden då jag gick för att möta stora tjejen med kompis efter skolan. 

 

Mitt problem: hantverkare! Vi håller på att montera solpaneler på taket och efter mycket strul med tidigare installationsfirma, har vi nu fått en annan och arbetet flyter på igen. Dock några veckor för sent...Tanken var ju att det skulle vara färdigt innan bebisen kom.

 

Idag blev det bara för mycket när jag med naken överkropp satt och matade Frans (vill ge så mycket hud mot hud när jag flaskmata) och elektrikern klev in och skulle fråga vart vi skulle ha elcentralen. Att få kasta ner en hungrig bebis i sin korg, springa in i sovrummet för slänga på mig något och sedan få visa honom runt med all tappad värdighet medan jag hör bebisen gny. Svetten droppade ifrån mig. 

 

Han satte igång och gjorde sitt jobb, dvs borrade sig igenom väggen i tvättstugan...rofyllt... Samtidigt som hans kollegor klampar runt på taket och skruvar lite oregelbundet. Till elektrikerns försvar så gjorde han ju just sitt jobb, snabbt dessutom och i tid, men när jag kommer in i tvättstugan efteråt och ser att allt är täckt av ett lager av smuts och väggrester, så brister det. Tvättstugan är ju min borg! All nytvättad tvätt, skötbordet, jackor allt... Så jag grät och städade. 

 

Men efter en eftermiddagslur ihop med Frans och utputtad på promenad i det fina vädret av Michael, så är jag mer stabil igen. Tänk vad lite sömn, luft och motion kan göra! Att Michael hade stekt pannkakor lagom tills jag kom hem gjorde det hela ännu härligare.

 

Nu är jag på bättre humör och njuter av att ha fått en så gullig bebis!

 

 

 

Det är väl på sin plats att skriva ner min förlossningsberättelse? Min smidigaste förlossning trots min skräck för igångsättning, för så blev det denna tredje gång.

 

Vi hade en tid på förlossningen 8.00 på fredagen den 29:e september. Jag var så sjukt nervös och stressad. Tankarna snurrade och jag googlade "igångsättning risker" så att fingrarna glödde. Att sätta sig i bilen kändes som att medvetet ta sig till sin egen slakt.

Jag fotade några sista magbilder och tog på min förlosssningsklänning som hängt med alla tre gånger.