Dagen har varit lite väl spännande. Efter att ha få vabba eller vobba minst en gång i veckan under hela december, så har jag det lite körigt på jobbet just nu. Lägg till en testkörning i fabrik nästa vecka, dit jag åker direkt från Cannes och vår Frankrike-helg, så hade varit skönt om Michael kom hem, som utlovat, idag så att jag kan jobba imorgon och han kan packa.
 
Men han har ju ett lite speciellt jobb där allt kan hända. Stormar och ändrade laster ställde till det och under hela dagen har jag fått sms-uppdateringar om hur det går med hans avlösning och hemfärd.
 
Men med en vansinnesfärd i taxi, när han väl nått fastlandet, och minsta marginal i checkin, så hann han borda sista planet hem! Åh underbart!
 
Dagen har annars varit otroligt lång med en hostig tjej som till och med somnade i vagnen, på väg hem från affären. Det hör inte till vanligheterna!
 
Jag försökte dock jobba mycket med sol i ögonen-vinkeln.
 
Penny åt inte något vidare innan hon blev sjuk men nu, med snuva, absolut inget! Så jag har ätit mycket ensammiddagar. Här direkt snott från instagram:
 
Ägg i avokado, på med timjan och in i ugnen. Ätes med bacon och broccoli. Supergott!
 
Nu sitter jag i tv-soffan och inväntar mannen. Alldeles för uppspelt för att sova.
med tillägg från förra inlägget så måste ju nyårslöften också inkludera någon typ av hälsolöfte. Jag har ju faktiskt varit ganska så duktig med träningen under 2015 ( mitt löfte då var att få in träningen som en del av min vardag) och känner att jag äter ungefär så som jag vill äta, lite nyttigt, lite skit och mest mittemellan, så här kommer istället mitt prestationsinriktade löfte:
 
Jag vill lära mig att göra chins!
 
Jag har ju inte direkt provat, men jag antar att jag är långt ifrån just nu. Jag har ju inte heller så mycket träningstillfällen då jag mest tränar hemma eller i jobbgymmet där förnedring inte ingår i mina rutiner. Så jag har löst det hela genom att beställa hem detta idag:
 
Så i hemmet skyddade vrå ska jag först bara hänga, sedan med hjälp av olika starka gummiband, sakta ta mig till chinshimlen är det tänkt. Michael vet inte om det, men det blir en glad överraskning att jag har utsett sovrumsdörren till min anordning. Oj vad kul vi ska ha, jag och min stång.
Det var med lätta steg jag hastade iväg till jobbet i morse. Jag har överlevt hela december utan min käre make. December, den familjigaste av alla månader fylld till bredden av paketinköp, pynt, glöggmys samt lata röda dagar när man förväntas hänga med de närmsta, helst i pyjamas och snygga innetofflor (har jag ju sett i reklamen).
 
Jag har kämpat på tycker jag ändå. Vi var tre dagar i Vänga över julafton, Elsalie hade en lekdate en dag, vi var bortbjudna på nyår och har haft tre fikadater...ja, det var väl ungefär det hela. Vädret har ju inte heller bjudit upp till dans direkt. Men vi har överlevt. Vi har haft det mysigt...också....mellan tjafsvarven. Penny och jag har ju dessutom varit förkylda i snart fem veckor dessutom, så mitt tålamod är väl inte finemang direkt.
 
Ändå blev jag så bedrövad när jag hämtade från fritids idag. Elsalie var jätteglad och bad mig vänta medan hon fixade klart en present till mig. En present, vad snällt! tänkte jag. Ja, sa Elsalie, en present för att det har varit så jobbigt för dig de senaste veckorna! Hennes fröken fyllde glatt i att Elsalie hade berättat hur jobbigt jag haft det, hur mycket vi hade bråkat och hur kämpig Penny är....
 
Åh, den skammen! Stackars barn. Tänk att jag förmedlar den känslan så starkt. Jag.Måste.Sluta. Så, från och med nu så är mitt nyårslöfte för 2016:
 
Jag ska inte låta min trötthet gå ut över barnen. Aldrig säga i ord att de har en del i min irritation och be om ursäkt när jag osar ilska. 
 
Nu har jag den här lilla pysslade bollen som påminnelse:
 
Fina, älskade ungar, ni är ju det bästa som finns. Er mamma ska bara skärpa sig lite. ( och tänker inte skriva inlägget om när vi var i Kungsmässan häromdagen och Penny snattade 40 vykort medan jag betalade i bokhandeln, sprang ut ur butiken och slängde ut dem i gången utanför som någon slags memory-flashmobb med 100-tals mellandagsreakunder som publik. Nejdå, jag sparar på den tråkiga, lilla historien...vi åt ju glass också samt hade kramkalas.) 
Oj, oj, oj vilken klyscha men jag startar nya året med att vara riktigt ordentligt bakis. Så där bakis att jag har svårt att lyfta huvudet och alla klädesplagg gör ont på huden. Urk!
 
Men vad trodde jag? Endast en väldigt naiv människa tror, att man efter några år av att smutta på alkohol sisådär 5 gånger, helt plötsligt kan dricka champagne och vin som om det inte fanns en morgondag. Men det var ju så gott!! Och så trevligt! Och jag levde för en gångs skull bara för stunden.
 
Emelie och Joakim hade gjort supergod mat och dukat jättefint.
 
 
En gurkkrokodil som barnsnacks (älskar sådant!)
Den mörka bilden gör den inte rättvisa tyvärr.
 
Barnen hade dukat vid sitt egna bord och där åtnjöts jordgubbsbubbel och pizza specialgjord av barnen själva.
 
Medan vi njöt av röding lekte barnen någorlunda bra (åtminstone de stora) med varandra. Penny höll ut till runt 22 innan hon i princip däckade i kompis Othilias säng.
 
Leo och Penny får illustrera hur lugnt det faktiskt kändes trots att jag var ensam med båda barnen. Jag väljer att inte minnas slagsmålen vi avstyrde då och då, det hör väl till?
 
 
sedan blev det fyrverkerier och mer mat, efterrätt samt skumpa.
Barnen fyllde min mobil med olika suddiga groupies och filmer.
 
Vid halv 2 tog jag Penny i vagnen och Elsalie i handen och vandrade hemåt. Supernöjd! Tack fina vänner för en toppenkväll!
 
Idag, mindre nöjd.... Morgonen var ok, barnen sov länge (8-9) och vi såsade runt. Penny verkade också lite bakis eftersom hon misstänkt nog endast ville ha smörgåsgurka till frukost. Bakis eller gravid?
 
Efter en lyckad skattjakt efter Pennys tappade filt,
 
slog dock första omgången till och vi blev sittande apatiska framför Happy Feet med en stor popcornskål. 
 
Nya tag när Sara och Stella kom förbi på sin cykeltur. Jag kände mig ok igen och började planera för middag. Men redan vid första stekoset från laxen slog den riktiga bakfyllan till. Så där att jag blev golvad. Otroligt ovärdigt och jag började knapra knäckebröd samt dricka resorb och tvingade barnen till en soffmiddag.
 
Nu har Penny somnat i soffan och jag ligger och flåsandas under en filt i väntan på kraft att lägga henne ordentligt i sängen.
 
Hm, hurtiga må-bra-löften...vi väntar ett par dagar med dem väl?
 
/Den något risiga mamman i dubbel bemärkelse
Den här veckan nådde jag en ny "längtansnivå". Jag är ju van att sakna att se Michael, att kunna prata ordentligt. Jag är ju tyvärr också van vid att sakna beröring. Det blir så tydligt när man får oväntad beröring genom tex att någon vill få ens uppmärksamhet genom att peta på en och man liksom får ett skalv i hela kroppen, för att den blir påmind. Inget sexuellt alltså utan bara en fysisk reaktion på att någon annan rör vid en. OBS! Får dock inte skalv av tvååringsfötter i ansiktet när man sover eller hårdhänta slag mot kroppen av diverse leksaker som skall lagas, utan när det är beröring som så tydligt signalerar "hej, jag ser dig och för att ytterligare få din uppmärksamhet så rör jag försiktigt vid dig". Mina hejkramar till vänner brukar bli extra långa under Michaels bortatid.
 
Nu har jag ju då tydligen nått en ny nivå...Jag doftsaknar. Häromdagen fastnade jag stenhårt för ett doftljus, som jag köpte hem och nu knarkar jag det. Det brinner otroligt mycket mer än vad adventsljusen brunnit under hela december och jag inhalerar djupt. Jag kände ju direkt att det var en manlig doft, men nu inser jag att det luktar ju Michael. Jag går nu runt och spinner som en marskatt här hemma och eldar dyrljus för glatta livet. Bara en vecka kvar nu...
 
 
 
Nu börjar jag tycka att det är mycket ensamt här. Michael jobbar och sedan julaftons morgon saknas även stora tjejen, som är hos sin pappa. Halva familjen borta! Det märks tydligt och efter en längre tid saktar hela tillvaron ner lite. Idag och imorgon jobbar jag och till och med på jobbet är det mer livat.
 
Det är till och med deppigt att göra maten i småportioner. Lasagnen fyller inte ens ut hela, lilla ugnsformen.
 
Men vi försöker att ha julledigt. Vi byggde "Olof" med första snön, 
 
Vi handlar och hittar nya kompisar,
 
 
Äter kakor,
 
 
Och på lediga stunder tränar mamman.
 
Men imorgon kommer äntligen Elsalie och om ytterligare en vecka trillar Michael in. Så heja, heja snart börjar det nya året och det kommer att börja med hela familjen samlad och en spontan resa till Frankrike. Inte så dum kompensation.
Så är vi nu äntligen på plats i Vänga för julfirande. Jag är dock helt slut redan nu. Först två veckor själv i värsta jul- och jobbstressen, lite vab och förkylningar, sedan paketinslagning fram till midnatt igår och så toppat med en morgon som fullkomligt ballade ur. Allt skulle packas, stuvas in i bilen, sopor slängas, barn badas och mitt i allt blir jag tvungen att ta ett jobbmöte per telefon. En svettig timme där jag hysshade på barnen, mutade, hotade, allt medan jag försökte svara någorlunda tydligt på frågorna från Holländska fabriken. Mute-knappen trycktes in och ut konstant!
 
Men vi kom iväg, 2 timmar försenade och kaffet fick intas på en mack.
 
I år har vi dragit ner på klapparna, men det märktes faktiskt inte alls igår när allt skulle slås in. Jag kände mig väldigt ensam då och hade gärna haft en hjälpande hand.
 
Måtte julfriden komma och fånga upp mig!
 
 
 
Hon och jag. Vi är så himla sams just nu. Idag verkade hon äntligen tillbaka efter förkylningen och hon är ljuvligare än någonsin. 
 
Hon äter (oj vad mycket bråk/tjat/frustration vi slipper)! Glatt åt hon två portioner av lax, broccoli, kamut, majs och bönor. Hon ifrågasatte inte ens när jag på hennes fråga:
- Pasta?
svarade:
-Nej, kamut.
Hon bara åt. Och åt.
 
Efter maten badade hon glatt, sjöng små stumpar och jag fick till och med skölja ur håret ordentligt. Vi är så jävla sams! Det är som en Disneyfilm här och jag myser helt nykär.
 
Nu har vi bara tandborsten kvar och jag hoppas att jag inte har jinxat det hela....
 
 
Michael hörde av sig och ville ha bilder på Penny och granen, så jag lyder.
 
Jag har gått från att tycka ensamhelgerna med Penny är lite långa och jobbiga till sköna, lugna återhämtningshelger. Superhärligt! 
Detta trots en hel vecka med vab hit och dit samt något "utvecklingssprång" (för är det hennes personlighet som gett sig till känna, har vi ett problem...) som gör henne otroligt utåtagerande.
 
I fredags firades Lucia på förskolan och jag kikade på en sångglad tomte-Lucia. 
 
 
Den här kronan har hon sedan behållt på huvudet hela helgen. 
 
På lördagen klädde vi äntligen färdigt granen. Detta har skett i etapper under veckan. Nu är DN dock överklädd och färdig.
 
 
Pappa hade fixat jättefin gran i år och jag och Penny njuter. Penny lite väl mycket eftersom hon hela tiden är där och pillar. Barren avslöjar henne.
 
Vi har också firar svärmors födelsedag med tomtegröt och glögg samt hängt hos grannarna. Vi har även fyllt på med julpynt och stjärnor lite var stans i huset. 
 
 
Så vi skrotar mest runt och hänger, helt fria från måsten. Hon är ju dessutom en dock/gosedjursfantast, så det är kul att bara smyga på henne och lyssna när hon pratar högt.
 
 
Mysigt helt enkelt. 
Åh idag blev jag så smärtsamt påmind om min duschfadäs i förra veckan. Jag och Åsa hade kört ett pass på gymmet och stod i duschen. Jag blir färdig först och börjar torka mig grundligt. Jag lägger extra mycket vikt vid att torka rumpa och underliv torrt eftersom jag sedan skall ta på mig varma, täta strumpbyxor.
 
Jag ser hur Åsa studerar mig lite underligt innan hon frågar försiktigt:
 
- Är inte det där min handduk?
 
Så där står jag och, ursäkta klarspråket, riktigt gnider in Åsas handduk mellan benen. Usch vad jag kände mig dum. Hon fick så klart låna min (som tur var nytvättad) men ändå. Skammen att bara rycka någon annans handduk och besudla den med all kraft, jobbigt ändå.
 
Jag tittade extra noga idag...
Att jag överlevde den här dagen med humöret i behåll! Efter tre timmars usel sömn i natt pga Pennys snoriga näsa som inte ville samarbeta med nappsugeriet, trodde jag att jag skulle bryta ihop redan till lunch.
 
Men säg vad inte lite träning kan råda bot på? Under lunchen lockade Åsa ut mig på en löptur. Jag stretade emot i omklädningsrummet, men väl ute var jag så tacksam. 8km blev det. Jobbigt var det, men härligt. Vi råkade köra på för hårt i början och fick sota för det under hela banan, men man lär sig.
 
Glad och fylld av endorfiner bokade jag in en Boozt-helg i Stockholm till våren med Julia. Så kul! Äntligen kommer jag iväg på en träningsresa , även om det ingick både make up-skola och shopping i paketet. Något att se fram emot!
 
 
 
Väl hemma kom jag dock ner på jorden när ingen av barnen (inklusive lekkompis till Elsie) gillade mina potatis- och laxwraps. Nederlag att få slänga så mycket mat!
 
Barnen blev dock lite ivrigare när jag plockade fram julgodiset vi gjorde igår, för en smakbit. "Mätt i magen" var visst ljug, Penny!
 
 
Hallonchokladtryffel med jordgubbar och bipollen. Se där, lite nyttigt i allt det onyttiga. Bipollen, som ju tydligen skall vara det "mest kompletta födoämnet". Som om vi inte har hört det förut (Hej, jag tittar på dig: Ägg, chiafrön, kakaoböna, gojibär, acaibär, kokos, avokado....)...?
Jag klagar alltid på Michael för att han så sällan låser ytterdörren. Detta är vad som mötte mig och tjejerna idag efter att vi hämtat från skolan:
 
 
Det känns inte jättemycket bättre...
En del kanske fortfarande undrar varför Penny har tofs varje dag...?
 
 
Här är morgonens helt oredigerade frisyr. Otrolig volym ändå, det får man ändå ge den. Lars Adaktussons frisyr kom tillbaka, allt är förlåtet.
 
 
Inget gott som inte för något ont med sig...eller hur man nu säger...
 
Igår fick jag världens sovmorgon. 8.30 vaknade Penny och ville sedan gosa i min säng. Vi småslumrade till 9 innan Elsalie kom. Då fortsatte vi busa och gick inte upp förrän 10.10. Jättehärligt!
 
Jag insåg då naturligtvis att Pennys värme inte bara kom från alla lager av täcken och filtar. Hon hade givetvis feber. Det borde jag ju förstått, mina barn sover ju inte friska till halv nio!
 
Så vi fick ställa in avdventsfikan hos grannarna och rikta in oss på ännu en slö dag inomhus. Tack gode Gud för Frost. Vad hade jag gjort utan denna film? Penny, som inte ens orkade bygga tågbana kollade nog en sisådär 4-5 gånger på hela filmen under dagen. Hon var så tät i näsan att hon var tvungen att andas med öppen mun och vägrade ändå att släppa nappen. Resultatet, en ständig salivström ned för hakan. Fräscht! Jag fick till och med återinföra hakklapp för att skona tröjorna.
 
 
Det svåra när ett barn är sjukt är att aktivera det andra. Elsalie fick ju hänga med på film-hela-dagen och glass-i-stora-lass. Inte henne emot.
 
På eftermiddagen firade vi dock in andra advent ordentligt med att åka på Elsalies skridskoskola. 1,5 timme i ishall med blaskigt kaffe och korv med bröd. Nåja, vi kom ju ut i alla fall och Elsie blev rastad. 
 
Så idag vabbar jag. Nu kan jag nog snart inte säga att jag "aldrig vabbar". Lilltjejen drar till sig förkylningar på löpande band (när Michael är på jobbet). Så nu kanske jag måste ta tag i att lära mig hur man plockar ut vabdagar hos försäkringskassan ändå. Suck!
 
Idag verkar hon dock vara piggare och jag får försöka ta till andra knep än film. Hittills har vi badat, byggt tågbana, LEGO och lekt "somna tomten". Nu hoppas jag på mammas val, men hon ser tveksam ut.
Häromnatten (!) möblerade vi om i vardagsrummet förresten. Pö om pö har vi ju försökt få in myskänsla i detta rum.
 
Vi startade med att köpa två ljust turkosa puffar som matchar mattan, sedan målade vi väggarna mörkt smutslila och började sätta upp diverse tavlor och posters på väggarna. 
 
Nästa steg har fått vänta på sig men nu har vi äntligen fått upp elementskydd samt höga fotlister.
 
 
Jag tyckte att det var så synd att dölja hela det nya elementakyddet efter allt jobb, så härom natten fick vi ett ryck och möblerade om. Ombyte förnöjer verkligen och jag blir så glad när jag ser vardagsrummet.
 
 
Före fix, väldigt vitt och trist!
 
Nu måste vi bara hitta en plats till den här lampan, som inte fick något bra utrymme:
Sedan måste vi ha in en annan, smalare lampa bakom schäslongen, samt kanske vända på mattan och rensa i fönstret...lite småsaker kvar ändå.
Tidigt, tidigt i morse kom taxin och hämtade Michael för vidare färd mot Landvetter och sedan jobbåten. Kvar var vi, en trio morgontrötta tjejer som sorgset blinkade gruset ur ögonen. Lilla tjejen är extra skör när pappa åker, så stämningen var minst sagt dämpad. Nu får vi vänta ända tills 2016 innan vi ses igen.
 
Men däremellan ska vi ju fira jul och mysa så mycket vi orkar!
 
Vi har i alla fall hunnit att mjölka ur en del juligheter redan nu, hela familjen. I söndags samlade vi släkten för brunch på Heaven 23 och gick sedan vidare till Liseberg. Stormen Gorm gjorde jobbet med att hålla folk inomhus och vi kände oss nästan ensamma på stället. Inga köer, alltså verkligen inga köer. Penny åkte attraktionerna som enda barn och i kaninhuset var det ungefär två barn till. Så skönt! 
 
Vi klappade och matade renar, Penny åkte karusell med sin moster, vi shoppade julpynt och glögg. Varmt var det också och supermysigt!
 
 
 
 
När Michael och Penny skulle ta en tur med Farfars bilar blev han förvisad till flaket utomhus. Mycket bestämt.
Allt var så fint och så mysigt pyntat. Men det bästa av allt var nog de fina "napplamporna", tyckte Penny. 
 
Annars har vi ju rivit av julpyntning, julmust, lussebullar, saffranssemla och julmusik.
 
I onsdags var vi till och med på julfest på Elsalies skola.
Och igår rev vi av julfest på mitt jobb. Mycket uppladdning nu. I denna takten hinner jag ju tröttna redan runt Lucia.
Nu är det väl ändå på sin plats att jag berättar om hur underbart vi hade det i helgen?
 
Gourmandhelg på Upper house tillsammans med Cecilia och Peter, det hör man ju är ljuvligt men jag är faktiskt imponerad på riktigt. Vi fick ett helt otroligt Deluxrum på 24:e våningen med en utsikt över Liseberg och ner mot Mölndal. Man klagade ju inte direkt när man vaknade upp till den här vyn:
 
 
Rummet i sig var stort, flådigt och med sängen perfekt placerad i mitten av rummet med nästan 180 graders fönstervy. Michael illustrerar väl bäst vår känsla:
 
 
 
Här ska tas igen för bröllopsnatten, upprepade han till höger och vänster medan jag rödkindat undrade varför han måste berätta för både svärmor och receptionist att vi ska ligga...
 
I alla fall, vi spa:ade 20 våningar upp och badade i utomhuspool med glasbotten där bilarna åkte i rusningstrafik långt under våra fötter. Hisnande!
 
Sedan väntade en fantastisk 7-rätters avsmakningsmeny med otroliga viner till. Jag sniffade och sniffade. Om jag kunde välja hade jag nog hellre inhalerat vinet än druckit det. Men drack gjorde jag och blev lite på kanelen innan man kunde sjunka ner i den ljuvliga sängen.
 
Dagen efter åt jag vi deras hotellfrukost som var en av de bättre jag upplevt. Kall buffé med kvalitetsgrejer och varm mat på a la cart-beställning. Jag orkade inte ens ta mig till efterrättsbordet.
 
Vilken upplevelse! Jag ville verkligen inte checka ut.
 
Vi fick trösta oss med att barnen väntade ju hemma och svärmor som anordnat skattjakt till Michaels ära. Han blev ju hela 38 i lördags!
 
Vi packade snabbt om, drog på dansgenrep med Elsalie och sedan vidare till Vänga för en övernattning. När vi väl landade hemma igen på söndag eftermiddag var vi ganska möra och bestämde oss för att ta det lugnt....
 
....vilket tydligen betyder att plocka fram julen! Så nu mina vänner är det redan pyntat hos Wängroths, bara granen saknas!
 
Eftersom Michael åker om drygt en vecka så missar ju han annars hela härligheten. Så fram med tomtar, lyktor, girlanger och stjärnor. Barnen var säkert glada i 40 minuter innan det mest såg ut så här:
 
En trött julfjäril tröttnade på att man måste akta allting hela tiden. Oerhört trist stil av mamman!
 
Så god jul då!
Älskar att min man fortfarande är så naiv när det ska packas.
 
Idag väntar hotellnatt för vuxendelen av Wängroths. Michael är mycket bestämd på att vi endast skall ha en väska med oss. Jag är tveksam men han börjar att packa. Så här ser det alltså ut innan han ens är färdigpackad:
 
Ha ha ha, min hög med packning är större än hela väskan. Detta blir intressant! 
Igår befäste vi vårt rykte som en vardagsfirande familj. Asiatiska tacos (jag vet, jag äter tydligen uteslutande asiatiskt just nu...helt insnöad) till mysmiddagen med tända ljus. Elsalie hade en kompis hos sig, så barnen var glada och lugna. Sedan steg jublet när vi plockade fram chokladfontänen.
 
 
Det kändes nästan lite iscensatt när Ebbas mamma kom för att hämta och vi satt och mös runt fontänen. Den fint ihopsatta tågbanan i vardagsrummet skvallrade om en förälder-barnlekstund, som inte slutat i bråk. Barnen satt mätta och glada runt bordet och doppade frukt i choklad med andakt. Efter middagen blev det dans och mysstund i vardagsrummet. Tävlingen "vem kan sitta närmast mamma" kändes bara härlig.
 
Så skönt att få ha det så ibland också på en vanlig torsdag. Inte bara makaroner och syskonbråk.
 
Jag lurades att tro att jag tagit helg och satt uppe sent med Michael i tv-soffan. Men det var så skönt att vara samlade hela familjen för en gångs skull.
 
Idag väntar vår bröllopspresent i form av gourmandhelg på Upper House i Göteborg. Spa, mat och vuxenhäng. Livet ändå, det är så värt det!!
Åh min helg! Jag har längtat efter att få skriva om den och få gotta mig i min fantastiska helg. Som vanligt har jag dock så sparsamt med bilder att det ändå blir lite trögt att få till ett inlägg.
 
I helgen var jag i Stockholm med mina närmsta tjejkompisar. Jag upprepar, jag var alltså på tjejhelg med två övernattningar!!! Detta är alltså något så unikt och underbart att jag knappt kan fatta det. Vad jag kan minnas har jag nog inte rest iväg med tjejkompisar på det här sättet sedan innan barnen...sorgligt ändå eftersom man borde göra detta minst en gång per år.
 
Jag började helgen i fredags när jag flyg upp till Julia. Vi gick ut och käkade på en superhärlig restaurang med asiatisk finmat. Så härligt att hinna prata ostörda. Eftersom hon bor i Stockholm och vi i princip alltid ses i närvaro av fyra barn kändes det så lyxigt att få tala till punkt. Man blir liksom nykär då och blir påmind om hur mycket man tycker om varandra.
 
Dagen efter gick vi förbi hennes hemmagym för att träna innan vi mötte upp Nina och Josefine vid hotell Miss Clara.
 
Vinlunch på Urban Deli. Åh vinlunch, det är ju liksom själva definitionen av frihet för mig just nu. 
 
Efter incheckning shoppade vi några timmar och trots att jag letade efter jacka, mössa och väska, så kom jag hem med en klänning, en poncho och ett par byxor...märkligt ändå.
 
Sedan väntade drinkar i hotellobbyn och en otrolig middag på Miss Voon. Asiatiskt igen, ett tema för hela mathelgen.
 
Vi hamnade i hotellbaren igen och pratade spökhistorier, drack violdrink och mös.
 
Sängarna var ljuvliga och frukosten dyr men värd pengarna. Jag kan verkligen rekommendera Miss Clara!
 
Jag åkte hem så otroligt glad i och fylld av kärlek till mina fina vänner. Nina, Jossan och Julia, ni är verkligen bäst!
 
Tur att min helg var så härlig eftersom den fick vara en motpol till världsläget och Parisattacken. Det var ju så klart omöjligt att ducka för vad som skedde i Frankrike.
 
Eftersom flyget blev försenat en timme fick jag och Michael bara vinka till varandra genom var sin bilruta på vår gata. Han i taxi på väg till en kurs och jag på väg hem. Som en romantisk film med olyckligt slut eftersom ingen av oss stannade bilarna. Väl hemma fick jag i alla fall kramas med Penny och svärmor. Nu längtar jag dock väldigt mycket efter min man. Vi missar nästan en hel vecka med varandra nu och det känns lite tufft.