sjömanshustrun.blogg.se

Idag var en sådan där dag som började så lovande och slutade i katastrof.

 

Tänk om jag vetat när jag gick upp att jag i slutet av dagen skulle stå på alla fyra, skopandes spyor i en skräppåse samtidigt som bullar brändes i ugnen och pärlcouscous kokades förstörda på spisen. Allt detta i larmet av en tjutande bebis och en fyraåring som grät på förhand åt att hon var tvungen att äta upp ett (ett enda för i helvete!) salladsblad till middagen för att få äta en bulle sedan.

 

Jag började med att gå upp i ottan och träna (tiden var ju inte vald av mig men träningen i allra högsta grad). Sedan följde en lugn förmiddag i väntan på att hämta Elsalie från sin pappa.

 

Vi handlade och jag fick feeling och bestämde att vi skulle baka bullar. Så vi satte igång med liv och lust. Jag fick hybris och trodde att ett bad skulle hinnas med under jäsning samtidigt som jag tydligen skulle trolla fram någon middag. Det gick väl inte superbra direkt.

 

Allt drog ut på tiden, barnen blev gnällhungriga, jag råkade visst sätta ultimatumet ett salladsblad mot en bulle (som jag då fick hålla fast vid) samtidigt som jag kastade in en plåt bullar i ugnen, kokade upp pärlcouscous, rensade en grillad kyckling och värmde mat till Penny. Jag trodde jag var supermum och hade kastat upp alla bollar i luften. Tyvärr föll de ju ner igen.

 

Jag skyfflade in mat i Penny, hällde i henne vatten. Hon sätter i halsen, hostar och kräks upp allt. Verkligen allt! Av med pyjamas, torka, torka, torka, trösta, trösta, trösta. Plötsligt ropar Elsalie att bullarna inte luktar så gott. Väcks upp i koman och inser att mina pågående projekt tydligen inte klarade sig själva.

 

 Michael får gärna komma hem nu. 

 

Men, men nu är stormen över. Bebis svepte en välling istället och stensomnade, vi åt väldigt mjuk mat och gräddade de andra tre plåtarna.

 

Förresten så åt Elsalie sitt blad. Hela bladet och slängde sedan i sig två bullar innan jag hann säga något.